Skam
Forum > Fanfiction > Skam
Användare | Inlägg |
---|---|
Elzyii
Elev |
Kapitel 30 i Skam - kapitel 100 i hela serien
Trezzan Dawn Margaret SnookyMeowsy catradora Gik mine Bombarda Nordanhym boknörd_ 96hpevanescence Mintygirl89 Bullen1 Zendaya soony sonny love Pixelow Leoney ginnymollyw Tack, för allt! Kapitel 30 Torkade tårar Hogwarts, torsdag 15 januari Jag frös till. Kylan spred sig genom kroppen, letade sig igenom varenda cell och vidare in i benet där den etsade sig fast, flöt ihop med skelettet. Han stod framför mig. Bara stod där, utan att göra en ansats till någonting. Min underläpp darrade. Ögonen blev våta. Jag brydde mig inte om det. Det var inte av glädje jag grät, utan av ilska. Draco verkade ha fått syn på mig i samma stund som jag fått syn på honom. Han såg ensam ut. Ensam på ett nästan patetiskt sätt, ville jag prompt intala mig. Jag ville känna att hans ansikte som nu var blekare och spetsigare än någonsin, hans alltid lika genomträngande grå ögon och intensiva blick inte hade någon inverkan på mig alls. Jag ville tycka det var rätt åt honom när jag såg hans rispade ansikte och för stora klädnad som likt en sopsäck hängde över hans alldeles för smala axlar. Men jag kunde inte. Någonstans djupt inom mig högg det till i hjärtat. En del av mig ville rusa fram och krama honom, dra fingrarna genom hans vitblonda hår och andas in doften som jag under så många månader hade saknat. Jag gjorde ingenting av det. I stället stod jag kvar mitt i korridoren, fastfrusen. ”Hej”, sa han med en röst som nog var mer osäker än vad han själv tänkt sig. Jag stirrade på honom. ”Hej? Är det det enda du kan komma på att säga?” sa jag kyligt, glad över att ha större självbevarelsedrift än vad han hade. Blaise och Nott hade slutit upp vid min sida. Av Dracos min att döma gillade han inte vad han såg. En obekväm rynka hade dykt upp mellan hans ljusa ögonbryn. ”Jag…” ”Vet du vad?” Ilskan hade vunnit över saknaden. Jag kände hur den bubblade upp, sköljde över mig som en tsunami och vidare rakt mot Draco som såg osäker ut. ”Du behöver inte säga någonting. Ingenting, hör du det?” Jag knuffade till honom. Knuffen var hårdare än jag tänkt mig, för han snubblade bakåt, fortfarande med blicken riktad på mig. Jag kunde se hur hans svarta pupiller rörde sig mitt i det gråa. Blaise lade en hand på min axel. Jag skakade ilsket bort den. Han gjorde ingen ansats till att lägga tillbaka den. ”Vet du vad? Om jag hade vetat att du skulle komma tillbaka så skulle jag ha stuckit härifrån för länge, länge sedan. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle klara mig utan dig, men vet du? Jag är så mycket bättre utan dig. Betydligt bättre än vad du förstår. Medan månaderna gick och du lyste med din frånvaro så har jag förstått det. Att det är över med dig och mig, Draco. Äntligen har jag börjat må bättre utan dig och det ska inte du få förstöra. Ingenting ska få förstöra det. Den dagen jag insåg, den dagen kom jag över dig. Jag vill aldrig mer ha med dig att göra. Aldrig, aldrig mer.” Tystnaden från mina ord föll mellan oss. Jag höll fortfarande min mörka blick fastnaglad i hans ljusa. Inte en enda känsla speglades i hans ögon. Det var som om han stängt av när jag yttrade första meningen. Framför mina ögon bevittnade jag hur den gamla Draco, den Draco han varit när jag lärde känna honom trädde fram. Han krökte på läpparna i något som skulle likna ett oberört leende men mest liknade en grimas. Jag kände honom alldeles för bra. ”Som du vill, Jacobsson”, svarade han med en tom, entonig röst. ”Fint att du äntligen hittat ditt rätta umgänge, gratulerar.” Den sista meningen var riktad åt Nott och Blaise som orörliga stod vid min sida. Innan jag hann svara tillbaka med något ännu spydigare vände han på klacken och spatserade rak i ryggen ut ur stora salen. Flera blickar riktades åt vårt håll. Jag kunde se hur ett par elever började viska upphetsat med varandra. Jag begrep inte hur de orkade. ”Elli?” Blaise gjorde ett nytt försök att röra vid min axel. Den här gången tillät jag det. ”Är du verkligen okej?” ”Det var länge sen jag mådde så här bra”, sa jag med blicken fortfarande riktad åt det hållet som Dracos ryggtavla försvunnit åt. ”Han har ingenting att göra här. Han behövs inte här.” Jag kunde svära på att de hörde att min röst ljög. Det