Winter is coming

Det här med att kunna läsa av djurs rädslor beroende på deras beteende och ansiktsuttryck är något Earendil är väldigt tacksam över att han har. Sången verkar på något sätt bringa lite kontroll åt Aidan, så att han inte känner sig alldeles försvarslös. Rädslan är dock inte riktad mot den lilla alven, utan mot sig själv. Det om något visar hur mycket kontroll den yngre återfunnit av lugn och ro, han är rädd för att förlora kontrollen, men han är fortfarande medvetande om det hela. Vet vem personen framför honom är. Det är ett steg åt rätt väg, tänk vad ringen kan göra underverk. De vita, vackra öronen är fortfarande bakåtstrukna, men inte som en försvarsmekanism. Earendil vrider om låset, låser efter honom innan han långsamt rör sig fram mot den andre. Dumdristig? Jo, han har sina stunder där det logiska tänkandet verkar försvinna. Om nu Earendil haft alla sina sinnen kopplade hade han hållit dörren öppen, se till så att han har tid att rusa ut ifall den stackars vargen skulle känna behov av att attackera. Benen skakar medan han sätter sig ner på huk, ögonen fastbeslutna i kontakt med Aidans, försöker ge honom lite lugn och ro. Så att han inte behöver känna sig rädd för den blonda människan som antagligen måste se fruktansvärt lockande att sätta tänderna i.

Precis som Earendil haft fullt upp med en massa tankar för fem dagar sedan, verkar det som att det smittat av sig till Aidan. Den lilla vargen ser alldeles förvirrad ut, ögonen stora. Det är väl förståeligt med tanke på att han aldrig haft sällskap där inne i buren innan, hur ska han agera? Han har ju inte tränat sig till det. Earendil förstår att det kan vara tufft, men just hur tufft det är kan han inte sätta sig in i. Så han fortsätter att närma sig, noga med att backa tillbaka om varelsen som backat in i väggen blir rädd. Då han inte ser något förtvivlande ansiktsuttryck ryggar han inte tillbaka, utan tar sig friheten att sätta sig på huk framför honom. Inga tecken som tyder på ogillande än så länge, det är bra. Men fortsätt vara försiktig, lugn och stilla. Aidan viker undan med blicken, varför vet han inte men bestämmer sig för att inte läsa in i det. Den vänstra handen glider upp mot den vita pälsen, bara för att snudda vid halsbandet runt nacken. Ja, han vill att Aidan ska ha den, men han vill inte att den ska sitta för hårt varje gång han skiftar.

Dumma, dumma Earendil. Ibland undrade Aidan verkligen vad den äldre tänkte med, för det kunde ju knappast vara hjärnan? Ville han på riktigt bli biten eller attackerad? Var det därför han valsade in i buren och låste dörren bakom sig? Nej, nu blev frågorna alldeles för många för den lilla tjugotvååringen som helt plötsligt inte kunde förmå sig själv att sluta stirra. De bärnstensfärgade ögonen kunde verkligen inte slita sig från alven och hans blå ögon. Det fick nästan den yngre att vilja ta till flykten, lägga benen på ryggen och ramma ner gallret. Han visste självfallet att det var nästintill omöjligt, men många gånger förr hade han ju så gott som lyckats - en av anledningarna till att de satt upp ytterligare en dörr. Egentligen borde de väl satt upp ännu fler hinder för den vita vargen, men det var nästan omöjligt att sätta in ytterligare en dörr och ingen i familjen hade tid till att ägna sig åt sådant. Pengarna för något så pass simpelt fanns däremot, så om någon fick för sig att det var nödvändigt var det inte svårt att utföra den lilla planen. Inte svårt alls.
När alvens slanka, långa fingrar sedan gled förbi halsbandet som satt åt alldeles för hårt runt halsen på den yngre, gav Aidan honom en mer menande blick. Inte bara det där konstiga stirrandet som han nyss ägnat sig åt. Stirrandet som han snart inte skulle kunna ägna sig åt alls, så varför hindrade han ens sig själv? Det var väl om något bara bra att han försökte ta in den andre så mycket han kunde, nu när chansen var serverad på ett vackert silverfat framför honom. För snart skulle Earendil bli bortgift, troligen finna kärlek och starta en familj. Usch, bara tanken fick tjugotvååringen att vilja spy, trots att det var jävligt drygt och själviskt på samma gång.

