PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

”Smart där, Lana!” sa Fanny. Det var ett väldigt bra förslag faktiskt och skulle mycket väl kunna funka om de hade tur.
”Vart finns det en bilkyrkogård då?” frågade My.
Fanny hade ingen aning om vart man skulle hitta en bilkyrkogård mitt i centrala Washington.

Ana suckade, halvt av lättnad. "Det finns massa bilskrotar om man tar bussen några stationer," sade hon. Återigen hade hon tur, hon hade sett fler bilkyrkogårdar på vägen till Washington.
"Vi kommer behöva en ganska stor bil," sade Lana "Inte jättestor, men ändå stor nog för... fyra personer? Och packning." sade hon med tvekande röst. Ana kände sig obekväm. Tjejerna verkade splittrade om de skulle ta med sig Ana eller inte, och hon kände sig lite som en inkräktare.

Fanny var inte helt på Lanas linje om att ta med sig Nadja till Idaho. Dock hade hon nog inte så mycket att säga till om då hon också varit en främling för Lana och My framtills inatt.
”Då får vi leta upp en buss då,” sa hon och kollade mot de andra.

De tog en buss som gick till en förort. En bit utanför staden fanns det, precis som Nadja sagt, en bilkyrkogård. Det var där de stötte på sitt första problem.
"Det där stängslet måste vara minst 5 meter högt!" utbrast Lana. Bilkyrkogården var omgiven av ett stängsel, toppat med taggtråd. Nadja såg obekväm ut.
"Just det," mumlade hon "det kan ju vara ett problem." Lana stirrade på stängslet
"Vi har ett par alternativ. Jag kan testa att smälta stängslet med mina solskenskrafter... eller så kan vi försöka skuggresa in på andra sidan," sade Lana
Nadja vände sig förvåna mot henne.
"Solskenskrafter? Seriöst?" sade Nadja med höjda ögonbryn. Lana nickade.
"Vadå då?" frågade hon. Nadja ryckte på axlarna.
"Jag vet inte. Det kändes bara ironiskt att någon med solskenskrafter ska leta efter en månsten," sade hon. Lana tittade på henne. "Jo, det är kanske sant. Jag har inte tänkt på det förut," sade Lana och rynkade på pannan

My
Det var en hyfsat stor bilkyrkogård ändå. My hade aldrig varit på en sådan förut och hon förstod verkligen varför det kallades för just bilkyrkogård, allt var så öde och övergivet.
"Du kan testa solskenet om du vill," sa hon och såg på Lana. My litade fortfarande inte riktigt på skuggresandet.
"Men vi kan alltid skuggresa om det inte skulle gå eller om du inte vill testa," fortsatte hon.

Lana nickade. Hon gick fram till stängslet, sträckte fram en hand. Det guldiga ljuset trängde sig fram ur hennes hand. Hon lät det formas till ett klot, som hon sedan slungade mot stängslet. Stålet smälte som stearin, och ett hål stort nog för en lastbil att köra igenom bildades.
"Okej, det där var ju effektivt," sade Lana och vände sig mot de andra. Sedan vände hon sig mot hålet och klev in på bilkyrkogården.
Många av bilarna var definitivt inte i bra nog skick att använda. Det var fruktansvärt ödsligt och luktade lite.. skumt. Lana fick en tanke om att det här var det perfekta stället för monster att gömma sig, och hoppades på att de inte skulle stöta på några. De skulle behöva en bil som inte var för sliten, och helst ganska stor. Typ... en skåpbil.

De gick genom hållet, som förövrigt blivit oväntad stort, och såg sig omkring på bilkyrkogården. My hade verkligen en dålig känsla gällande denna platsen, den var alldeles för ödslig. Fanns det ingen som jobbade här eller? Alla bilarna hon gick förbi var antingen för små eller alldeles för söndriga.
"Detta går inte bra.."; mumlade hon för sig själv medan hon gick längs raderna med bilar.

Ana gillade inte bilkyrkogården särskilt mycket. Det var ödsligt, och det luktade... gammal metall, rost och bensin. På något sätt påminde det henne om ryssland. Hon gick ensam längst raderna, så försjunken i tankar att hon nästan glömde bort att leta efter en passande bil. En enorm hemlängtan fyllde henne. Hon var ensam, utan någon som egentligen brydde sig om henne, i ett land där hon inte hörde hemma. Hon passade inte in. Hon kunde inte ens tala engelska utan att det hördes att hon inte kom från amerika, att hon inte hörde hemma. I några ögonblick trodde hon nästan att hon skulle börja gråta. Precis då slog hon tån i någonting. Hon tittade upp. Rakt framför henne stod en silvrig skåpbil som det stod "RHEMES Columbia Post & Delivery" på. Ana inspekterade bilen. Den såg ut att vara i bra skick. I och för sig kanske det inte var så konstigt att en bil i bra skick stod här. Rhemes postservice kunde ju ha gått i konkurs och därmed hade deras bilar blivit avställda.
"Hörni!" ropade Ana "Jag har hittat något!"

My gick fundersamt runt bland bilarna när hon hörde Nadja ropa en bit bort. Hon skyndade sig dit och fick se en silvrig skåpbil med texten "Rhemes Columbia post & delivery" på. Om den gick att få igång så var den bättre än vad My hade vågat hoppas på. Strax kom även Fanny och Lana fram till bilen.
"Går det att få igång den?", frågade Fanny.

Lana satte sig i förarsätet. Bilnycklarna satt redan i rattlåset. Bilen var i helt okej skick på insidan, om de stannade till på en bensinmack och städade lite skulle den vara ett riktigt kap. Lana vred om bilnycklarna. Efter några försöks så började motorn brumma. Lana kunde inte hålla tillbaka ett leende.
"Den funkar! Motorn verkar vara lite krasslig, men den funkar!" utbrast hon. Hon kollade ner på bensinmätaren.
"Vi har typ nog med bensin att köra tre mil. Det borde definitivt räcka till en bensinmack," sade hon