The elements

Så förlorar Celine det. Du känns det nästan bara som att den jämnåriga försöker provocera henne, få henne att bli riktigt arg. I vanliga fall skulle hon väl ha himlat med ögonen åt orden som blivit sagda och stängt dörren i ansiktet på henne. Men nu är det annorlunda. Hon visste att hon inte skulle ha delat med om sina hemligheter till Amari. Förvisso hade det känts bra att få prata ut om de sakerna, alla brinnande hemligheter. Men den säkerheten hon känt då, den är bortblåst och den hade verkligen inte varit värd det.
”Berätta det för honom då, då kommer du ha sjunkit till en lägre nivå än någonsin förut.” Ja, hon har blivit mer seriös. De stora, glansiga ögonen har smalnat till en aning. Eftersom att hon avvikt med blicken för att inte göra det alldeles för obehagligt för den andre, bestämmer hon sig för att låta den glida tillbaka till hennes ansikte. Nu orkar hon inte bry sig om det, den längre av de två förtjänar tusentals med obehagliga blickar vid det här laget. Hon vill he henne en välförtjänt örfil. Varför hade hon berättat om det där? Om Hazels depression? Jeremiahs drogproblem? Allt torterande.. aborten. Amari känner henne på ett väldigt ytligt plan i jämförelse med Dominic, hon kan bli lite uppnosig ibland men den unga pojken vet att det är som en försvarsmekanism. Han är verkligen för snäll för sitt egna bästa. Han känner henne så mycket bättre än vad Amari gör, och ändå verkar hon tro att pojken inte vet om hur riktigt elak Celine kan vara ibland, det har hon liksom redan redogjort för honom.
”Okej, vet du vad. Vi kanske inte har slutat umgås med honom, men vi tar hand om honom. Tro det eller ej, men även om vi får med honom hem hade jag aldrig tänkt låta honom stanna där. Uppenbarligen har du låga tankar om oss, vem skulle inte ha det,” med en mycket strängare röst den här gången, utan den sockersöta attityden, öppnar hon munnen. Alla som bor på deras gata har någonting emot dem, låga tankar och är lite väl fördömande. Men det är förståeligt, för ingen på gatan vågar eller tar sig tiden för att lära känna dem mer på djupet. Vilket den andra flickan varit väldigt nära på att göra den där kvällen, men det är som än en påminnelse om att hon aldrig kommer vara bra med andra människor. Celine gillar inte så mycket samspel med en massa andra. ”Du känner inte någon av mina syskon, som du antagligen inte känner Andrew ett endaste dugg. Ingen av mina syskon vill se Dominic skadas, men de är rädda för vad konsekvenserna kan bli. Om du inte kan tänka längre en så får du väl ha kvar det där synsättet om oss. Kanske du gillar att du är en sådan mycket bättre medmänniska än vi verkar vara.” Hon är trött, så förbaskat trött. Benen skakar lätt i bristen av näring, honhar inte ätit något på bra länge och Jeremiah borde vara tillbaka nu från sitt handlande.. men icke. Sen tar Amari lite väl mycket på hennes styrka, vilket får hennes tag om handtaget att hårdna, och hon rör sig lite mer inåt. För att sedan stänga dörren. Hon skulle gärna fortsätta med den där konversationen, slå ner den mörkhårige med ord. Men kroppen säger nej till det, och ibland behöver hon verkligen lyssna på den mer.

