Sorteringshattens hemlighet

ny läsare! *bevakar* Grymt BRA!!!

Mer

Nytt kapitel kommer snart, och tack allihopa!

^Jippi! Den här är så sjukt bra♥

Yeeeeeeeeeeees

Känn dig bevakad! Jättebra fanfic!

Carro, nu när vi har lov så kan du inte komma undan, haha

Efter en vecka hade jag glömt allt från... något. Jag kunde inte ens komma ihåg vad jag inte kom ihåg. Enda anledningen till att jag var medveten om dimman var för att den alltid fanns där och tyngde hjärnan. Professor Dumbledore hade börjat undvika mig, men jag visste inte varför. Däremot hade ett minne långsamt letat sig fram igenom dimman i min hjärna. Det röda handavtrycket som fortfarande prydde min vrist hade fått sin förklaring tack vare det. Madam Pomfrey hade greppat tag om min vrist då hon undersökte symptom på svimsjukan. Minnet hade nått mig så plötsligt, vid det ögonblick då jag ansträngde mig som mest för att försöka klura ut vad handavtrycket kom ifrån. Som om någon hade bestämt att jag skulle komma ihåg det just då. På något sätt kändes minnet inte äkta, fast det vore ju förstås omöjligt att det inte var det. Men alla känslor och tankar jag kände vid det ögonblicket fanns inte där. Som om jag varit död då det hände, men ändå mindes det. Med andra ord, helt vrickat. Men det förstås... med tiden hade jag förstått att jag var långt ifrån normal.

Snapes iskalla ögon borrade sig in i mina. Jag kände hårstråna resa sig från armarna och gjorde mitt bästa för att dölja det genom att frenetiskt börja klia mig.
"Du har inte lämnat din uppsats." sa han med sin gamla vanliga, entoniga röst.
"Det är sant, professor Snape. Men till mitt försvar så låg jag i sjukhusflygeln då du delade ut den läxan." jag försökte låta trotsig, som om blotta tanken på Snape inte alls fick mig att vilja skrumpna ihop till en grå pöl på golvet och tyna bort. Ibland önskade jag att jag var mer som Ginny. Modig, såsom alla gryffindorare var. Istället hade jag hamnat i Hufflepuff på grund av min lojalitet och känsla för rättvisa. Tyvärr var det rätt svårt att förändra sin personlighet, så det var lika bra att ge upp och bli den där lilla söta flickan som aldrig gjorde något utan tillåtelse eller var olydig.
"Miss Herm. Missar du en av mina lektioner är det ditt, och endast ditt, ansvar att jobba ifatt. Vore du smart hade du frågat dina klasskamrater och fått läxan." Nu log Snape sitt glädjelösa, hånfulla leende.
"Ja, professor Snape. Jag lämnar in uppsatsen imorgon." sa jag så tålmodigt jag kunde.
"Jag ger mina elever en chans att utföra sina uppgifter i tid, miss Herm. Du har redan förlorat den chansen. Ditt lilla... misstag kommer att räknas in ditt omdöme för den här terminen. Straffkommendering imorgon klockan åtta, på mitt kontor."
Haha, tänkte jag surt, som om mitt liv inte var tillräckligt jobbigt redan.


__________________

Tycks? Kommentarer? Kritik?

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer