Eredhel PRS Emma07 & wolfy

"Det gör han inte alls." Candras leende bleknade bort och ersattes av en allvarlig min. Hon skulle vilja påstå att hon kunde läsa av situationer tillräckligt bra för att veta när någon flörtade med henne, och när någon inte gjorde det. Och hon var säker på att Aralion inte kände så för henne. Känslorna var i såfall inte besvarade.
"Jag har då inga känslor för honom."

Även om Ailred var på dåligt humör och var lite mer envist lagd, så var han ändå självklart lättad över Candras ord. Han litade på henne med det, för trots allt så byggde ett förhållande på tillit till varandra. Och han ville inte misstro henne. Han nickade lite lätt.
"Det ser då så ut. Men bra, så länge du inte har det är jag nöjd", sade han uppriktigt, då kunde han åtminstone förhoppningsvis släppa det.

Hon kände sig en aning besviken över att han ens för en sekund trott något sådant om henne. Den enda hon hade ögon för var Ailred, det borde han veta vid det här laget. Candra vände sig mot Amethyst för att ge henne en sista klapp på nosen innan hon gick därifrån. Dels för att hon inte hade något mer att säga, dels för att Ailred kanske ville ha lite tid för sig själv med Amethyst.

Ailred suckade då hon bara gick, han var åtminstone lättad över att det inte stämde att de två hade haft något på gång. Han hoppades inte att hon blivit sur över det, för han hade inte alls menat att få henne sur, men den där rädslan och svartsjukan hade fått honom på lite dåligt humör. Han ägnade en stund till hos Amethyst, gav sig även av på en kort tur runtomkring - som vanligt var han alltid orolig för Amethyst, och ville gärna ha koll på området omkring medans de var där.

På natten vaknade hon upp då hon kände av en svag magsmärta. Förmodligen berodde det på att hon var hungrig. Med en tyst suck satte hon sig upp, och såg sig vaksamt omkring. Trots att hon kunde svära på att hon sett Aralion sitta vid lägerelden innan hon hade somnat, så kunde hon inte se honom någonstans. Chansen att han befann sig i närheten var stor, men ändå kunde hon inte låta bli att fundera. Candra såg och hörde ingenting avvikande så hon la sig ner på rygg igen, försökte ignorera magsmärtan och somna om.

Ailred hade varit iväg rätt länge på promenad, och när han väl kommit tillbaks igen blev han lite konfunderad över att inte hitta Aralion nånstans. Kanske att han bara liksom Ailred gett sig iväg. Han själv beslöt sig för att hålla lite vakt istället, slog sig ner vid lägerelden och försökte hålla lite liv i den för att hålla sig vaken. Han var rätt trött, så han skulle bli förvånad om han ens lyckades ta sig igenom natten utan att somna. Han såg upp då han hörde Candra röra på sig, log lite smått. Han var väldigt lättad att hans misstankar tidigare inte varit befogade, reste sig för att gå och lägga filten bättre över henne igen.

Följande morgon syntes Aralion fortfarande inte till. Candra tyckte det var lustigt hur han bara hade gått upp i rök, hon hoppades att det inte låg någonting fuffens bakom. Hon kände sig fortfarande hungrig men de hade inte tid att skaffa något ätbart nu. De behövde ge sig vidare för de var nästan framme. Hon gick ner till den lilla bäcken för att skölja ansiktet med vatten, men också för att dricka.

Ailred hade som han misstänkte inte heller lyckats hålla sig vaken för vakt hela natten, utan slumrat till ett bra tag en stund in på natten. När han senare vaknade verkade Candra redan gått upp, och Aralion syntes inte heller till. Han gäspade rejält - han skulle gärna sovit längre men dem hade inte tid med det, klockan var redan mycket. Han reste sig upp, han fick väl försöka leta upp Aralion eller Candra. Snart fann han åtminstone Candra vid bäcken och gick dit.
"Godmorgon. Vart har Aralion tagit vägen?", frågade han, vännen hade inte stått att finna nånstans.

"Jag vet inte." Det var ingen hemlighet att Candra tagit lite åt sig av Ailred misstankar om att det skulle vara något mellan henne och Aralion. Det märktes förmodligen på hennes något korta tonfall. Hon rätade på sig då hon kände sig klar och spanade mot horisonten. Tunga regnmoln drog ihop sig så de skulle behöva sätta fart, då skulle de åtminstone ha en liten chans att hinna fram innan regnet öste ner. Candra plockade ihop allt i ryggsäcken de haft med sig, gick därefter fram till Amethyst som verkade mer än redo att ge sig av.

Ailred hade hoppats på att hon inte skulle ha blivit sur på honom för det dagen innan, men hennes ton fick det hoppet att släckas direkt. Det fick väl honom lite på dåligt humör också direkt, men han försökte trycka ner de tankarna för stunden. Han skulle knappast göra det bättre med att också han vara sur. Han suckade, plockade ihop det sista av sina saker och följde efter till Amethyst. Där var han snabbt uppe på hennes rygg, suckade lite igen. Dem skulle väl egentligen bara fortsätta gå och vara sura på varandra ifall de inte redde ut det. Och visst, han fick erkänna att det nog varit en del hans eget fel att det blev så, men nu var det för sent att göra något åt det.
"Förlåt för det igår", sade han.