Äntligen får hon någon annan reaktion än fnissningar och sockersöta toner. Även om Celines uppenbara ilska var långt ifrån trevlig så kändes det ändå på ett sätt bättre. Mer riktigt, inte något spelat. Amari stod inte ut med något annat. Tanken slog henne att det kunde vara så att hon gått lite för långt i sina arga svar, men för tillfället var hon för uppjagad för att verkligen bry sig. Kanske skulle skamkänslorna slå till senare, men nu kände hon mest att hon kokade. Hon brydde sig inte ens om att svara på det första som den mörkögda fickan hävde ur sig. Nog borde hon väl fatta att hon inte har några som helst planer på att berätta om något sånt för Dominic, hon var inte korkad. Även om det kändes rätt frestande nu i stunden. Det enda hon menat var att det inte alltid var smart att vägra tro något ont om någon bara för att hen råkat vara snäll mot en själv. Människor som gömt sig bakom en vänlig fasad var något hon själv hade mer erfarenhet av än hon skulle önska, även om det inte gällde just Andrew. Men Celine hade inte ens velat överväga möjligheten att han skulle kunna göra något dåligt.
"Om ni vill se till att han har det bra, fint. Men vad är poängen med att ta hem honom överhuvudtaget om du ändå tänker skicka iväg honom sen? Du tror inte att det är bättre för honom att stanna här där han ändå har någon slags bekant tillvaro?" började hon, och suckade sen frustrerat. "Om jag skulle försöka få med honom till en plats där jag visste att han skulle bli sjukt illa behandlad så skulle du säkert ha minst lika låga tankar om mig. Det är det enda det här handlar om, så bespara mig klagomålen" fortsatte hon sen. Visst, kanske låg det något mer bakom det, en lång tids osämja var svår att bortse ifrån. Men vad trodde hon? Att Amari såg ner på henne och hennes syskon på grund av deras mående eller vad de varit med om? Det var inte syskonen i sig som fick henne att hata tanken på att de fick Dominic med sig, det var att de var villiga att ta med honom till sin far trots att de visste vad han skulle få utstå. Sen så hade hon alltid känt sig osäker omkring dem, men det var en annan sak. Hursomhelst så irriterade det henne hur Celine målade upp en bild av henne som någon som tyckte att hon och hennes syskon var de vidrigaste som fanns.
Det var knappt så hon hann reagera på det sista den blonda flickan sagt innan hon backade in i lägenheten och stängde dörren mitt framför ansiktet på henne. Så jävla typiskt. Amari kände för att skrika rätt ut eller sparka på något.
"Ja för det är ju så jävla lätt att lära känna er när ni stänger ute folk och är dryga som fan!!" skrek hon mot den stängda dörren och hoppades på att det kanske skulle höras genom nyckelhålet åtminstone. Det kändes som att hon kom på minst tusen andra saker hon ville få sagt, men hon var inte ens säker på att Celine kunde höra det. Tanken som tog mest plats var hur fan det här gick till. Vad hade hon ens gjort för att få Celine att börja bete sig såhär från första början? Sist de setts så hade hon hjälpt henne, två gånger på ett dygn, och hon hade till och med varit vänlig. Och nu det här.
Att stå och skrika som en idiot lät inte superlockande, så istället gav hon bara ifrån sig ett frustrerat läte innan hon vände på klacken och började ta sig ner för trapporna. Det tog inte lång tid innan hon tagit sig ut på gatan igen och andades in den friska luften. Kanske skulle det få hennes röriga hjärna att klara till lite.

”Jag kan fråga dig samma sak, du tror inte att det är bättre för honom att stanna här där han ändå har någon slags bekant tillvaro?” Biter Celine tillbaka med de välplockade ögonbrynen höjda. De där orden kan väl bli riktade till dem bägge två, inte bara syskonen. Amari har som tanke att ta med Dominic hem till sig, vilket helt ärligt antagligen är ett mycket mer välkomnande ställe än Cummings herrgård. Men har den yngre killen någon som helst bekant tillvaro där? Nej. Här i Paris känner han en flock med snälla människor som tar hand om honom, som han lärt känna under alla sina år. Det kommer ta år för honom att få en sådan bekantskap hos den jämnåriga flickan, vare sig hon förnekar det eller ej. Det allra bästa skulle vara för Dominic att stanna här helt enkelt, och finna några i Paris som kan hjälpa honom och samtidigt faktiskt stannar där. I hans hemstad. Ögonbrynen rynkar ihop sig istället, och den blonda flickan kan inte undgå att skratta till åt hur korkat det hela är. Inte något nedvärderande alls, bara hur Amari inte verkar lyssna på ett endaste ord som hon säger.
”Du lyssnar inte på mig. Vi har inte tänkt ta med honom till en plats där han kommer bli åligg behandlad. Faktumet att du står fast vid det trots att jag berättat det redan bevisar väl ändå vad jag menar. Helt ärligt hade jag tänkt smyga honom med mig till dig efter Cummings fått se honom, men jag vet inte ens om du kommer vara så mycket bättre för honom.” Det blir helt enkelt hennes sista ord till den längre av de två. Visserligen kommer Amaris föräldrar antagligen inte ha honom till en massa experiment, men faktumet att hon tror att alla som kommer Dominic nära är farliga.. ja, det är ett litet varningstecken. Inte så brett som Mr Cummings hus, men fortfarande ett varningstecken. Grunden till Celines tankar hade varit att låta deras far få se pojken, välkomna honom så att han inte skulle bestraffa alla hennes syskon, för att sedan smuggla ut honom. Men tja, uppenbarligen verkar Amari inte ha riktigt så höga tankar om henne. Inte för att hon bryr sig, men ändå.

