Den oväntade förälskelsen[SV][PG]

Mer!

Ja, Marre. Nu får du nog lägga ut ett kapitel här allt.

oj :o Ja! x)

Okej, sista KAPITLET! Sen väntar 2 epiolger!
-------------------------------------------

Kapitel 27

[Bea]

Det var nu mitten på vårterminen. Solen lös ute och reflekterade på sjön. Den mesta snön hade smällt bort vid det här laget. Vädret var vackert och det började bli varmt ute. Alla som Bea såg utomhus såg så lyckliga och glada ut. Men Bea kände sig inte lycklig eller glad. Hon hade fortfarande inte blivit sams med Regulus och det kändes långt in i hjärtat. Tomheten inom henne bara växte och ensamheten tärde på henne. Hon hade ett ex antal gånger försökt prata med honom, men hon hade ryktena emot sig. Att hon och Sirius kysst flera gånger under julbalen var allas favorit ämne. Regulus var förmodligen sårad, eller snarare extremt sårad. Det hade hon sett i hans ögon när hon försökt prata med honom. Bea gick mot örtläran, men hon var inte särskilt mottaglig för något för tillfället. Hon var i sin egen värld, där ingen kunde såra henne och hon inte sårade någon.

[Regulus]

Regulus var nu inne i växthuset och såg på en mycket underlig planta. Tro vad den var bra för, var den tanken som for genom hans huvud. När han tittade bort från plantan såg han Bea när hon kom in i lektionssalen. Han vände genast blicken åt ett annat håll och muttrade till sina kompisar. ”Nörd klockan 3”
Han skulle inte kunna förlåta henne, det var han säker på. Bea hade sårat honom alldeles för mycket det senaste året. Han hade kanske inte varit mycket bättre själv men det spelade ingen roll nu.

[Bea]

När lektionen var slut gick Bea mot quidditch planen. James hade träning där och hon hade inget att göra ändå! Hon gick i sakta mak och tänkte på hur hennes liv kunnat gå från så bra till så hemskt, så drastiskt. Plötsligt kände hon en stöt gå från ryggraden och genom hela kroppen. Smärtan blev extrem och Bea kämpade för att stå kvar på marken utan att ramla. Hon vände sig försiktigt om och kastade arga blickar på människorna bakom henne.
”Vad F*N håller ni på med?!” röt hon och tog sitt trollspö ur fickan. Hon riktade spöet på killen längst fram i gänget. Hon var inte fullkomligt säker på vem det var, men hon var ganska säker på att det var gänget som Regulus var med i.
”Ja, torterar dig antar jag!” sa någon som lät förj*vligt lik Snape.
Hon kände åter igen smärta genom alla muskler i kroppen. Bea var på vippen att ramla ihop. Men hon klarade sig nätt och jämt och kasta en egen formel på dem. Sedan kastade hon en formel upp i luften. En nödsignal.

[Regulus]

Han hade lust att sopa till Snape när han sa kommentaren: ”Ja, tortera dig antar jag!” Men han höll tillbaka. Hela tiden försökte Regulus övertyga sig själv om att han inte brydde sig ett dugg. Han hatade henne! Men det gjorde han inte! Han älskade henne och det gjorde ont i hela hans kropp när Snapes förtrollningar träffade Bea. Plötsligt kom någon flygandes på en kvast uppe i himlen. Vem skulle det kunna ha varit, om inte James Potter?! Han flög över dem och sedan ner på marken bredvid Bea.

[Bea]

James kom för att hjälpa henne, han hade sett hennes nödsignal! Hon log tacksamt mot James när han stod bredvid henne. Han gav henne bara en liten nick innan han kastade förtrollningar över gänget. Bea letade med blicken efter Regulus. Men hon såg honom inte. Det ända hon kunde se var James vinna över alla i slytherin gänget.
Plötsligt kände hon en hand över hennes mun och en bekant röst säga. ”Jag älskar dig, okey! Förlåt för förut! Älskar du mig tillbaka så kan vi synas i Vid – Behov -Rummet varje onsdag kväll på midnatt. Annars: Glöm MIG!”

åhh!!! jättebra!! synd att det är slut....

Bra 8D!
Verkligen synd att den är slut.

helt slut är den inte! Två epiloger finns och sen kommer en uppföljare(eller ja två, men vi tar en i taget!!)

Väldigt bra.

Så..ingen Harry Potter förds?Oh man,thats sucks.


OCH!
Ni måste mejla länken till eran uppföljare,om det är så det sista ni gör.

Det ska nog ordnas! Och även om ingen Harry föds har vi förhoppningsvis en tillräckligt bra ersättare.

----


EPILOG: Lily/Remus .

[Lily]

Det var sommar och Lily var hemma, nu var skolan över och hon skulle aldrig mer tillbaka till Hogwarts. Lily stod vid spegeln och flätade håret. Hon sneglade leende bort mot sängen där Remus Lupin låg snarkade. Lily la en hand på magen och såg på sig själv i spegeln igen. Hon undrade hur hon skulle säga det. Hon visste att det inte gick att dölja mycket längre nu. Hon undrade bara vad Remus skulle säga. Hon hoppades bara han älskade henne tillräckligt mycket för att förstå. Hon går mot sängen och lägger sig ner bredvid Remus igen. Hon log milt och kysste honom lätt på munnen.

