PRS Vidomina & Lupple

Astral hade sett sig om när de klivit innanför slottsväggarna. Det var ännu ingen som stoppade honom. Han gissade att de som arbetade i rummet såg flera personer passera förbi och därför var Astral och Melanie inga överraskningar. Han blev däremot överraskad över att Melanie tog täten att leda de i slottet. Han anade att hon kände av någon slags magi, röst eller närvaro som ledde hennes steg framåt. Därför hakade han på utan protest.
När de kommit ut i korridorerna drog han sitt svärd och såg sig om. Det oroade Astral en aning att det inte syntes till några vakter. Han hade gissat att han skulle behöva stridas med de vid det här laget. Kanske alla vaktade föremålet? Visste de att Ingham var påväg för att attackera?
Astral svepte med blicken runt sig för att se sig om efter hot, men han lade inte märke till några.
Korridorerna de passerade igenom var utsmyckade i facklor på väggarna, ljuskronor i taken och fönster med nattmörkret som vette inåt. Det var tyst. Ovanligt tyst. Det skrämde Astral en aning.
Melanie hade lett de till kungens portar. Han stannade med ens upp och tippade huvudet bakåt för att iaktta den gigantiska port som skulle leda de in i kungens kammare och rum. "Det är här.. det är här vi kommer att finna föremålet.", sa Astral lågt för att inte höras.
Han tog ett stadigare grepp om sitt svärd och såg menande på Melanie. "Melanie.. Oavsett vad som finns på andra sidan av dessa dörrar så ska du veta... att jag är tacksam för att du lett mig och hjälpt mig hit.", sa Astral och drog in ny luft innan han tryckte på dörrarna så att de svängde inåt rummet.

Melanie svalde hårt och ville ta tag i honom och dra med honom därifrån men det var nästintill omöjligt för henne att lyfta en arm, det var som om hon blivit paralyserad- men av vad? Hon hade ingen aning. Hon hörde och såg dörrarna som svängde inåt och hon skakade på huvudet. "Det finns.." Började hon men så hörde hon någon skrika av skräck inifrån rummet och hon kastade sig in i rädsla för att det var Astral men det var kungen, som var oskyddad och några hade tagit sig in i hans rum.
Till och med Melanie visste att detta var en grov överträdelse, straffbart med döden och med all rätt och det fanns inget föremål. Det fanns inte en snudda av magi inom dessa väggar. Inte ens någon människa som hade magiska krafter.
Skriket hade uppenbarligen dragit till sig uppmärksamhet och hon kunde höra hur folk med rustningar rusade åt detta hållet.
" Du är lurad, det finns inget här." Väste hon av ilska och rädsla och hon lyckades stänga dörrarna. De skulle aldrig någonsin kunna ta sig härifrån.

Tankarna rusade i huvudet på Astral. Allting hände så snabbt, så plötsligt. När de kommit in i rummet hörde han skriket och upptäckte genast kungen. Astral rusade fram till honom och täckte hans mun med sin hand för att stoppa ropet på hjälp. Men även han visste ju att det var försent. Ljuden av steg närmade sig. Men ännu hade han inte fattat. Melanies ord om att han blivit lurad ekade i hans huvud. Varför skulle Ingham göra något sådant? Varför skulle han utsätta Astral för fara? Astral var inget hot. En vän. Det var vad Astral trodde iallafall.
Han fnös och såg sig om. De var tvungna att hitta en utväg. Fort. Astral svalde och släppte taget om kungen för att hålla spetsen av sitt svärd mot hans rygg. "Rör inte ett finger. Håll tyst.", väste Astral, av frustration och stress.
Blicken flackade snabbt efter en utväg. Salen var enorm, högt i takt och brett golv. Det måste finnas en annan väg..!
Astral gav kungen en menande blick. Mannen kved och gjorde som Astral sa. "Testa golvet, mattorna, vi kanske kan ta oss neråt.", sa Astral och började dra i en av mattorna.
Pulsen gick i honom. Ha kunde höra sin andetag samtidigt som han försökte dra bort den enorma mattan för att se efter en utväg. En lucka i golvet, eller något sådant. "Varför är inte föremålet här?!", väste han frustrerat och lyckades dra undan mattan en bit så att golvet uppenbarade sig för de.
"Där! Se, det måste vara en flyktväg. Kom, låt oss inte dröja.", sa Astral och drog med all sin kraft i handtaget så att träluckan öppnades utåt och föll till golvet med ett dunkande ljud. Framför de uppenbarade sig en trappa. Och mörker. "Vi har ingen tid att förlora.", muttrade Astral och gav kungen en sista menande blick innan han försvann in i mörkret som ledde de från kungens kammare.