Det där sista som den andre slänger ut sig.. jösses vad hon vill ge henne en rejäl örfil pågrund av det. Hur många gånger hade de inte som barn försökt leka med andra, men barnen snackade skit om dem, och föräldrarna drog dem undan. Det är verkligen inte en enda person i byn som försökt lära känna dem, förutom Andrew. Ingen annan. Så barnens socialliv.. det ser inte positivt ut, alla har blivit någorlunda dryga pågrund av att de behöver någon försvarsmekanism. Den där kvällen hade Amari sett henne utan den där försvarsmekanismen, och det är väl antagligen så hon skulle vara om folk välkomnat dem med öppna armar, som de brukar göra med alla barn.
”Åh, vi vet bägge två att det där inte är sant,” ropar hon tillbaka och gömmer ansiktet i händerna medan hon slår sig ner i soffan. Hon märker inte de små tårarna som trillar ner över kinderna förrän just då, det verkar verkligen som att alla de där elaka orden tagit mycket på henne.

Återigen så driver Amari runt på gatorna i staden, men den här gången i ett snabbare tempo. Hon tycker det känns som att ilskan spridit sig ut i hela hennes kropp, som att den ligger där inne och bubblar och gör att hon knappt vet var hon ska göra av sig. Massvis av tankar for runt i hennes huvud, och om hon inte varit på så dåligt humör hade hon nog skrattat åt hur dumt det hela var. Beslutet att gå och prata med Celine hade ju varit för att kanske kunna reda ut saker och ting i hennes röriga huvud, men istället så hade det haft motsatt effekt. Huvudet kändes rörigare än nånsin nu. Hon avskydde hur den blonda flickan bara stått där och skrattat och avfärdat henne som någon galen stalker som var besatt av Dominic. Som om hon var där och försökte jaga bort varenda människa som pratade med honom. Hon stod inte riktigt ut med hur den jämnåriga fick det att låta som att hon var en vidrig person för att hon haft låga tankar om hennes syskon på grund av deras plan. Men herregud, hur fan skulle hon ha kunnat veta att deras planer hade ändrats? Förväntades hon kunna läsa Celines tankar och därmed veta att hon tänkt smyga iväg med Dominic till henne? Visst, nu visste hon det, men det spelade ju ingen roll. De hade planerat att ta hem honom till sin far, och hon hade haft låga tankar om dem på grund av det, och Celine skulle tyckt minst lika illa om henne om hon planerat något liknande. Vad var det hon inte fattade? Hur skulle Amari ha kunnat tänka annorlunda när hon inte ens vetat att de ändrat sig förrän nu? Ju mer hon tänkte på det, desto mer irriterad blev hon. Hon hade haft goda anledningar till att vilja att de inte tog med sig Dominic hem, det var inte som att hon bara fått för sig att förstöra för dem eller något. Om hon nu hatade dem så som Celine verkade tro, varför i hela friden skulle hon då ha erbjudit sig att hjälpa dem? Både Jeremiah och Celine själv. Och varför skulle den mörkögda gått med på det?