var åtminstone det jag kunde utläsa av deras blickar till varandra. Draco gick så fort han kunde. Han hade blivit bra på att röra sig fort. Hans hjärta slog dubbla slag och hans hals snärjde ihop sig så att luften knappt kom ner i hans lungor. Han hade aldrig varit den typen som fick sitt hjärta krossat eftersom han aldrig lämnade sitt hjärta öppet. Det hade aldrig beklämt honom det allra minsta att ta farväl av människor i hans liv. Relationer hade aldrig fått något djupt fäste i honom. Han hade faktiskt aldrig vågat älska någon eller någonting. Han hade tidigt lärt sig att de som borde älskat honom som mest aldrig gjort det när det verkligen kom till kritan. Nu var lärdomen han fått som mycket liten som bortblåst. Hans hjärna bara snurrade på högvarv och svetten bröt fram i pannan på honom, blottade hans ångest och gjorde honom naken och skör. Han höll på att tappa greppet, vad var det som hände? Han stred med sig själv för att komma bort från känslan, känslan som skrämde honom mer än vad döden gjorde. Känslan av kärlek – den fulaste, vidrigaste känsla som Draco visste. Han hade blivit övergiven så många gånger. Han hade vant sig vid det, lärt sig leva med det utan att bli alltför påverkad. Den här gången hade allting varit annorlunda. Det kändes som om han var ett offer, som om hon hade stuckit honom med en kniv när hon vandrat ut från hans liv. Kvar stod han som den där desperata killen med brustet hjärta som han verkligen avskydde. Aldrig att han tänkte tillåta sig sjunka till den nivån. Han var en Malfoy. En Malfoy behövde ingen annan än sig själv, särskilt inte han, Draco Malfoy. Han knep ihop läpparna och stannade till utanför Slytherins sällskapsrum. Där slöt han ögonen och drog ett par djupa andetag. Hon skulle aldrig få se honom skör igen. Sakta kunde han återvända till sin avtrubbade verklighet, även om den fortfarande snurrade och han var väl medveten om att han kunde kastas ur den vilket ögonblick som helst. Aldrig hade han blivit så påverkad av någon. Hans föräldrar hade haft rätt. Hon var definitivt inte bra för honom. Draco Malfoy gick på ben som fortfarande skakade in i sällskapsrummet. Där slog han sig ner i en fåtölj framför den sprakande brasan. Han var glad över att få vara ensam. Inom honom hade tårarna torkat. Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 12 okt, 2024 20:02 |
Avis Fortunae
Elev |
Detta är episkt om något!
Tack för en underbar kväll med många skratt. Vi förtjänar verkligen det här!!! ♥ För Drelli, däremot, är det mindre roligt just nu... Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 12 okt, 2024 20:16 |
Mintygirl89
Elev |
Mycket bra kapitel! Oj, det är laddat med elektricitet, känns det som!
”Vet du vad?” Ilskan hade vunnit över saknaden. Jag kände hur den bubblade upp, sköljde över mig som en tsunami och vidare rakt mot Draco som såg osäker ut. ”Du behöver inte säga någonting. Ingenting, hör du det?” Jag knuffade till honom. Knuffen var hårdare än jag tänkt mig, för han snubblade bakåt, fortfarande med blicken riktad på mig. Jag kunde se hur hans svarta pupiller rörde sig mitt i det gråa. Blaise lade en hand på min axel. Jag skakade ilsket bort den. Han gjorde ingen ansats till att lägga tillbaka den. ”Vet du vad? Om jag hade vetat att du skulle komma tillbaka så skulle jag ha stuckit härifrån för länge, länge sedan. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle klara mig utan dig, men vet du? Jag är så mycket bättre utan dig. Betydligt bättre än vad du förstår. Medan månaderna gick och du lyste med din frånvaro så har jag förstått det. Att det är över med dig och mig, Draco. Äntligen har jag börjat må bättre utan dig och det ska inte du få förstöra. Ingenting ska få förstöra det. Den dagen jag insåg, den dagen kom jag över dig. Jag vill aldrig mer ha med dig att göra. Aldrig, aldrig mer." Det är väldigt starka känslor i denna del jag har markerat med gul färg. Som Avis Fortunae skriver, är det inte roligt för Draco och Elli. Undrar hur det ska gå! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 26 okt, 2024 18:03 |
Elzyii
Elev |
Mintygirl89 Trezzan boknörd_ Nordanhym
