Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel såg lite förvånat på henne, att hon skulle tro nåt sånt hade han inte ens kunnat tänka sig. Det fanns inte i hans värld att det skulle vara på det viset. Han skakade lätt på huvudet, skyllde dock på sig själv för det hela. Det måste ju ha varit han som fick henne att tro det.
"Nej, absolut inte. Jag älskar dig och jag gör det bara för stt jag vill göra små saker för dig", sade han ärligt, han hade egentligen ingen egentlig anledning mer än att han tyckt det skulle vara en rolig grej.
"Jag är galet attraherad av dig, och det spelar inte den minsta roll vad du har på dig eller nåt sånt. Du är den vackraste och sexigaste jag nånsin sett, men det kommer mer inifrån än av hur du ser ut. Jag hade varit precis lika attraherad till dig idag om du så hade haft på dig en potatissäck", sade han uppriktigt - det var vad han tyckte och han skulle kunna prata hur länge som helst om hur mycket han gillade henne om det var vad som krävdes.

Skeptiskt studerade hon honom en stund innan hon drog något på smilbanden. Trots att det varit löjligt av henne att ens ifrågasätta det hela, så kändes det skönt att ha blivit försäkrad. För nog var det väl ändå så att han var ärlig med det han sa, att han faktiskt såg på henne på det viset?
"Jag tror inte du skulle ha varit lika ivrig om jag haft på mig en potatissäck," mumlade hon mot hans hals och lät håret falla över hennes kind likt en gardin. Det var faktiskt ganska passande för hon skämdes över den dumma frågan hon ställt, och skulle gärna vilja sjunka genom jorden nu. Lyckligtvis nog verkade det som om han inte tagit illa upp över det hela. Eller så var han bara ruskigt bra på att dölja det för henne.

Ederel log då hon verkade slappna av lite mer iallafall, höll om henne i en ordentlig kram.
"Det är ju alltid bra om jag kan se om det faktiskt är du, men det är du som gör mig ivrig, inte specifikt vad du har på dig", sade han med ett leende. Sen fanns det väl en del kläder som kunde förstärka dem känslorna, men det var bara "kryddor" så att säga enligt honom själv. Kanske att det här också var ett bra tillfälle att ta upp hans lilla tvivel? Trots allt kunde han inte helt borste ifrån det, han hade lite dåligt samvete för att ha dolt det. Han var tyst lite, försjunken i tankar och tvivel på om han skulle våga ta upp saken eller ej.
"Skulle det göra någon skillnad för dig hur jag såg ut?", frågade han tyst till slut.

Grace lutade huvudet bakåt för att kunna se på honom ordentligt.
"Naturligtvis inte." Hon förstod inte helt vad han menade med frågan, men hur han såg ut spelade ingen roll för henne. Hon älskade honom för den han var. I hennes ögon var han dock den stiligaste mannen hon någonsin lagt blicken på. Nu hade hon bara levt i knappa arton år men ändå. En annan man som Ederel fanns inte någonstans i världen. Hon var lycklig som hade honom, och hon tänkte också hålla fast vid honom. Oavsett vad som hände så skulle hon förmodligen aldrig vara kapabel till att helt släppa taget om honom.
"Hur så?" frågade hon, hade en känsla av att han ställt frågan av en orsak.

Ederel lyssnade på henne, såklart att hon inte skulle göra det. Det var säkert bara han som inbillade sig en massa dumheter, men ändå hade det där envisa tvivlet funnits där. Han hade inte kunnat hjälpa det, trots att det antagligen varit dumt att tvivla på henne på det viset. Men gjort var gjort, och nu hade han inget annat val än att berätta då hon förstås förstått att det var något. Han suckade lätt.
"Jag, eller ja, min bröstkorg mest, kommer vara ärrad för livet efter att jag var fängslad. Av någon anledning vågade jag inte visa det för dig, trots att det inte är mycket värre än ryggen. Det var antagligen dumt, men jag gissar att jag bara var rädd att du skulle tycka sämre om mig eller något", sade han till sist, visste att det säkert lät hur dumt som helst.

Grace blev alldeles kall inombords, för att inte tala om ledsen. Hade han lekt med hennes tankar igen? Hon tyckte inte alls om att han gjorde det. Att han velat gömma sig själv, sin hud, från henne gjorde henne alldeles mållös. Dels för att hon inte ville att han skulle skämmas över hur han såg ut. Hans ärr gjorde honom till den han var, och han var precis lika stilig med dem som han skulle vara med felfri hud. Ledsen blev hon också då hon tänkte på att hon var orsaken till att han hamnat i knipa. Hon sa ingenting utan låg kvar intill honom en stund innan hon reste sig upp. Hon gick fram till garderoben för att dra på sig ett par bekväma trosor samt en hoodie hon en gång snott från honom innan hon lämnade sovrummet för att gå ner till köket. Hon fyllde ett glas med iskallt vatten som hon smuttade på, pressade naglarna så hårt mot sin handflata att det gjorde mer än ont.