Det var som att hon fått upp en dörr lite på glänt den dagen, och ännu mer under natten, men att Celine sen hade stängt den igen utan att hon märkt något. Det hade varit helt idiotiskt av henne att tro att hon skulle kunna förvänta sig något annat från Celine. Men det hade verkligen känts som att det funnits en möjlighet för dem att kanske bli vänner där för två veckor sen. Det var svårt att inte känna sig lite besviken. Uppenbarligen så hade det varit ett stort undantag för Celine med tanke på hennes attityd den här gången. Som om det dygnet inte ens hade hänt. Men om hon ville strunta i det och fortsätta med sitt dryga jag så fick hon väl göra det. Amari hade klarat sig fint utan henne som vän hittills och skulle fortsätta göra det. Istället så skulle hon få fokusera på Andrew och Dominic. Se efter om det låg något i hennes onda aningar eller inte. Om inget var konstigt med det hela så skulle hon släppa det. Kanske skulle Dominic rentav kunna stanna hos honom. Hon hade ju inte längre några planer på att få med honom hem, Celine hade haft rätt om att det Amari sagt om hans tillvaro även gällde henne, men efter att ha lärt känna honom så kände hon ändå ett slags ansvar över honom. Det skulle kännas fel att bara vända om och bege sig hem utan att veta att han skulle ha det bra.

De smala, svala fingrarna stryker sig frustrerat över ansiktet, tvingar bort de tjocka tårarna och lutar sig tillbaka i soffan. Orden hade slagit hårt, vilket måste betyda att det finns någonting i det där. Celine har haft enorma skuldkänslor för att syskonen tänkt ta med Dominic till deras far. Amari har rätt, om det varit ombytta roller hade hon sett ner på henne något förskräckligt, klart de inte kan göra något liknande. Men nu är det så att den jämnåriga flickan inte ens försökt att lyssna på dem. Ett snabbt dömande av människor kan alla göra, men den längre flickan har stått fast vid sin syn av dem, och hon avskyr det. Det är inte bara Amari som står fast vid sin syn av dem, utan allihop. Det är det hon hatar. Människor, som inte för en endaste sekund försöker förstå sig på dem, och slänger all skit på dem när det väl kommer till det. Däremot gör det här lilla bråket det mycket lättare för Celine att glömma bort det som hänt den där kvällen, glömma bort den intima närvaron de haft och hemligheterna som delats. Det gör det mycket lättare för henne att tycka illa om den jämnåriga flickan. Som sagt så smutsiga ord.. inte för att Celine gjort bättre ifrån sig, men ändå. Det gör det helt enkelt lättare att återgå till sitt vanliga beteende. Till sitt vanliga jag. Det där hjärtat som börjat dunka lite snabbare i tanken av henne har stannat. Skönt.

”Jag såg hur Amari klampade ut ur lägenheten,” påbörjar Jeremiah som slänger upp dörren med påsarna i händerna fyllda till brädden med godsaker. ”Har ni haft er första kärlekstjafs?” Denna lilla kommentar får de stora hundvalpsögonen att blänga upp mot honom. Celine ställer sig upp från soffan och marscherar in till köket för att koka lite vatten.
”Håll käften,” muttrar hon medan fötterna otåligt börjar trampa på golvet. Gnagandes i underläppen sätter hon upp det tjocka, blonda håret i en tofs innan hon vänder blicken mot brodern. Brodern som står och nynnar glatt medan han packar upp den nyfunna, mogna maten. ”Visste du att Andrew är här?” Att snoka lite kan hon ju då alltid göra, bara för sig själv liksom.