Aidans hjärta hoppade till flera gånger, fick honom att stelna till innan kroppen återigen slappnade av. Kontrollen, den dumma kontrollen fick verkligen inte brista. Inte nu, inte när den äldre varit dum nog att stänga och låsa om sig. Han skulle aldrig hinna undan om vargen faktiskt fick för sig någonting. Det fanns inte ens en chans att han skulle görs det.
Blicken flackade omkring en stund innan den yngre långsamt hasade sig upp i sittande ställning. Först då fäste den sig igen och den här gången var den relativt stadig också. Troligen för att deras ägare var sjukt beslutsam över någonting han bestämt sig för att göra. Sakta men säkert lutade han nosen närmare och närmare Earendil, ända tills dess att den nästan stötte emot den andres näsa. Stirra, stirra, stirra.

Med stora ögon blinkar Earendil upp mot den yngre, responsen han får är helt annorlunda i jämförelse med vad han trott. Kanske att Aidan skulle ha nafsat till handen, bitit sönder ett finger eller något.. och jadå, den korkade alven är helt okej med det. Det spelar ingen roll, experiment brukar oftast ha sina konsekvenser. Om Earendil förlorar sin hand under tiden han hjälper tjugotvååringen att få lite mer kontroll, ja då får han helt enkelt leva med det. Fingrarna glider försiktigt bakom nacken på den tjocka pälsen, och knäpper upp halsbandet, bara för att sätta det ännu lösare. Att Aidan blir strypt av ett halsband vill de ju inte. Efter det lilla fixandet glider den oskadade vänsterhanden över den vackra pälsen, och stryker sig över kinden. Den mörka nosen är lite våt när den kommer i kontakt med Earendils lilla knappnäsa, får den att rynka till sig. Även om hela atmosfären är sval och påträngande så blir det hela mysigt. Tänk om Aidan bara varit i mänsklig form och de var såhär nära.. det stackars hjärtat skulle ha sprängts. Till och med nu dunkar hjärtat såpass högt att Earendil är orolig att den andre ska höra det.. märka värmen som sprider sig över den nätta kroppen, eller hur hjärtat pumpar ut blod i kroppen tiogånger snabbare. Fingrarna gräver ner sig i den tjocka pälsen, stryker fingrarna försiktigt över den ömma huden. Det är dock bra att det är i den lurviga formen som de är så nära varandra, annars hade nog Earendil slängt sig över den yngre där och då. Och det skulle inte vara bra för någon ut av dem.

Earendil sväljer hårt, han brukar vara så duktig på att gömma sin nervositet. Eller han brukar inte känna någon nervositet alls, så mycket är nytt. Aidan är väldigt duktig på att få nya känslor att tränga sig in hos den unga alven. Det är jobbigt, riktigt hemskt när han försökt att vara inkapabel känslomässig.
"Känner du att du har lite mer kontroll nu, mer än förut?" frågar han tyst, försöker att ignorera sitt hjärta, eller rösten som vill svika honom. Förhoppningsvis märker Aidan inte det.. vilket verkar vara i princip omöjligt med tanke på den förbättrade hörseln han fått under skiftningen.

