PRS Kkaebsong & JustAFriend

Även om Zhìyuans ord kanske var stereotypiska och helt enkelt ord som den andre hört miljontals gånger innan, så hade de åtminstone kommit från hjärtat. Och det måste väl ha betytt någonting, eller? Det viktigaste var helt klart att han i alla fall försökt få Max att må bättre - någonting som han aldrig trott skulle hända. Hur kunde någon lyckas nysta in sig så förfärligt både i tankarna och hjärtat på en så kort tid? De hade ju för fan gått i samma korridorer, på samma lektioner och ätit i samma sal i över sex år vid det laget. Så hur hade de lyckats missa varandra? Kanske för att slytherineleven hela tiden satt inkapslad i sin egna lilla bubbla och osade av illvilja? Den teorin var faktiskt inte helt omöjlig, med tanke på att det brukade vara så han betedde sig. Inte nu dock. Nej för tillfället lyckades han faktiskt bete sig väldigt bra, även om aningen underligt.
”Hm”, började Zhìyuan långsamt och kom plötsligt tillbaka till verkligheten, då Max röst typ bokstavligen kallade på honom - klyschigt. ”På ett villkor..när du lyckas komma på vad det är för fel på mig, får du lova att inte sticka? Okej? Eller vad fan man nu ska säga”, avslutade han och plockade upp packningen från golvet, trots att händerna mer än gärna haft lust stanna lite längre på den jämnåriges axlar. Äsch, de skulle säkert finna sig där någon gång igen. Försiktigt började han knuffa Max genom korridoren igen, försökte få honom att röra på benen mot köket. Ungefär samtidigt som sjuttonåringen ägnade sig åt det, gav magen ifrån sig ett klagande läte. Jösses, det lät inte ens som ett mänskligt ljud, utan snarare som åska eller liknande.
”Våga inte säga någonting om ljuden min mage har för sig, kan faktiskt inte styra över dem”, varnade Zhìyuan med en mörk blick och lätt rosiga kinder. Pinsamt, pinsamt, pinsamt. Efter den lilla hotelsen fortsatte han att löst putta den kortare eleven framför dig, med packningen i famnen och Kiwi någonstans snett bredvid dem. Hon var lite som en hund, när allt kom omkring. Var hon verkligen en katt? Tveksamt. Sjuttonåringen drog lätt på munnen åt tanken, innan vände blicken framåt igen. Två nya vänner, eller vad man nu skulle kalla dem för, på en dag. En katt och en Max. Det blev totalt tre vänner, tillsammans med hans älskade vägg som befann sig i hemmet. Wow, vilken markant ökning.

"Varf-", Max avbröt sig själv. Nej, det var ingen idé att fråga varför. Han skulle med störta sannolikhet aldrig få reda på det ändå. Eller jo, kanske, men inte genom att fråga. Den andre verkade ju inte ha något intresse i att berätta vad som var 'fel på honom'. Fast oavsett vad det nu var som skavde så kunde ju ingenting vara fel. Inte på det sättet. Alla kunde ha brister och så, men inte fel. Nej, en del hade fel tankesätten men det kunde aldrig vara fel på personen i sig. Speciellt inte om en hette Zhìyuan. Var det ännu en förbjuden tanke? Med största sannolikhet. Ughhh. Men de gick ju i samma klass, det var väl tillräckligt med anledning att tänka så? Eller? Kanske inte.
"Vi har ju en överenskommelse, hur ska vi lyckas hålla den om jag drar? Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna dra...alltså vi går ju på samma skola, i samma klass och jag har ingen anledning att hoppa av. Men nej, det klart jag inte sticker", svarade han med ett litet varmt, försäkrande leende. Nu ännu mer nyfiken på vad den jämnårige kunde tyckas dölja. Max hade verkligen ingen idé. Något som riskerade att få honom att dra? Hmm.
Tankarna avbröts av ett högt vrål, som visade sig vara någon form av magkurr. Jisses. "Nejdå", svarade han med ett litet leende dansandes på läpparna.
Max leende blev betydligt större(även om han försökte dölja det) när Zhìyuan började knuffa på honom. Lätt fiskade upp Kiwi och försökte sedan öka sitt tempo så gott det gick. Nej, hon skulle absolut inte gå fritt när de kom till köket. Det skulle definitivt leda till en kat(t)astrof, bokstavlig talat. Det gick inte att lita på en galen, fet katt i ett kök fullt med mat. Nej, inte en chans.