Paniken var stor, oron var större och hon kunde höra sitt hjärta slå och blodet rusa. Detta var verkligen det värsta någonsin. Efter att ha fått igen dörrarna så gott hon kunnat letade hon febrilt efter en utväg men ingen fanns. Men så hörde hon det han väste till kungen och snurrade runt och stirrade på honom, med en blick som sa allt. Krök inte så mycket som ett hårstrå på den mannens huvud. Hela det här hade varit vansinne från första början, nu visade hon för sig själv att hon alltid kunde lita på sin magkänsla.
Den där ödestridiga dagen för 77 års sen hade hon också haft en magkänsla- när hennes folk, en efter en föll mot sin död.
Melanie försökte fungera, hon försökte lyda hans order om att se över golvet men hon var som fastfrusen, hon kunde inte förstå varför. Var det för att det är så många års sen hon var tränad? Berodde det på att hon tillfälligt djupdykt i sina minnen. Det fanns inte något svar. Men så fräste han igen- Astral, föremålet. Hon kastade sin blick på honom och fick plötsligt fart i benen. "För att ingen vet vart föremålet är, det är gömt som det ska vara- precis som för sjuttiosju års sen." Fräste hon tillbaka för att sedan hjälpa honom rycka bort mattan och en fallucka uppenbarade sig.
Hon såg honom försvinna ned och hon slängde en sista blick mot kungen. "Mina djupaste ursäkter." Fick hon fram innan hon försvann ned efter honom och gjorde ett enkelt hopp och greppade tag om handtaget på undersidan och falluckan smälldes igen. "Spring." Viskade hon och kastade av sig sin luva i hopp om att det skimrande håret som prydde hennes huvud skulle kunna ge någon typ av ljus.

Astral famlade i mörker tills bakom honom.. ett sken..!
Han vred på huvudet och upptäckte Melanies. Håret. Hans ilskna humör försvann och övergick till förvåning. Han hade ju sett henne utöva magi tidigare, men hon slutade visst aldrig att överraska.
Han kom på sig själv att fundera och nickade för att fortsätta stegen. Han drog sig tillbaka till händelsen och försökte febrilt leta i sina tankar efter ledtrådarna han fått om föremålet, det skulle ju finnas här, i fiendens land, i slottet. Varför, varför, varför var det inte där? Och så hörde hans Melanies ord eka i hans skalle. 'Det är gömt som det ska vara'. Han drog in luft igen för att andas ut i en suck samtidigt som han skyndade på stegen. Han hade inte tid att brusa upp igen. Hennes påminnelse om att springa gjorde att han tog fart och skyndade sig så snabbt han kunde nerför trapporna. "Var är vi?", flämtade han och kände att de rörde sig i något rum som påminde om en källare. Fängelsehåla? Förråd? Om det fanns en utväg som måste den vara nära.
När trappstegen tog slut sträckte han ut en arm för att famla framåt. Luften här var tät. Astral ville hosta, men då kanske det skulle låta för mycket. Han satte genast igång att känna över väggarna efter en dörr, eller handtag. "Melanie, jag ser inget..!", muttrade han och började slå försiktigt på väggarna. Sten. Bara sten.

Melanie var honom hack i häl, nedstigandet av trappan och den mörka, underliga korridoren. Hans fråga fick henne att
knappt skaka på huvudet i stressen. "Jag vet inte. " Andades hon och sprang sedan rakt in i väggen när det tog stopp. Sten, hon följde Astrals tanke och började känna efter väggen. Det var kalla, hårda och ganska kantiga stenar. "Inte jag heller." Viskade hon och började sedan mumla i en snabb, bedjande fart på ett främmande språk och skenet i hennes hår blev allt starkare. Hon tog sig förbi honom och kastade sig mot handtaget hon hade skymtat innan det hade blivit kolsvart igen. Att lysa upp sådär tog på hennes krafter. Det hade varit enkelt när hon hade haft en hel del magi bakom sig, men nu? Hon kunde knappt stå på benen. Hon lyckades trycka ut dörren med hjälp av det rostiga och runda handtaget och ganska snart föll hon ned på knä i den svala och friska nattluften. "Skogen Astral, skogen." Viskade hon utmattat och lyckades ta sig upp på fötter och försökte sedan söka med alla sina sinnen efter skogen men det var som de alla var urladdade, hela hon var urladdad. " Ta mig hem." Bad hon och försökte greppa efter honom. Hon brukade vanligtvis vara både stark, snabb och smidig. Men nu var hon svag, långsam och klumpig. Hennes sinnen brukade vara så klara, allt från känsel till syn men nu? Hon kunde knappt se sina egna händer.
Det stod klart för henne att hon hade använt alldeles för mycket magi på så kort tid. " Hem." Viskade hon upprört och kände tårarna på kinderna som rann av rädsla, dysterhet och utmattning.