Hur pass hårt slog egentligen Earendils stackars hjärta? Dunkandet nådde ju till och med Aidans öron, vilket måste tyda på att den andres hjärta slog alldeles, alldeles för våldsamt därinne i bröstkorgen. Ljudet började till och med bli öronbedövande för tjugotvååringen vars lust att skratta bara växte sig större och större för varje sekund som passerade. Det var riktigt bedårande hur alven försökte dölja det hela, hur han låtsades som om allting var precis som det brukade - som om de puffiga kinderna inte var lätt rosiga eller som om blodet inte pumpade snabbare än det gjort för några sekunder sedan.
Huvudet föll lätt på sniskan och blicken som nyss varit stadig blev med ens lätt road. Däremot var han tacksam över att den andre lossat på kedjan runt halsen, för strypas hade han ingen lust att göra. Nu hade det ju kanske inte varit riktigt så pass allvarligt, men vem visste? I framtiden hade det kanske kunnat ställa till med problem och så snart kroppen spände sig blev det aningen svårare att andas. Men nu var det okej, helt perfekt faktiskt. Eller perfekt var väl kanske lite av en överdrift, men mysigt var det i vilket fall.

Aidan betraktade Earendil under tystnad, försökte att fullkomligt greppa situationen trots att allting fortfarande var ganska så luddigt. Orden som lämnade den äldres läppar förstod han däremot och snart därefter nickade han ivrigt. Jo, nu började den gamla vanliga tjugotvååringen glimta fram mellan springorna. Utan att tänka sig för kom han upp på benen, bara för att vackla till och falla tillbaka mot golvet i en trasslig hög av ben och päls. Det var förfärligt svårt att håll koll på fyra ben, i alla fall enligt Aidan som var tvungen att himla med ögonen åt sig själv.
Han gav alven ytterligare en menande blick innan ögonen sänkes ett slag. Skulle han kasta sig över den andre bara för att få gosa? Var det verkligen en bra idé? Den yngre tvekade ganska länge, men efter många om och men som pilade fram och tillbaka genom skallen, ruskade han ut pälsen och placerade huvudet i den äldres knä. Det är förfärligt synd om mig, så jag tycker att du borde ge mig extra mycket uppmärksamhet. Mer än så faktiskt. Jag vill ha kramar och pussar, innan du försvinner för alltid. Och där blev allting deprimerat igen. Suck.

Okej, så uppenbarligen hade Earendils försök i att hålla sina hjärtslag hemliga misslyckats. Misslyckats drastiskt, snarare sagt. Den där roande blicken i Aidans ögon avslöjar honom, och färgen på kinderna bara ökar just pågrund av det. Han har levt så hemskt länge, han borde kunna hålla det i styr, både hjärtat och rodnaden. Tyvärr verkar det inte som att han har lika stor kontroll som han trott, och anledningen till det är en viss liten lurvboll tätt intill honom. Dumma Aidan, han är verkligen något annorlunda som får den stackars alven att känna på det viset. Får blodet att rusa upp i kinderna på honom, och ögonen att vattnas pågrund av så mycket känslor. Jodå, mannen som är över tvåtusen år, känner sig mycket riktigt som en femtonårig flicka som fått sin första crush. I det här fallet däremot så är det förbjudet, om Earendil skulle satsa på ett förhållande med tjugotvååringen så skulle mycket äventyras, riskeras. Hans släkte skulle bli fyllda med skam, han skulle inte kunna hindra krig på samma sätt som om han gifter bort sig. Så nej, det är inte ens en tanke. Det får inte bli så.. och förhoppningsvis förstår Aidan inte varför hjärtat bankar så hårt mot bröstkorgen, eller varför kinderna blossat till sig.

Hur fantastiskt är inte det här? Aidan förstår orden Earendil uttalar, förstår vad det är han menar. Han har kontroll över sig själv, någorlunda iallafall. Det är faktiskt ett mycket bättre första steg än den fullvuxna alven vågat förvänta sig. Han hade varit reda på att förlora en hand, beredd på att skydda sig själv.. men sången och försiktigheten verkar ha gjort susen. Aidan har fått måttlig kontroll över sin kropp, även om han inte riktigt kan ställa sig upp på båda fötterna.
"Jag tänker ge dig mycket uppmärksamhet," viskar Earendil med ett leende, som att Aidans tankar strömmat in i hans lilla huvud. Som tankeläsning. Det är omöjligt, men ansiktsuttryck kan visa en hel del mer än man tror. Kramar och pussar? Rösten fastnar i halsgropen på honom, tvingar sig själv att harkla sig. Såja, bete dig naturligt nu Earendil. Du kan inte ge honom allt det där utan att ge honom falska förhoppningar... och det vill vi definitivt inte.