Ederel visste inte helt var för svar eller reaktion som han hade hoppats på, men det hade verkligen inte varit denna. Han borde kanske ha räknat med att hon skulle bli sårad över att han inte berättat det, men han hade ändå hoppats att hon skulle förstå. Förstå rädslan han hade, som han knappt ens förstod själv. Det var bara... Nytt på något vis. En känsla han aldrig hade behövt bråka med tidigare. Han suckade tyst då hon gick därifrån, varför skulle han då alltid ställa till det. När allting hade varit så bra för en stund. Men han måste försöka ställa allt till rätta igen, så också han klev upp och drog på sig kalsonger och byxorna igen innan han gick efter henne ner mot köket. På vägen ner hade han först utan att tänka på det hållit kvar att hon såg hans "normala" bröstkorg, men när han kom nerför trappen ändrade han sig. Det var vad som hade ställt till det, och han hade antagligen ställt till det bara mer på det viset. Kanske att han ändå inte hade något att förlora. Så istället släppte han på det, lät henne se den egentliga som hade en mängd ärr på sig, men inte bara det. Han var smalare - mycket smalare - och inte alls lika musklad som tidigare, han hade ännu inte hunnit bygga upp det igen efter att ha kommit tillbaks. Men på några ställen var huden också mörkblå nästintill svart - märken han alltid skulle få leva med, efter deras relativt nya påfund, nåt slags avskyvärt gift. Som de trodde mest skulle smärta, men Ederel fick bittert erfara att det gjorde betydligt mer än se och frätte in i hud och kött. Han gick ut och stannade i dörröppningen, lutade sig där lätt emot dörrkarmen.
"Förlåt. Jag var bara rädd för vad du skulle tycka, även om jag bara gjorde det värre såhär", sade han tyst, insåg också att det måste vara första gången han sagt till henne - till någon - att han ens varit rädd för något.

Hon slöt ögonen då hon hörde fotsteg, hade förväntat sig att Ederel så småningom skulle göra henne sällskap. Hon ställde ifrån sig glaset lagom innan han uppenbarade sig vid öppningen till köket. Synen av hans blottade överkropp fick henne att vända sig mot diskhon och spy. Det var värre än hon hade föreställt sig. Nu var det ju inte såren i sig som besvärade henne utan tanken på all den smärta som han hade fått gå igenom, och som han förmodligen fortfarande behövde genomlida. Hon sträckte sig efter en bit papper för att torka sig om munnen innan hon knöt nävarna igen, lät naglarna borra sig in mot handflatorna ända tills hon knappt kände av smärtan längre.
"Jag skulle aldrig tycka mindre om dig bara för dina ärr." Det behövde han inte oroa sig för. Däremot hade hon svårt att förstå varför han dolt sin kropp från henne, och varför han mot hennes vilja lekt med hennes tankar.

Hennes reaktion var nog till och med värre än han hade väntat sig, att hon skulle bli så tydligt... Äcklad. Att hon skulle bli det utav honom, att han var den som fick henne att spy, För hur skulle hon kunna vara nära en man hon äcklades så av? Det var något Ederel inte kunde förstå. Och han förstod ännu mindre av hennes ord, för det kändes något tvetydigt med tanke på hennes reaktion. Han ville genast gå fram för att hjälpa henne, men motstod impulsen av rädsla att bara förvärra det hela med att komma närmare.
"Men ändå äcklas du av mig", sade han tyst, för det var det enligt honom självklart att hon gjorde. Han själv gjorde det till och med. Men ändå hade han hoppats på att det inte skulle stämma överens med hennes åsikt, få nåt slags stöd eller något där istället.

Hans ord fick hennes blick att mörkna, och för en kort stund stod det alldeles stilla i hennes medvetande.
"Jag äcklas inte av dig, jag äcklas av vad du har fått gå igenom för min skull. Du skulle inte ha blivit kidnappad och torterad av nefiler om det inte varit för min skull, och du skulle inte ha blivit fastkedjad i helvetet om det inte vore för mig." Grace blängde på honom. Hon kunde inte tro sina öron: att hon i sitt egna hus skulle bli anklagad för att äcklas av honom?
"Jag vill inte höra fler löjliga anklagelser som inte har varken huvud eller fötter. Gå." Hon såg på honom en lång stund innan hon gick förbi honom igen, och tillbaka upp till sovrummet. Hon skulle klara sig på egen hand. Alternativt kunde hon skicka ett sms åt sin vän.