[Remus]

Remus kände hur några välsmakade läppar mötte hans, han vaknade och kysste dem tillbaka.
”God morgon Lill” mumlade han trött med ett leende. Han öppnade trött sina ögon och såg på sin älskade Lily. Han såg hur hon log tillbaka mot honom och han log mot henne. Det var äkta kärlek som skulle vara för evigt. Han ser in i hennes ögon och ser att något inte är som det ska.
”Hur är det gumman?” frågade han oroligt.

[Lily och Remus]

”Ehm, Remus vi måste prata” sa Lily såg på honom med en tveksam blick. Remus bet sig lite oroligt i läppen, han gillade inte tonen i hennes röst.
”Okej, Lill har det hänt något?” sa han tveksamt. Lilys hjärta började banka lite fortare och hon tvekande. Hon visste att hon borde berätta för honom, men hon visste inte om hon vågade.
”Jo, jag…” sa Lily och lät väldigt tvekande på rösten. Hon såg med en försiktig och lite tvekande blick in i hans ögon. Men när han möte hennes blick igen vände hon bort den.
”Lill ” sa Remus och började nästan låta förtvivlad.
”Vad är det som är fel, du måste berätta… Lill se på mig, prata med mig” sa han bedjande och la en hand lätt på hennes kind.
Lily såg på honom igen kysste honom mjukt medan hennes hjärta pumpade fort. Remus besvarade kyssen och hans hjärta slog också fort, han var orolig. Skulle Lily lämna honom? Lily såg honom i ögonen böjde sig fram en aning och viskade i hans öra med svag röst. ”Jag är gravid… I tredje månaden”. Remus visste inte riktigt vad han skulle säga eller om han ens hade uppfattat henne rätt. Hon gravid? Det var omöjligt, det kunde bara inte vara så.
”förlåt” viskade hon sen och vände sig bort från honom.

måste läsa uppföljaren!! ni skriver jättebra

Ni får sista epilogen nu :'D

---------------------------------------------------

Epilog: Bea/Regulus

[Bea]

Bea gick omkring på sitt rum, sommarlovet hade börjat och hon var nu hemma. Hennes ”snälla” bror hade bestämt att hon skulle vara hemma på lovet och det fanns inget hon kunde göra något åt det. Det var inte det som hon oroade sig för, hon var van med att få ett slag här och där i straff. Hon minns andra året på Hogwarts då hon kommit tillbaka efter sommaren och var helt blå i ansiktet. Bea log, hon minns hur Sirius överreagerat och James varit i chock. Snart vandrade hennes blickar iväg bort från minnena till verkligheten. Skulle hon verkligen utsätta sig för den smärtan igen? Valde hon rätt? Hennes hjärta sa: ”GÖR DET!” Men hennes hjärta sa tvärt om. De hade båda sina för och mot argument, bra sådana, vilket gjorde det väldigt svårt för Bea att bestämma sig. Magen gjorde uppror, de nervösa fjärilarna flög och flög och försökte förtvivlat komma ut. Vilket Bea ville mer än någonsin… Men då skulle hon behöva bestämma sig. Vilken var den bättre? Bea gick besvärat fram till den lilla spegeln på en av väggarna i rummet. Hon ställde sig och såg in i den, hon blev hemskt besvärad, hon såg hemsk ut! Var hon verkligen värd besväret? Var hon bra nog? Det betvivlade hon skarpt, men det hade bestämts. Hon hade lovat.

Kvällen kom och Bea velade fortfarande omkring inne på sitt rum. Hon kunde inte bestämma sig och de får gånger hon bestämt sig för ATT, så har hon ändrat sig innan hon ens öppnat sovrumsdörren. Förtvivlat satte sig Bea längs ena väggen och lät tårarna falla. VARFÖR skulle det vara så svårt att bestämma sig? Hon önskade att valet skulle bli lätt, att hon inte behövde tveka så mycket! Men hur hon än vände och vred på tanken, på alternativen, så visste hon fortfarande inte vad hon skulle välja. Tårarna rann i snabb takt och Bea lät dem falla. Varför skulle hon stoppa dem? Det var ju ändå ingen som brydde sig om det, ingen som såg henne. Eller, jo… en… eller? Snart sov Bea oroligt sittande längs ena kortväggen i det rektangulära grönmålade rummet.

