Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip log roat och såg efter henne, han hade verkligen helt ändrat syn på henne sen han först träffade henne. Han vände sig sen ifrån fadern igen.
"Hur länge har du haft det här?", frågade han, undrade lite hur han hade kunnat bo i samma stad utan att Philip någon gång stött på honom. Men det klart, dem gånger Philip varit inne någon gång i en bokhandel var lätträknade.

"De följande åren efter demonen attack så bodde jag i Brooklyn, försökte ligga lågt samtidigt som jag hörde mig för om någon visste någonting om dig." Liam suckade lågt. Han hade det nu lite svårt att tro att ingen av hans kontakter varit medveten om ifall hans son fortfarande var vid liv, och var någonstans han befann sig. De hade helt enkelt inte velat tala om det. Vilket var sårande att veta för han hade behövt sin pojke hos sig, lika mycket som Philip behövt en pappa i sitt liv.
"Sedan flyttade jag tillbaka hit och har hållit hus här ända sedan dess." Och visst hade han trivts mer sitt liv trots att han ibland saknade tiden som skuggjägare.

Philip lyssnade på sin fat och nickade intresserat. Själv hade han mestadels varit på fosterhem i och runt New York, och nu hamnat här till sist. Där han stortrivdes, och särskilt nu efter att han och Aubrey kom så bra överens också.

Puff

Philip och Aubrey hade blivit ivägskickade på uppdrag, och Philip var glad över att få något att göra då det hade varit rätt lugnt med uppdrag den sista tiden. Då de kom fram till lagerbyggnaden där larmet kommit ifrån såg han på Aubrey.
"Redo?", frågade han, han var väldigt mån om henne och skulle göra allt för henne. Det kunde nog märkas lite mer också än vad det gjort tidigare. Uppdraget visste de inte särskilt mycket om, mer än att dem hade fått larm om en eller två demoner i lagerbyggnaden.

Hon vände blicken till Philip då han ville ha en bekräftelse på att hon var redo. Därför gav hon honom tummen upp samt en liten nick. Visst var hon redo. Det var åtminstone alltid vad hon intalade sig själv om inför ett uppdrag. Aubrey slank in i byggnaden och såg sig runt. Det gällde alltid att vara på sin vakt, speciellt eftersom hon fortfarande inte var så van vid de här uppdragen. Hon var duktig och hade gjort stora framsteg på en kort tid: det var mer hennes självförtroende som alltid nu och då spelade henne små spratt.

Philip nickade lite som bekräftelse, gick sedan efter henne in i lokalen på helspänn. Han höll sig relativt nära Aubrey, ville ha lite koll. De hade inte kommit särskilt långt in i lokalen då de blev anfallna av demonerna, två stycken som varav den ena gav sig på Philip. Han försvarade sig med en gång, han var väl rätt så bra på det men fick sota för att han var lite lätt okoncentrerad. För bara nån sekund såg han bort mot Aubrey och svor tyst till då demonen kom åt hans arm, men adrenalinet pumpade så pass att han inte kände det nåt större - hittills. Rätt snart fick han dock undanröjt demonen, fortfarande med adrenalinet pumpande och hade bara börjat känna en viss smärta i armen, som ändå blivit en större reva än han först trott.

Demonen som gav sig på henne lyfte utan problem upp henne i luften innan den slängde iväg henne tvärs över rummet. Hon gav ifrån sig ett lågt ljud då hennes kropp dunsade ner i golvet, kravlade sig dock hastigt upp på benen igen för att slåss mot demonen. Skulle hon ligga kvar och oja sig över smärtan som kröp i kroppen skulle hon inte vara i liv mycket längre till. Då hon lyckats övermanna demonen, snurrade hastigt runt för att se hur det gick för Philip.

Philip muttrade till lite åt den allt växande smärtan, bestämde sig för att ignorera den även om han började känna sig alltmer... konstig. Det var säkert bara att adrenalinet börjat gå ur eller något sådant. Han vände sig mot Aubrey, som verkade ha klarat sig fint.
"Är du okej?", frågade han.

Om hon var okej? Om man bortsåg från det faktum att hon blivit slängd tvärs över lokalen och dunsat ner i det hårda golvet, så var hon i tipptopp form. Philip å andra sidan verkade inte riktigt vara sig själv. Hennes blick gled över till såret på hans arm och hon flämtade tyst till.
"Philip!" utbrast hon med en rynka i pannan, "vi går tillbaka direkt och du ska besöka sjukstugan."