Det var väl nästan så gott som uppenbart att Earendil förstod precis vad det var som Aidan ville. Men trots att han gjorde det verkade det vara någonting som hindrade honom från att uppfylla den yngres önskan. Tjugotvååringen sneglade intensivt mot alven, noterade hur hjärtat klapprade på i en minst lika hastig takt som innan och hur de puffiga kinderna blev ännu rödare. Varför ville han inte ge den yngre varken kramar eller pussar? Det var frågan som studsade omkring i vargens hjärna, och detta även fast den inte fungerade någe vidare för tillfället! Att fundera över allting som hade att göra med den äldre, det verkade däremot gå alldeles utmärkt. Han försökte till och med trycka bort alla de där jobbiga, påträngande tankarna. Tyvärr gav det inga större resultat eftersom de snart studsade rätt tillbaka mot tjugotvååringen. Åh, gud så irriterande!
Av ren frustration undslapp ett dovt morrande de hotfulla käftarna och öronen ströks ännu en gång tillbaka över huvudet. [/i]Nej, nej, nej, du kan inte förlora kontrollen nu. Inte nu, närsomhelst förutom nu!

Aidan spärrade upp ögonen när kroppen bokstavligen reste sig upp per automatik, tonade upp sig framför Earendil utan att han kunde hindra sig själv. Men precis som käkarna slog ihop sig själva så att salivet flög hejvilt omkring dem, stoppade tjugotvååringen sig själv. Helt stabil var han ju helt klart inte, det var någonting som precis blivit helt klargjort. De sylvassa tänderna befann sig max några centimeter från alvens ansikte och fortsatte vara hotfullt blottade i ett flertal sekunder. Först då blinkade han till och insåg vad fan han egentligen höll på med.
[i]Åh gud, förlåt, förlåt, förlåt! Även om inga faktiska ord kom ut, så kunde man utan tvekan höra desperationen i de små gnällande lätena som rann ur den yngre likt vatten. Han begravde huvudet mot den andres axel och tryckte sig närmare. Tillslut var han så pass närgången att hela Aidan satt i Earendils knä - någonting som troligen inte var en bra idé med tanke på fluffbollens labila sinnesstämning.

De ljusa ögonen glider från den vackra bärnstensfärgen mot den söta lilla nosen flera gånger om. Jösses vad pinsamt. Hjärtat, rodnaden. Hela kroppen verkar ha någonting emot honom, gör bort honom framför Aidan konstant. Först när han trillade ner på golvet, och sen kroppens alla reaktioner. Det är som att alla hormoner bubblar upp till kanten, skvätter över hela Earendil och gör allting så mycket värre.
"Aidan.." påbörjar han tvekandes, stryker handen över sin panna som om det ska hjälpa någonting alls, innan den finner sin väg tillbaka till den tjocka pälsen. Han skulle kunna vänja sig vid det här, mysa med lurvbollen, kanske bli frestad men inte gå på dem. Det är nämligen mycket lättare att hålla sig borta från att kyssa den yngre om han är i den där pälsiga formen. Och som sagt, det vill han definitivt undvika. "Om du retar mig imorgon, antingen pågrund av," han stannar upp för att peka på sitt dunkande hjärta, och sedan mot sina rosiga kinder. "Kommer jag att bita dig i tårna. Eller om du inte har någon känsel i dem, tänker jag bita dig över armarna, händerna och nacken."