Dagen efter:

”Vi behöver prata” Sa Bea lågt.
”Hmm…” hon fick en blick av avsky riktad mot henne. Nerverna började attackera hennes hjärna och hjärta vilket ledde till en tanke: ”FLY”
”Jo, jag… Jag vet nu att jag gjort fel. Jag var dum och trodde jag visste allt om allt. Men jag har haft fel, jag är dum, eländig och avskyvärd, jag vet det nu. Jag önskar det bortgjort varje dag, men det ändrar ingenting. Jag… Jag vill så gärna tillhöra slytherin och släkten igen. Men jag vet att det jag gjort är oförlåtligt. Men jag kan göra vad som helst om jag får komma tillbaka!”
Hon fick en mörk både förvånad och tvivlande blick riktad mot sig. Hon förstod detta, hon skulle aldrig bli förlåten, det visste hon.
”Ne, det är bara ett sätt för dig att spionera på oss åt andra sidan!” Fick hon höra.
”Nej, jag lovar! Vad som helst, jag kan hushålla här hela dagarna, sluta skolan, eller gifta mig med någon som du får välja! SNÄLLA!” Bad hon och vi de sista orden ställde hon sig på knä.
Hon kände en örfil träffa kinden, hon visste egentligen att man inte fick stå på knä och be om NÅGOT.
”UPP PÅ DITT RUM JÄNTA! PRATA INTE MER MED MIG, UNGF*N!” skreks det åt henne och Bea reste sig snabbt upp och skyndade sig till sitt rum.

[Regulus]

Regulus var nu hemma i det gamla huset. Han var i sitt rum dekorerat från golv till tak med slytherin prylar. Han satte sig försiktigt på sängen och strök de gröna lakanen med handen. Hade han verkligen agerat rätt? Hade han varit övertygande? Det skulle han i o försäg veta imorgon. Långsamt lade han sig ned i sängen och såg upp på taket. Hade han valt rätt genom att övertygas så? Skulle han vara den som sårade istället för tvärt om? Skulle han bli den som svek? Det hoppades han inte, men eftersom han var tvingad att stanna i slytherin gänget och så småningom bli dödsätare, så var det väldigt troligt. Men han hade agerat via hjärtat det borde ju räcka, eller? Efter ett par minuter av sådant tänkande föll Regulus i orolig och vag sömn.

”Regulus” hörde han någon säga bakom honom. När han vände sig om stod ingen där. ”Regulus” Hörde han igen, denna gång kunde han urskilja att det var en kvinnoröst, från någon i förmodligen 20 – 30 årsåldern. Men hur han än vände och vred sig så såg han inte någon i det mörka rummet. ”Regulus!” hörde han igen.
”JA!” svarade han men letade fortfarande med blicken.
”Varför svek du mig?! HUR kunde du göra så mot mig?! Jag älskade ju dig, och så lämnar du mig!? VARFÖR?!” hörde han en ledsen men arg röst fräsa åt honom.
”Jag förstår inte…?” började Regulus och såg förvirrad ut.
”DU LÄMNADE MIG?! FÖR VAD? Var jag så hemsk!? Fast det kunde jag ha räknat ut, du berättade aldrig att du älskade mig, men jag litade på dig och gissade mig till att du bara inte tyckte att det behövdes. Att du älskade mig ändå, men se så fel jag hade!” Rösten var arg, men Regulus förstod inte vad kvinnan pratade om.
”Jag som fött dig 2 barn! Jag som hållit huset rent och stått ut med alla bestraffningar och plågor, sen LÄMNAR DU MIG!” röt kvinnan som nu började synas lite, men för varje sekund syntes kvinnan mer och mer.
”Jag…”

Regulus satt sig tvärt upp i sängen. Han hade bara inbillat sig allt ihop, suckade han av lättnad. Men drömmen hade en mening, ett syfte som han tänkte ta till vara. Han skulle inte skapa samma missförstånd som drömmen skapat. Det tänkte han inte tillåta. Då kom en uggla inflygande genom ett fönster på nedervåningen, det kunde han höra upp till sitt rum. Han gick med snabba steg ned till köket och såg att hans far hade tagit brevet från ugglan. Han var klädd i en morgonrock, liknande den som Regulus själv hade på sig.
”Men Far, jag trodde du låg och sov, är det något viktigt i brevet? Har något hänt?” frågade Regulus försiktigt.
”Ja” Grymtade hans fader och kastade ilskna blickar på honom.

[En plats långt där ifrån en timma senare]

En gestalt dök upp i det lilla rummet, solen hade börjat stiga på himlen så rummet hade en halvmörk nyans, men inte kolsvart som på natten. I en säng längre bort i rummet låg en flicka och sov. Gestalten gick tyst fram till flickans säng och satte sig försiktigt på sängkanten. Han strök flickans kind försiktigt innan han lutade sig fram och kysste henne ömt. När flickan hade vaknat men fortfarande var halvdåsig, viskade gestalten i flickans öra. Innan han försvann. Flickan satte sig upp och tänkte på högvarv. Vad var det nu som hänt? Hade någon varit i hennes rum på denna tid på natten? Hon tänkte på vad han sagt, och kyssen hon fått. Då förstod hon vem det var, hon förstod hur allt hängde ihop. Flickan lade sig ned igen i sängen och med ett leende på läpparna och viskandes på orden som hon nyss fått höra, somnade hon. Orden löd: ”Planen fungerade, du är nu min!”