”Åh, tro mig, även om man går på samma skola så går det att bli undvikt”, mumlade Zhìyuan och ruskade på huvudet. Jo, det gick absolut och han hade ganska bra bevis på det. Under de första åren i skolan hade han inte nödvändigtvis varit utan vänner. Visserligen hade de inte direkt varit många, men i alla fall tre stycken. De delade fortfarande sovsal med varandra och på något sätt lyckades de ändå totalt frysa ut sjuttonåringen. Det hade börjat under deras fjärde år, när en av dem tagit avstånd från honom. I slutet på det året hade ingen av de tre sagt någonting till honom på flera månader. Till en början hade Zhìyuan försökt att ignorera det faktum att de inte verkade ha lust att veta av honom längre, men allt eftersom tiden gick gav han upp. Nu för tiden talade de inte ens med varandra. Inte så mycket som varken ett ”hej” eller ”hur mår du”?
”Överenskommelser kan ju dock brytas, och med tanke på att du är så pass försiktig och feg..” mumlade slytherineleven efter ett slag och betraktade Max med smala ögon. ”Om vi säger såhär: jag har varit med om det förr och tvivlar knappast över om att jag kommer behöva genomgå det igen”, förklarade han och lämnade en lite klapp på de bruna lockarna. Fy fan vad deprimerande de var, båda två. Zhìyuan med sin ofrivilliga ensamhet och den jämnårige med sitt eget trauma, eller vad man nu skulle kalla det för. Äsch, de kunde ju vara trasiga tillsammans, inte sant?
”Kan du inte låta katten gå själv?” Undrade han därefter roat efter en liten stund. ”Eller kommer hon att äta upp allting i hela köket då? En liten förvarning..jag kanske äter upp allting i hela köket.” Jo, sjuttonåringen var smal. Inte så att det blev äckligt eller så, men han var definitivt på den smalare sidan. Det betydde dock inte att han kunde smälla i sig praktiskt taget hur mycket mat som helst. Speciellt kött, det kunde han äta hur mycket som helst av om han fick chansen. Ägg? Nej, det var äckliga grejer det. Snacka om att vara petig samtidigt som aptiten var, rent utsagt, massiv. Stackars Max skulle väl få sig en rejäl chock. Eller? Dumma funderingar och tankar. Dumt, dumt, dumt. Varför ville han så gärna att den andra skulle tycka om honom? Fy fan vad bisarrt.

Ensamhet var något Max var väl bekant med. Fast han hade egentligen bara blivit lämnad ett fåtal gånger och det var av personer som inte längre fanns. Som inte valt att lämna honom. På sätt och vis var det nog värre egentligen, att personer lämnar av andra anledningar. Som att personen i fråga varit sig själv till exempel. Nu gick det ju inte riktigt att tänka så eftersom döden var hemsk och Max hade ju inte upplevt det andra, men han misstänkte att det nog kändes ganska förjävligt hur som.
"Att vara rädd och försiktig behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med att vara elak", svarade han med ett litet, bittert leende. Nej, han hade inga planer på att 'lämna' den jämnårige. Oavsett hur det nu skulle ha gått till. Bara att Zhìyuan ens sa så gjorde Max lätt nedstämt. Varför trodde den längre så om honom? Det spelade väl ingen roll vad den där hemligheten var, det innebar ju att Max såg ut som någon som drog och lämnade folk i sticket. Och well, det var inte en bild han strävade efter att ha.
Blicken sänktes ner till katten igen. Den stora, grå, fluffiga, feta katten(-ish) rättare sagt. Ja, det var totalt nödvändig att bära på henne för tillfället. Egentligen borde hon ha stannat i uppehållsrummet men men, hon hade varit före Max ut genom dörren och han orkade inte bråka med henne. Förhoppningsvis skulle de inte mötas av alltför många arga blickar orsakade av all päls som troligtvis skulle yra omkring i köket.
"Även om hon nog gärna velat gå själv så nej nej nej...bara titta på henne", svarade han med ett litet skratt. Den grå katten tog upp större delen av Max famn. Fluff överallt. Hon var verkligen stor. Det var inte direkt som att hon led av det. Det var inte ohälsosamt då hon rörde på sig mycket och storleken inte varit orsakad av sötsaker. Men utifrån sett kunde det säkert verka så. Som sagt, gigantisk. Fluffet hjälpte inte direkt på traven, den var väl till största del det som fick henne att bli den gigantiska dammråtta hon var..
"Det är ju bara ännu en anledning till att inte låta henne äta upp allt, eller hur? Då måste vi ju spara något till dig".