Tusen tack!!! Kapitel 31 Att tappa balansen Hogwarts, fredag 16 januari 1998 Falling a thousand feet per second, you still take me by surprise I just know we can't be over, I can see it in your eyes Making every kind of silence, takes a lot to realize It's worse to finish than to start all over and never let it lie And as long as I can feel you holding on I won't fall, even if you said I was wrong I'm not perfect But I keep trying 'Cause that's what I said I would do from the start I'm not alive if I'm lonely So please, don't leave Was it something I said or just my personality? Jag slöt ögonen. Pressade ihop mina svarta ögonfransar så hårt att de kittlade mitt bara ansikte. En kall vintervind svepte över det och fick mig att rysa. ”Koncentrera dig Elli.” Theodores Notts entoniga röst hördes någonstans i fjärran och jag lade all min viljestyrka på att lyda den. Bara lite till… Med ett ryck återvände jag flämtande till verkligheten. Jag slog upp ögonen och mötte Notts bleka, rena ansikte. Hans blodröda läppar var lite för sammanpressade och jag suckade. ”Det gick inte nu heller, eller hur?” ”Du koncentrerar dig inte tillräckligt.” Nott lät inte slösa med berömmet. Blaise kramade min axel. ”Det går säkert bättre nästa gång.” ”Hur kan ni vara så skickliga på ocklumenering?" Jag ruskade på huvudet för att få bort snöflingorna som slagit sig ner där. ”Vi är från Slytherin, vet du.” Blaise flinade. ”Snape tränade oss i legilimering redan under vårt tredje år.” Vi befann oss i gläntan som Nott hittat åt oss i höstas. Nu hade de färgsprakande löven bytts ut mot ett vitt, mjukt täcke och granarna hade alla fått varsin lika vit dräkt. Bakom oss kunde man skymta det pampiga slottet som tornade upp sig, sträckte sina tinnar mot den mörka himlen. Det såg ut som ett julkort. Ett förrädiskt, vackert julkort. Jag såg honom innan han såg mig. Hans smala, bleka nacke och håret nästan lika blekt det. Det spetsiga ansiktet och grå ögon som vilade på det han höll i handen. Jag kunde inte riktigt se vad det var, men det spelade ingen roll för allt jag såg var ändå honom. En kamp av känslor virvlade inuti mitt bröst och fick mig att vilja springa. Jag stod kvar. Han vände sig om, fick syn på mig. Vi fick ögonkontakt. Om än bara för ett ögonblick, men det räckte för att klumpen i min hals skulle växa. Draco tittade snabbt bort och skyndade sig iväg genom korridoren med händerna så hårt tryckta att han såg ut att hålla i något värdefullt föremål. Han hade varit ensam. Jag stod och tittade efter hans smala ryggtavla tills den inte syntes längre. Jag hade inte varit beredd på att det skulle kännas som ett knytnävsslag i magen att se honom varje gång. Igår när jag hade kastat mina känslor rakt in i hans beniga, trasiga ansikte hade det varit en befrielse. Idag ångrade jag mig. Jag valde med flit att inte vänta på Blaise och Nott vid spiraltrappan som avtalat. Istället gick jag direkt ner till fängelsehålan när det bara var tio minuter kvar till lektionsstart. Allt var sig likt i Snapes lektionssal. Lika dystert och dunkelt som det alltid varit. Facklorna kastade i vanlig ordning sitt sken över stenväggarna och det tjugotal kittlar som stod utplacerade i rummet kändes lika malplacerade som vanligt. Det som inte hörde till vanligheterna var att hälften av kittlarna saknade sin ägare och trots att det var mitten på januari hade vi inte haft en enda trolldryckslektion under föregående termin. Jag hade inte saknat dem. Nu stod han där, Severus Snape, som alltid iklädd en lång svart mantel som klädde honom avsevärt bra med tanke på att också hans hår och ögon bar samma färg. Hans ansikte var lika vaxblekt som stearinljusen han med en sväng på trollstaven placerade ut på katedern. ”God afton”, sa han stilla och betraktade oss med samma kyliga blick som året innan. ”Nu möts vi här igen. Jag kan inte påstå att jag saknat er, men som Hogwarts tillförordnade rektor är det min plikt att se till att ni fullföljer er F.U.T.T.