Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron hade blivit väldigt glad att dem dykt upp, att de lyckats ta sig dit så snabbt. Han visste att dem nog hade tusen frågor och han borde verkligen prata med dem - han visste att polisen vid det här laget hade pratat med dem om vad som egentligen hade hänt deras dotter, och sanningen om hans far. Men också de verkade förstå att Aaron inte hade orken att prata om det nu, och sade ingenting om det. Istället satte dem sig och pratade om annat, småprat - men det betydde ändå så otroligt mycket att de var där. Han vände blicken till Sophie och skakade lätt på huvudet, lyckades svagt krama hennes hand.
"Nej, stanna du." bad han.

Hon nickade sakta och smekte mjukt hans hand, lät honom prata med sina morföräldrar. Hon själv höll sig rätt tyst, försökte främst smälta vad som egentligen hänt. Hennes pojkvän hade varit nära döden för något hans pappa gjort. Hon granskade också hans morföräldrar med ett litet leende. Hans mormors leende var nog något han verkligen behövde, hon såg verkligen kärleksfull ut och hon var glad för hans skull.

Aaron log emot henne, vände snart åter blicken till hans mormor som pratade. Bara den där känslan att han hade familj kvar som brydde sig om honom, var så mycket värd. Visserligen hade han Sophie, men det blev inte helt och hållet samma sak som ens biologiska familj. Åtminstone inte med den uppväxten han hade. Hans morföräldrar dröjde kvar länge, men till sist var de tvungna att gå igen trots att de ännu var oroliga för honom. Det kändes tråkigt, men samtidigt var han otroligt trött nu också så att få bara vila en stund skulle bli en lättnad.

Sophie följde dem ut.
- tack så otroligt mycket för att ni kom och hälsade på. Jag vet att det betydde otroligt mycket för honom eftersom han har pratat oerhört mycket om er och att ni är hans enda familj efter att er dotter gick bort sa hon och under de sista orden blev hennes röst mer sorgsen. Hon förstod att allt detta var jobbigt för dem också, särskilt eftersom de under alla åren inte riktigt vetat vad som hänt med deras dotter.

Hans mormor såg på henne och nickade lätt, hon var glad att han hade hittat en flickvän som verkade bry sig så mycket.
"Vi kom så fort vi kunde. Jag är glad att han har dig", svarade hon mjukt för att sedan sucka lite, och se mer sorgsen ut.
"Jag önskar att han hade sagt något, jag förstår inte hur vi inte förstått innan hur han egentligen hade det. Vad gör slags person hans far är", sade hon sorgset, det kändes självklart som ett misslyckande att inte kunna se det eller hjälpa någon man älskar med det.

Sophie la mjukt en hand på hennes axel.
- det hjälper inte att klandra sig själv. Hans pappa är en hemsk men oerhört inteligent man som säkerligen med hjälp av våld fått Aaron att hålla tyst om allt och han hade säkert inga svårigheter med att få er dotters död att låta som en olycka. Han öppnade sig aldrig för någon, jag tror jag var den första som lyckades få honom att krångla ut sig saningen och sen fick min mamma fram mer, hon arbetar som advokat och han var gripen för något hans pappa gjort men min mamma höll förhör med Aaron och de kom snabbt fram till att Aaron inte var skyldig till något brott sa hon och satte upp sitt hår i en tofs medan hon såg på hans morföräldrar.

Aaron hade hämtat sig relativt snabbt ifrån det hela - men ändå hade det tagit lång tid. Han var fortfarande inte helt bra, han var tvungen att ta det ganska så lugnt och fick inte anstränga sig något större fysiskt. Men han hade åtminstone kommit ut ur sjukhuset och var verkligen på bättringsvägen, och hade till och med tagit upp pluggandet igen - han höll på att läsa till brandman, något han rätt snart var klar med. Han bodde fortfarande hemma hos Sophie, han hade egentligen fått tag på en liten lägenhet inte långt därifrån men läkarna hade rekommenderat honom att vänta med att flytta tills han var helt bra igen. Och han hade inte alltför mycket emot att vänta lite - det var trots allt en riktig lyx att få bo ihop med sin älskade Sophie.

Sophie hade dragit på sig träningstajts och ett linne, hon visste att Aaron behövde vila så hon bestämde sig för att gå ut och ta en kvällspromenad själv. Hon kysste snabbt Aarons panna innan hon gick ut i den friska luften. Vägarna där hon brukade gå var inte särskilt upplysta men hon hade aldrig känt sig osäker eller rädd av att behöva gå där så hon valde den vägen ändå.

Lorenzo - Aarons far - hade ett litet tag försökt hitta något sätt att kunna hota eller utpressa sin son, han hade fått honom i rejält trubbel och han kunde inte få tag på honom när han nu bodde hos den där snuten. Idén att han kunde ge sig på den där tjejen sonen verkade så förtjust i hade egentligen dykt upp för ett litet tag sedan, men han hade inte hittat möjligheten. Förräns nu. Han hade snabbt funnit henne på promenaden, och börjat gå efter henne.

Sophie började känna sig iakttagen och vände sig om. En bit bakom såg hon en man som gick, troligtvis så var även han bara ute och gick men det stressade henne ändå och hon började öka farten samtidigt som hon la handen i fickan och tog ett grepp om sin mobil.