Nej, det var förvisso sant. Men det var inte riktigt så sjuttonåringen menat. Grejen med Max var att han uttryckligen sagt att han var rädd för den del grejer som på sätt och vis rörde Zhìyuan. Eller på sätt och vis? Det vidrörde honom mer än defintivt, så vilka ursäkter försökte hjärnan koka ihop? I samma sekund som Max listade ut det hela skulle han med största säkerhet undvika slytherineleven så mycket som möjligt. Fan vad sorgligt egentligen, med tanke på att de knappt kände varandra ännu. Däremot betydde det inte att den längre av dem inte redan fattat tycke för den underliga lilla vänskapen. Han hade liksom redan blivit hoppfull av den jämnåriges ord, så om han inte höll vid sina löften..då skulle det helt enkelt inte bli bra.
”Du förstår inte, Max”, mumlade Zhìyuan och vände blicken ner mot sina fötter. ”Vilket inte är så konstigt”, lade han snabbt till därefter och skrattade lätt. Det var väl självklart att Max inte kunde förstå sig på situationen om han inte ens visste vad den handlade om. Jösses, vad hade han tänkt sig egentligen? Att den jämnårige eleven med den feta katten i famnen kunde läsa tankar? Ta dig samman, Huang Zhìyuan. Om du ska säga sådana saker får du helt enkelt ta lite mod till dig. Tyvärr är du ju i själva verket jävligt feg, men som sagt - om du vill ta upp ämnet överhuvudtaget är det inte rättvist att hålla en massa hemligheter om just ämnet i fråga. Han sköt genast bort tankarna och fokuserade istället på konversationen om Kiwi och maten.
”Till skillnad från Kiwi är min mage betydligt mer rymlig. Det skulle nog vara ganska omöjligt för henne..och helt ärligt skulle det nog vara det för mig också. All mat som lagas här nere är ju till för hela skolan”, påpekade han och trädde in bland myllret med husalfer. De var i full fart med att laga en massa mat som troligen snart skulle sändas upp till borden ovan. Den stora salen måste ligga rakt över dem, eller? Men helt ärligt så var köket minst lika massivt, med samma halvdan tak. Dock var det betydligt mer stökigt än salen ovan dem.