Det var bara tidig eftermiddag och fortfarande varmt och ljust ute, och Amari hade ingen större lust att återvända till sin lägenhet. Även om hon inte hade någon som helst plan för vad hon skulle göra nu så var hon fortfarande för uppe i varv för att kunna sitta i det lilla utrymmet. Hon skulle bli alldeles för rastlös på en gång, hon behövde göra någonting. Men för stunden så fortsatte hon bara gå i snabb takt fram på gatorna. Mest av allt så önskade hon att hon hade någon som hon kunde prata om allt det här med. Men hon var helt ensam i den här staden. Den enda hon verkligen kände var Dominic, men hon kunde ju knappast prata om något av det här med honom. Och även om hon kunnat så var hon inte säker på att hon hade velat. Det sista hon ville var att tynga ner honom med sina egna problem. Återigen så vällde ilskan mot Celine upp igen. Det var helt irrationellt egentligen, men hon kunde inte låta bli att tänka på hur Celine åtminstone hade sina syskon med sig att luta sig mot medan hon själv inte hade någon. Och nu när hon visste att Andrew fanns i staden så skulle hon ju kunna gå till honom också, om hon nu var så förtjust i honom. Var den tanken kom ifrån visste hon inte riktigt, men den fick henne att tänka på något annat. Tänk om Celine skulle berätta för honom om hennes misstankar? Eller berättade om det för Dominic? Tidigare så skulle hon ha avfärdat de tankarna direkt, men med tanke på hur det var mellan henne och Celine just nu så skulle hon faktiskt inte bli förvånad om hon gjorde just det. Fan. Hon hoppades att hon hade fel.
Nej, det här gick inte. Hon var tvungen att hitta på något att göra, annars skulle hon bara komma på ett dåligt scenario efter det andra. Det hon behövde var att fokusera på något annat. Hon stannade till och såg sig omkring för att se var hon faktiskt befann sig. Gatorna var bekanta, men det var inte ett ställe hon befunnit sig på ofta. Det var mer i utkanten av staden, och det fick henne att minnas vad Dominic sagt tidigare. Att han hade tränat vid en å lite utanför staden när han hade stött på Andrew. Just nu var hon inte intresserad av att försöka träffa på dem, hon kände inte att det var något hon borde göra när hon var så upprörd. Men en å innebar ett bra ställe för henne att träna lite själv. Då skulle hon behöva koncentrera sig på något annat än sina egna tankar, och hon hade alltid tyckt om att öva på sina förmågor. Det ingav ett visst lugn hos henne som hon nog skulle behöva just nu. Nu visste hon ju inte var stället som Dominic nämnt låg, hon visste inte ens om det var i den här änden av staden. Men hon började ändå gå, något måste väl finnas här med. Om inte så fick hon väl fortsätta leta.

Lyckligtvis fortsätter inte Jeremiah med det där störiga samtalsämnet om den jämnåriga flickan. Efter en sådan diskussion vill Celine nästan inte höra hennes namn överhuvudtaget, än mindre prata om henne. Istället har de bägge två funnit det lite roande att Andrew befinner sig i samma stad som dem, och att flickan insisterat över att det inte borde vara något värst bra tecken. De kanske är lite partiska, med tanke på att mannen alltid varit så snäll mot dem, hjälpt dem på ett sätt som skiljer sig något enormt mot Mr Cummings vis. Kanske de lägger dövörat till det, men syskonen ser verkligen inte vad det läskiga med det hela skulle vara. Att mannen även vill hjälpa Dominic förvånar dem inte, och han är antagligen den enda som kan göra det på bästa sätt. Den enda som antagligen kan stanna i Paris med honom, och faktiskt inte tvinga med den lilla pojken till ett helt annat land, en helt annan stad med helt andra typer av människor. Dominic skulle inte gilla det där, han har fått veta hur byborna inte varit så accepterande för syskonen, även när de bara var småbarn hade de behandlat dem som robotar, som att de är farliga vapnen. Omänskliga.
"Dominic skulle vinna mer om han fick stanna här, antingen med Andrew eller utan honom.." mumlar Celine med de välplockade ögonbrynen rynkade, och ett kluvet ansiktsuttryck. Det är mer ett konstaterande för sig själv, men den två år äldre storebrodern snappar upp det där han sitter och tuggar på sin croissant. Han ser fortfarande fullständigt förstörd ut. Stora ringar runt ögonen, kinderna magra och ögonen glansiga. Nu är det mycket bättre än vid den där dagen vid den lilla dammen, då Amari och Dominic stött på dem. Men kroppen och hans psyke har inte riktigt vant sig vid bristen på drogintaget. Det enda gift han låter komma nära läpparna är cigaretterna, ingenting annat. Men det är framsteg.
"Vad pratar du om?" frågar han med munnen full av söt franskbakelse. Celine struntar i att svara på den frågan, och glider in i sitt och Hazels rum. De två flickorna har gjort det väldigt mysigt därinne tillsammans, trots att deras saker hamnar tätt inpå varandra. Irriterande. "Celine, vad håller du på med?" De tjocka mjukisbyxorna faller ner mot golvet tillsammans med den formlösa tröjan, hon drar till sig en av sina kjolar, och en lite mer välformad långärmad tröja. Nu är det inte så att hon helt plötsligt tänker sätta på sig en av sina korta kjolar som visar benen mer än väl, utan kjolen slutar strax nedanför knäna, strax inpå smalbenen. Längre än vad hon brukar ha, mycket mer beskyddande, men fortfarande väldigt söt och behaglig. Det är en matt beigefärg som passar perfekt till den vinröda tröjan som hon stoppar ner under, bara för att dra in bältet. Detta skulle hon inte ha gjort om dagen gått ostört, om hon fått vara ensam med sina mjukisbyxor. Men nu hade Amari kommit och irriterat henne något förskräckligt. Vilket kanske varit nyttigt, hennes gamla persona börjar komma tillbaka lite mer. Hat kan verkligen vara en bra drivkraft.