-examen, fast jag tvivlar på att fler än hälften av er kommer ha nytta av den…” Ett leende formades på hans smala läppar. Jag rös ofrivilligt till. Som om Snape läst mina tankar riktade han sina kalla, skalbaggssvarta ögon mot mig. ”Trevligt att ha åtminstone dig här, miss Jacobsson. Jag ser att dina vänner övergett dig. Så synd. Potter var ju en riktig stjärna, åtminstone under sitt sista år.” Jag svalde där jag ensam stod vid min kittel. ”Idag ska ni lära er att brygga en återupplivningsdryck. Det är inte så smickrande som det låter. Den som får i sig brygden blir visserligen levande igen, men bara tillräckligt länge för att bekänna sina synder och lida av dem innan han dör en mycket plågsam död. Frågor?” Ingen räckte upp handen. ”Ingredienserna finns i skåpet bakom er. Ni har 80 minuter…” En försynt knackning avbröt honom. Snape rynkade pannan. Jag kunde se hur han gled fram till dörren och öppnade en liten springa. När han fick syn på vem som stod utanför, nickade han och vände sig sedan mot oss. ”Den som vågar sig på att riva ner så mycket som en fjäderpenna här inne sover med drakarna i natt. Förstått?” Ett tyst mummel hördes och med det som löfte försvann Snape ut genom dörren. Jag kunde höra hans snabba, bestämda steg försvinna bortåt i sällskap av ett par lättare, mer försiktiga. Nyfikenheten hade vaknat till liv inom mig men grusades snabbt när jag vände på huvudet för att inse att varken Hermione, Ron eller Harry stod bredvid mig. Jag bet mig i läppen för att hålla tillbaka ett skälvande andetag av tillbakahållen gråt och gick i stället för att plocka fram ingredienserna som Snape med snirklig, knappt läsbar handstil hade spretat ner på tavlan. När jag äcklat plockat upp ett grodlår mellan tummen och pekfingret och vände mig om för att gå tillbaka till min kittel fick jag syn på honom igen. Alldeles bakom mig, så nära att jag nästan stötte till honom. Jag hade inte sett honom komma, men tydligen var sen ankomst ingenting som Snape lade någon vikt vid längre, åtminstone inte för Dracos räkning. Han höll blicken stint riktad ner i golvet när han gick förbi mig. Jag kunde höra Pansys skränande stämma ett par kittlar bort. Hon var uppenbart exalterad över att Draco var tillbaka och gjorde inga försök att dölja det. Redan igår hade hon likt en fästing sugit sig fast vid hans sida och där verkade hon sitta kvar. I ögonvrån såg jag hur Draco förstrött rafsade åt sig det han behövde, slängde ner det i mässingsburken och släntrade tillbaka till sin kittel. Pansy böjde sig fram och viskade något och Draco besvarade hennes ord med ett leende. Jag blev illamående och vände mig bort. De förtjänar varandra, tänkte jag övertygande. De förtjänar verkligen varandra. Vi var fortfarande ensamma i klassrummet. Snape hade inte återvänt och det verkade som om ingen Dödsätare tycktes behöva övervaka hans lektioner. Tanken fick mig att flina ironiskt. Stanken från trolldrycken fyllde mina näsborrar och torkade tillsammans med Pansys fiskmåsskratt bort leendet. Om ändå Blaise eller Nott hade valt att fortsätta läsa trolldryckskonst. Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 10 nov, 2024 11:59
Detta inlägg ändrades senast 2024-11-10 kl. 19:57
|
Avis Fortunae
Elev |
Jag älskar hur det här kapitlet är uppbyggt. Att hålla balansen stämmer mycket bra in på hur kapitlet är skrivet. Här tappas ingen balans!
Lägger speciellt märke till de meningar som får avsluta varje stycke. Det är melodiskt och poetiskt på ett sätt som jag upplever unikt för din stil: Det såg ut som ett julkort. Ett förrädiskt, vackert julkort. Jag svalde där jag ensam stod vid min kittel. Ordföljden här!!! Om ändå Blaise eller Nott hade valt att fortsätta läsa trolldryckskonst. Kapitlet innehåller olika brottsstycken och ögonblick som ändå bildar en perfekt enhet. Sångtexten, som förstärker känslan av konflikt för Drelli, hur Blaise och Nott finns där för henne och hur olika dessa två är sinsemellan, hur Elli ser Draco och till sist trolldryckslektionen. Någon sorts vardag är tillbaka, en vardag där Drelli är åtskilda men hela tiden ser varandra. Med smärta. Och Pansy tar tillfället i akt såklart. Som en fästing, haha! Usch. Längtar att få läsa min kommentar högt för dig i telefonen, och att få läsa de senaste kapitlen högt för dig och Trezzan. Drelli är åtskilda nu, men inte för evigt! Och idag tänker jag extra mycket på det. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 10 nov, 2024 12:33 |
Mintygirl89
Elev |
Underbart kapitel som vanligt! Hehe! Håller med Avis Fortunae om att Pansy är som en fästing! Minns att jag tyckte hon var superjobbig, när jag läste böckerna.
Stämningen mellan Elli och Draco känns väldigt spänd. Undrar hur det ska gå. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 11 nov, 2024 18:42 |
Du får inte svara på den här tråden.