"Nej. Nej, det gör jag inte.", svarade han med blicken fäst på stengolvet. Varför kunde inte Zhìyuan bara berätta då? Berätta vad det var Max inte förstod. För åh vad han ville veta. Det var så frustrerande att bara försöka sig på meningslösa gissningar. Förhoppningsvis skulle han väl lista ut allt men det skulle definitivt dröja ett bra tag. Dels var han nyfiken men mest ville han väv veta för att...tja, den jämnårige verkade ju inte sådär fruktansvärt stolt över vad det nu var. Kanske skulle de kunna hjälpa varandra. De hade ju uppenbarligen en hel del att bära på båda två. Det är dock lättare att stötta och hjälpa någon om en vet vad ursprungsproblemet är. Om en vet vad som behöver hjälpas till med. Då underlättar det en hel del. Inte för att Max direkt trodde att han skulle kunna vara till någon större hjälp. Det kanske var tillräckligt att inte sticka. Att stanna oavsett. Fast han ville ju ändå veta. Äh, det kommer Max, det kommer.
"Så stor skillnad är det ju inte", svarade han och sneglade upp mot den längre. Det kanske var konstigt att säga? Att jämföra människo- och djurmagar? Ja, troligtvis. Men det var faktiskt sant. Kiwis mage var stor, för att vara en kattmage och med tanke på hur smal Zhìyuan var så borde ju hans vara hyfsat liten, för att vara en människomage. Det borde väl bli typ lika. Eller? Äh.
Väl inne i köket började Kiwis morrhår vifta hejvilt. Ja, det var basically ett paradis för henne. Max lät greppet hårdna en aning. Nej, en rymning var definitivt inte nödvändig.
"Umm, vad vill du ha?", frågade han försiktigt och började spana efter något åt Kiwi. Fisk skulle nog bli mest uppskattat, även om hon åt det mesta.

”Jag ser smal ut, men efter att jag har ätit kommer jag se ut som en gravid kvinna”, förklarade Zhìyuan och lät blicken glida över alla hundratals kastruller, stekpannor och gud vet vad. Det roliga med det han nyss sagt var att det inte ens var ett skämt, magen kunde verkligen bli typ tio gånger större än vad den var för tillfället. Däremot kunde han inte riktigt avgöra om det var en bra eller dålig egenskap. Troligen någon slags blandning? Nåväl, han var åtminstone inte lika fet som Kiwi. Men hon ändå löjligt gullig. Merlin vad orättvist. Alldeles förlorad i sina egna funderingar och tankar, snubblade han nästan över en rad små alfer som flockats med silverfat nedanför honom. Smidig som ett kylskåp.
”Åh, förlåt”, mumlade sjuttonåringen och satte sig på huk, fortfarande med packningen i famnen, fram de korta varelserna. ”Kyckling? Ja tack”, konstaterade Zhìyuan snabbt och plockade åt sig några kyckling klubbor från fatet, bara för att bli bemött av en massa förnöjda leendet från havet med husalfer. Slytherineleven drog slutsatsen att de absolut inte hade någonting emot att han tog av maten - nej de verkade tvärtom extremt nöjda över det faktumet.
”Vill Sir ha en tallrik?” Pep en av de små alferna och höll fram en silvertallrik mot sjuttonåringen, som han tacksamt tog emot.
”Tack”, sade han och log blekt, för att därefter räta på sig och placera kycklingklubborna på tallriken. ”Äter Kiwi kyckling? Kan ta en extra kycklingklubba om hon nu gör det..” mumlade Zhìyuan och fyllde på tallriken med ytterligare mat från faten som hölls upp mot honom. Detta resulterade slutligen i, bokstavligen, ett berg av mat. Fan, nu när den satt rakt framför näsan på honom var det jävligt svårt att inte börja äta upp maten där och då. Men han var tvungen att hålla sig i skinnet och vänta. Lite artig måste man ju vara, speciellt i Max sällskap. Varför? Det visste han knappt själv faktiskt. Kanske för att han noterat att den jämnårige verkade uppskatta ordning och reda? Komplicerade grejer det där.