Som vanligt under dessa stunder när Earendil blir alldeles rädd, förvånad, rycker han till. Kroppen skakar, men lugnar snabbt ner sig. Arga, rädda vargar har han varit med om förut. De klarblåa ögonen stirrar upp mot Aidan, innan fingrarna försiktigt glider tillbaka mot de pälsiga kinderna. Okej, så vargar är relativt tunga märker han, att ha en i knäet är inte särskilt optimalt för hans stackars ben.. men Earendil har verkligen ingenting emot det. Snarare tvärt om.
"Jag kommer nog riskera en hel del nu, men det spelar ingen roll. Försök att inte bita min nacke." viskar han och slingrar armarna om den fluffiga kroppen.

Bita Aidan i tårna? Vänta nu här, skulle Earendil bita Aidan i tårna? Tjugotvååringen frustade till innan den äldre drog honom närmare intill sig själv, grävde ner ansiktet i pälsen och slingrade armarna om nacken på vargen. Det var väl ändå ganska självklart att ynglingen tänkte reta alven under morgondagen? Nu hade han ju fått reda på en del grejer som helt klart var värdiga att irritera den andre med. Fast han visste ju däremot inte varför det vackra ansiktet blivit så rött eller varför hjärtat dunkat så hårt, så kanske han inte fått reda på någonting alls egentligen? Äh, det där kunde han gott sitta och fundera över under morgondagen. När solen väl kikade fram över horisonten, vilket det inte skulle göra än på ett väldigt bra tag, skulle smärtan återvända och riva och slita i honom tills den vackra pälsen var komplett borta. Han hade ju faktiskt börjat fatta tycke för just den aspekten av det hela kaoset - den vita pälsen. Förut hade han aldrig riktigt haft någon chans att ens lägga märke till den och ännu mindre uppskatta den..men nu? Den var helt klart ett stort plus och han önskade nästan att den kunde stanna för alltid. Gjorde den däremot inte det på något tvistat sätt? När kroppen vred och vände på sig så att skinnet bröts upp så fanns ju pälsen alltid därunder i väntan på att få kika fram, så kanske den alltid gjorde det? Återigen, det var någonting han kunde tänka på under morgondagen.

Earendil, jag är så sjukt jävla förälskad i dig..förstår du inte det? Det är väl bara därför som jag ens förmår att uppbåda den här nivån av kontroll överhuvudtaget..jag..jag vill inte tvingas slita mig från dig. Inte igen. Aldrig. Det spelar ingen roll om du gifter dig med någon annan, för det är bara dig jag vill ha. Inga ord fann sin väg ut, precis som sist, men tankarna riktigt flödade. Aidan tog ett djupt andetag och lät därefter luften lämna lungorna långsamt, väldigt långsamt. Sanningen låg väl där antagligen; i att tjugotvååringen inte skulle klara av att se någon han var så förbaskat kär i lämna honom kvar. Fan, han kunde bygga en egen flotte och segla iväg över havet till Kings Landing.
Tänderna nafsade löst i den äldres nacke, precis vad han egentligen inte fick göra. Men han var ju försiktigt! Väldigt försiktig faktiskt. Lilla Aidan hade nämligen inte kunnat låta bli. Pulsen under den tunna huden var alldeles för lockande, på tok för intressant och fascinerande. Vad skulle ens hända om han gav alven ett riktigt bett? Skulle han också behöva lida på samma sätt eller var alver typ immuna? Bra frågor faktiskt.

Åh, de där oskyldiga ögonen som är så långt ifrån just det.. väldigt inte oskyldiga. Klart som sjutton att Aidan kommer reta honom, snoka efter anledningen till den röda färgen och de hårda dunkningarna i bröstkorgen. Den yngre har inte förändrats när det kommer till det, uppenbarligen.
"Jag är seriös," gnäller han mot den tjocka pälsen. Bryr sig inte om några varghårstrån glider in i munnen på honom. Vilket är precis det han får. Han får ta vara på tiden nu när Aidan har skiftat, det känns inte lika konstigt nu när formen är en varg, som en stor hund han gosar med. Om det hade varit den där stiliga, mänskliga formen... ja, då hade Earendil varit körd. Hela natten hade varit körd. "Om du retar mig tänker jag brotta ner dig, och gnaga i dina fingrar tills du ber om nåd." leksam? Jadå. Men det betyder inte att han ljuger. Om nu den yngre får för sig att börja babbla om de brinnande kinderna, så tänker Earendil mycket riktigt gnaga i hans fingrar. Minst.

