Mugglare upptäcker magi

Jag började läsa denna för typ en timme sen eller nått, och jag har läst klart allt, den är helt awesome! Skriv mer
Bevakar nu :3

”Nej, jag ljög inte. Fan vad är det med dig?” frågade han trött och satte sig ner på en stol. Lacerta kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, men hon skulle inte låta Phoenix se henne gråta över honom.
”Vad är det med mig?” skrek hon. ”Har du redan skickat inbjudningskort till bröllopet? Du kanske till och med har beställt en bröllopstårta.”
”Jag älskar dig. Jag trodde bara att du ville träffa din bästa vän. Jag vet att du har saknat henne, du förstår inte hur det har smärtat mig att se din sorgsna blick varenda gång du har fått ett brev från henne. Jag ville bara att du skulle vara lycklig, jag var inte ens säker på att du skulle svara ja. Förlåt om jag har gjort dig arg, som jag sa i kyrkan. Jag lovar att aldrig lämna din sida förens du ber mig göra det, du behöver bara be mig så lämnar jag dig.” Lacerta kunde inte hjälpa det, men hans ord fick tårarna som hon kämpat med att hålla tillbaka att falla ner för hennes kinder. Hon vände ort blicken och bet sig i läppen. Hon ville inte att han skulle gå, hon älskade honom. Men det var någonting i hans handlingar som fick henne att tro att han tog henne för givet.
”Vänta lite…” sa Lydia men ögonen uppspärrade av förvåning. Lydias blick vandrade mellan Lacerta och Phoenix fram och tillbaka. Plötsligt gick det upp ett ljus för Lydia för hon utbrast:
”Ni ska gifta er!” hennes röst lät tusen gånger gladare än vad Lacerta kände sig. Lacerta gav Phoenix en sista besviken blick innan hon drog med Lydia bort till damernas. När de båda unga kvinnorna inte längre kunde se den unga mannen satte de sig ner på golvet bredvid varandra. Lacerta var tacksam över att Lydia inte sa någonting. Hennes bästa vän förstod nog att hon inte ville prata om det som hade hänt. Efter en stund bröt Lydia tystnaden genom att sucka högt, det var en suck som krävde att Lacerta var tvungen att fråga vad hon tänkte på.
”Vad är det?” frågade hon och gav sin bästa vän en snabb blick. Lydia la sin arm om henne innan hon svarade.
”Du borde inte vara arg på honom.” sa Lydia som om det vore det självklaraste i världen.
”Du förstår inte.” sa hon och lutade huvudet mot Lydias axel.
”Jag förstår att du älskar honom, annars hade du aldrig svarat ja på hans frieri.”
”Det är klart att jag älskar honom, men jag vet inte om jag kan gifta mig med honom när han behandlar mig såhär.” sa hon och tårarna började rinna ner för henens kinder igen.
”Han behandlar dig bra. Han visste att vi har velat träffas i flera månader men att vi inte har hunnit. Du förstår inte vad han har gjort för dig, och mig, bara genom att äntligen fixa ett tillfälle där vi får träffa varandra.” sa Lydia och kramade om henne.
”Vad tycker du om honom?” frågade hon, hon var nyfiken på vad hennes bästa vän tyckte om mannen som hade behandlat dem dåligt i alla år de gått på Hogwarts.
”Han älskar dig, jag ser det i sättet han tittar på dig. Fråga mig inte hur en Ventaci kan ha blivit snäll helt plötsligt men det är det som har hänt. Jag tror att du har förändrat honom. Jag tycker också att du ska prata med honom igen, utan att skrika på honom.” sa Lydia ärligt. Det var något med Lydias ärlighet och lugnhet som fick Lacerta att inse att hon själv hade betett sig ganska barnsligt. Hon skulle gå ut och prata med Phoenix, hon skulle lyssna på vad han hade att säga sen skulle hon kanske förlåta honom.

Det är super bra!^^

Otroligt bra skrivet. ♥

Håller med

Tack, jag skulle bli väldigt glad över lite kritik

Vad tycker ni kan bli bättre?
Är det något som är grammatiskt fel?
Vad vill ni att det ska hända?
Något annat?

Helt awesome!

^this
eftersom du vill ha kritik, du kanske skulle kunna göra några fler beskrivningar om hur de ser ut runt omkring dom?

kommer snart mer

jaaaaaaaa!