Om han sa det så var det väl sant... Fast det var ju lite skumt. Även om Max faktiskt skulle haft aptit så skulle han ändå inte få plats med speciellt mycket. Kiwi kunde helt klart äta mer än Max själv. Nåväl, alla var väl byggda på olika sätt. Men lite skumt var det allt... Du har ingen rätt att ifrågasätta det Max, seså tänk inte mer på det. Eller något av allt annat skumt med den andre för den delen. Gå vidare med tankarna. Zhìyuans snubblande hjälpte till med den saken. Jösses.
Alfen som gett den jämnårige en tallrik gick raskt vidare fram till Max med och efter en blängande blick på katten, blev även han erbjuden en tallrik.
"Nej tack", svarade han med ett litet ursäktande leende. Nej, även om magen för tillfället ekade tom så var han inte sugen. Vilket den lilla husalfen verkade se som ytterst problematiskt.
"Vill Sir ha något annat?", fortsatte han trevande med en liten bugning. Varför skulle de små varelserna vara så förbaskat trevliga hela tiden? Eller visst var det väl bra att vara trevlig och så men inte på det där sättet som gjorde att en liksom nedvärderade sig själv. Som att de en pratade med vore värda mer respekt än en själv. Visserligen var det väl typ samma sak Max gjorde varje dag. Dag ut och dag in. Men inte riktigt på den nivån.
"Umm, en kopp te kanske?", svarade han försiktigt. "Och lite fisk", la han snabbt till. Den lilla alfen nickade och började hastigt stega iväg mot några skåp en bit bort.
"Hon äter allt", svarade Max med ett litet skratt och kliande den stora kissemissen bakom öronen.

Med ett litet leende på läpparna - någonting som började bli mer och mer vanligt i Max sällskap - plockade Zhìyuan loss några köttbitar från en av kycklingklubborna . Försiktigt höll han dem framför nosen på Kiwi tills dess att hon smaskat dem i sig, vilket inte direkt tog någon lång tid. Hon var ju uppenbarligen ganska så matglad.
”Det var en ganska dum fråga, eller hur?” Mumlade han och skrockade åt kissemissens glupska sätt. ”Jag menar, hon hade troligen inte varit så tjock om hon varit petig”, förtydligade han därefter och började gnaga på ett av de andra kycklingbenen. Herregud, efter att ha drömt om mat i flera timmar, var det nästan en befrielse att faktiskt äta någonting. Och det dröjde verkligen inte länge förrän all kyckling var uppäten och bara benen låg kvar, utspridda över tallriken. Sådär ja, mätt och belåten. Eller inte. Egentligen skulle han nog behöva minst tre gånger så mycket för att bli ordentligt mätt. Med en ljudlig rap, lika ohyfsad som vanligt, slog sjuttonåringen sig ner på en liten skranglig stol. Den knakade olycksbådande till men gick, som tur var, inte sönder. Än. Vad han visste kunde den braka ihop vilken sekund som helst.
”Är du säker på att du inte vill ha någonting att äta? Du måste vara jättehungrig efter resan”, påpekade Zhìyuan och lade både armarna och benen i kors. ”Men vad vet jag? Jag är ju bara en dum liten opålitlig jävel..” fortsatte han bistert och tystade sedan tvärt. Jadå, fram med ledtrådarna, det är världens bästa taktik när det kommer till att hålla hemligheter. För det bästa sättet var ju absolut inte att hålla käften stängd och låtsas som ingenting? Nej, det mest effektiva var ju att bli blek om nosen och vända bort blicken tvärt.
”Glöm att jag sa någonting, jag är inte alls opålitlig. Helt ärligt alltså.” Enligt mig själv, men resten av världen verkar ju ha skaffat sig en helt annan uppfattning om såna som mig.

Jo, det var ju definitivt ingen mening med att försöka dölja faktumet att Kiwi var hiskeligt glupsk. Kycklingbitarna Zhìyuan hållit framför hennes ansikte var borta inom någon sekund. Nej, det där med att tugga långsamt och njuta var inte riktigt hennes specialitet.
Max iakttog hur berget av kyckling försvann framför ögonen på honom. Det gick fruktansvärt fort. Typ Kiwi-nivå. Imponerande. Typ.
Va? Nu svamlade den jämnårige igen. Sa saker som Max sedan beordrades glömma bort. Jäkligt förvirrande. Opålitlig? Det var han väl inte, eller? Nej, vad den grönögde uppfattat hittills så var Zhìyuan allt annat än opålitlig. Nu återstod ju det att se om det stämde, men ändå.
"Öh nej, jag kan äta...imorgon, eller nåt", mumlade han osäkert som svar och tog emot koppen med te som sträcktes fram mot honom tillsammans med en skål med fisk. "Tack så mycket", sa han och log tacksamt åt den hjälpsamma alfen.