Den äldre tystnar, blicken fäst i den andres medan kroppen sjunker ner mot golvet med den stora vargen tvärs över sig. Det är så mycket kärlek i de där ögonen, så många förväntningar. Earendil vet inte vad han ska göra, eller säga för den delen.
"Jag hoppas verkligen du kan följa med till Kings Landing Aidan.. jag kanske inte kan ge dig allt du vill ha men.. jag vill inte direkt glida ifrån dig igen heller." han vet inte vad han vill ha sagt, känslorna för Aidan kan han inte godkänna, han kan inte uttala dem högt. Allt skulle bli så mycket mer riktigt då, de båda skulle få sina hjärtan brustna. Han sluter ögonlocken en kort stund där han ligger på golvet med armarna hårt om sin barndomsvän. Lämnar en liten puss på hans nos. De vassa tänderna rör sig över nacken, och herregud vad det kittlas. "Det var precis det här du inte skulle göra ju.."

Varför kunde Aidan inte för sitt liv sluta fundera över hur situationen utspelat sig om det inte varit fullmåne, om det stora klotet på himlen inte stått högt uppe på himlen och blängt ner över världen? Vad hade hänt då? Hade de fortfarande befunnit sig i den trassliga högen på golvet om tjugotvååringens kropp inte varit det än den var för tillfället? Alltså om den varit mänsklig. Nej, nu fick han faktiskt lägga några band om sig själv för överhettning i hjärnan resulterade ju uppenbarligen bara i dåliga saker. Väldigt dåliga sådana. Och när de var så pass nära varandra ville han definitivt inte råka slå käftarna om den andres nacke eller liknande. Ett huvud som rullade iväg över golvet med ett spår av blod efter sig slapp han helst. Eller det var en underdrift, han skulle aldrig kunnat leva med sig själv om Earendil slets ifrån honom av en så pass kass anledning. Då var giftermålet betydligt bättre.
Tjugotvååringen kunde inte låta bli at frusta till över de nästkommande orden. Brotta ner och gnaga honom i fingrarna tills han bad om nåd? Det lät ju faktiskt inte så farligt och, om han nu skulle vara helt ärlig så skulle han nog bara finna nöje i det hela. I slutändan betydde det ju att han skulle få spendera mer tid med Earendil och det var någonting han aldrig skulle tacka nej till. Kanske inte bitandet skulle föra med sig några glädjedanser, men närheten skulle defintivt bringa dem framåt.

Deras lilla nyfunna kärlekshistoria, eller vad man nu skulle kalla det hela för, var nästan skrattretande med tanke på hur sorglig den snart skulle bli. Att alven aldrig skulle kunna ge Aidan det han ville åt var väl bara självklart med tanke på situationen. Men nu däremot, då fanns det ingenting förutom ett lager med päls och brist på mänsklighet som hindrade dem. Under morgondagen skulle ingen av dem ha någon ursäkt, förutom att det troligen bara skulle göra dem båda två olyckliga.
Tjugotvååringen hindrade sig själv från att fortsätta nafsa, med en väldig ansträngning. Svårt var det minsann, det var ett som var säkert.
Vad skulle egentligen hända om jag bet dig på riktigt? Alltså vad skulle hända om tänderna bröt igenom huden? Jaså, nu kunde man ju börja undra smått över vad den yngre kunde tänkas ha för lömska små planer. Bådade gott gjorde det i alla fall inte.