Det tog inte lång tid för henne att ta sig ut ur staden och komma fram till ett mindre skogsområde. Det var förmodligen inte platsen Dominic hade pratat om, det såg inte ut så som han hade beskrivit det, men det var lika bra. Helst så ville hon undvika att stöta på honom just nu, eller ännu värre, Andrew. Chansen att hon skulle komma fram till något vettigt i den situationen när hon var på så dåligt humör var väldigt liten. Så hon var mest lättad över att ha funnit en annan plats som var lämplig för det hon ville göra, och där hon kunde göra det ifred.
Trots att det inte var långt från staden så var det förvånansvärt lugnt här, och efter att ha gått runt en stund inne bland träden så hittade hon en mindre sjö. Det var nästan så att ilskan började dämpas redan nu. Amari hade alltid älskat skogen, att gå runt där hade alltid gett ett visst lugn hos henne, och även om det här inte var en stor, riktig skog som hon var van vid så ingav den ändå lite samma känsla. Men hon kunde fortfarande känna ilskan strax under ytan, och hon suckade irriterat och gick fram och satte sig vid sjön.
Hur stor var egentligen chansen att det var en slump att Andrew befann sig i exakt samma stad som både hon själv och Celine? Det var ju inte som att det hade varit en slump att de två jämnåriga flickorna nu befann sig på samma plats, och att ännu en person från deras stad bara råkade befinna sig där var väl ändå rätt osannolikt? Och att han sen dessutom bara råkar träffa Dominic? Nej, hon tyckte verkligen inte att hennes onda aningar bara kom från ingenstans. Det hade varit märkligt om vem som helst från deras stad hade gjort samma sak, även om känslan visserligen förstärktes av att det råkade vara just Andrew. Amari bet ihop vid tanken på hur Celine inte ens hade brytt sig om att fråga varför hon ville ha lite koll på honom. Hon hade bara antagit att Amari slängde konstiga anklagelser omkring sig utan någon som helst grund och avfärdat henne direkt. Men hon hade inte ens anklagat honom för något, bara nämnt att hon ville hålla ett öga på honom. Hon var ju medveten om att hon kunde ha fel, det var därför hon inte velat göra något på en gång. Å andra sidan så kunde hon dock känna sig lite lättad nu i efterhand över att den kortare flicka inte hade frågat henne om varför hon ville det. Visserligen så tyckte hon ju inte att hennes tankar inte hade någon grund alls, men i brist på något mer konkret än att det var konstigt att han var här just nu och att hon alltid fått en obehaglig känsla från honom så kunde hon lätt föreställa sig hur Celine skulle hånat henne för det. Tyckt att hon var en större idiot än hon redan verkade tycka. Nej, det verkade nog ändå vara bäst att hon skötte det här själv, särskilt efter idag. Åtminstone tills hon visste mer om det hela. Hon kunde knappast förneka hur tillfredsställande det skulle vara att kunna gå tillbaks och visa Celine hur idiotisk hon varit.
Men nej, nu fick hon ta och sluta tänka på det här. Amari skakade lätt på huvudet och fokuserade på vattnet framför sig. Det var ju därför hon begett sig hit från första början.