Melanie ville inte vara en börda men hon kunde inte hjälpa det, hon behövde se över sina kraftansträngningar och sluta upp med den vårdslöshet hon haft den senaste tiden. Inte nog med att hon sovit under så lång tid, hon hade också använt både stora och komplicerade formler på denna korta väg. Hon var redo att ge upp när en stark och gammal gren föll ned framför henne. "Tack." Andades hon på alla språk hon behärskade för att sedan ta sig upp på den och klamrade sig fast med all sin kvarvarande kraft. "Håll i dig Astral, håll i dig." Viskade hon ansträngt och försökte blicka bak mot honom men såg absolut ingenting.

När de möttes av den friska luften var Astrals första inpuls att störta ut mot skogen, men han hejdade sig snabbt då han fick syn på Melanie som fallit till marken, överansträngd. "Melanie..!" Han skyndade mot henne. Stressen var påtaglig, och nu när han såg vägen mot friheten hade de ingen tid att förlora. Han skyndade sig för att plocka upp henne, men innan han hunnit ända dit sträckte sig en gren mot de, för att hjälpa henne upp på fötter. För ett ögonblick blev han återigen påmind vilken vän till skogen hon var. Han nickade som svar till hennes ord och greppade tag i grenen för att följa med när den ledde de tillbaka till skogen. I tystnad tackade han skogen för att den också hjälpt honom.
I färden blickade Astral mot slottet och dess utväg. De hade kommit ut vid en sidodörr, inte någon en såg vid första ögonkast, den var smart gömd, nära buskar och träd, där folk kanske vanligtvis inte vistades. Det gröna gräset skvallrade om att så många inte vandrat där. Det var orört. Astral flämtade och kände hur den starka grenen sänkte sig för att släppa ner de på marken igen, tryggt bland träden och kvistar, gömd för slottet och dess vakter.
Han såg osäkert på om grenen verkade stanna kvar, som för att vaka över de, men när den slingrade därifrån förstod han att så var inte fallet. Astral såg efter den tills den var utom synhåll och blickade sedan mot Melanie. Han kände oron greppa tag i honom och han skyndade fram till henne. Det sårade honom att hon kanske hade ont.
När Astral var tillräckligt nära gick han fram för att sätta vardera hand om hennes armar och se mot henne så att deras blickar tvingades att möta. "Melanie, se på mig. Vad hände?"
Astral suckade frustrerat. Men så samlade han sig. Han visste att hon behövde återhämtning. Men de behövde också komma därifrån. Snart skulle de vara jagade. Han förbannade sig själv över att agerat så dumdristigt och bestämde sig för att göra något, istället för att stanna upp.
"Vi måste härifrån, djupare in i skogen.", mumlade han och blickade över axeln kort för att se efter att ingen följde efter de. "Håll ut, Melanie." Han gav henne en kort blick för att sedan plocka upp henne i sina armar och började röra sig framåt, så fort han kunde, djupare in i skogen, förbi träden och buskarna. De behövde ett bra gömställe.

Att träden så villigt hjälpt dem båda fick henne oerhört tacksam och ville helst av allt stanna vid trädet för att ge räddaren ett längre liv men hon hade ingen som helst kraft kvar. Hon kände fötterna nå marken och hon ryckte bort ett hårstrå och lindade det runt grenen med den lilla känsel hon hade kvar och lyckades le. Hon skulle hitta tillbaka, detta var en säkerhet på grund av hårstrået. Hon hörde Astral som om han var ett eko och skakade på huvudet. "Hem, jag måste hem." Viskade hon och kände sedan hur hennes fötter lyftes från marken och hon kunde bara anta att Astral höll i henne.
Försiktigt greppade hon tag om hans hals för att hålla fast vid honom. Djupare. Hon försökte tänka klart men allt var bara en enda röra. "Vägen Astral, hitta vägen. "Viskade hon svagt och nickade knappt märkbart. "Du kan finna den, det vet jag. " Viskade hon och försökte kämpa emot medvetslösheten som ständigt drog i henne. Djupare och djupare. "Skogen hjälper. " Försökte hon förklara ansträngt. "Du behöver bara be om hjälp Astral." Viskade hon och försökte få detta att låta så klart hon kunde innan hon helt förlorade kampen och allt blev helt svart.

Sakta men säkert började det svarta försvinna och hennes huvud fylldes av minnesbilder på allt som betydde något, som om hon bläddrade i ett fotoalbum. Det var ett långt fotoalbum och de sista bilderna som visades var Astral och hon visste att han fanns precis i närheten och hon kände sig trygg- fullkomligt trygg.

Under tiden som gick hade Astral kommit ganska långt in i skogen nu. Han kände hur fuktig av svett han var i ansiktet och förstod att det var dags att vila. Men viljan att komma därifrån fick honom att fortsätta.
Han hade tänkt tillbaka på scenariot, hur attacken gått till och förbannat sig själv över din dåraktighet. Han hade handlat slarvigt, spontant. Inte genomtänkt och planerat som han brukade. Och nu var det på rymmen. Han klandrade sig själv, men tankarna for snabbt vidare till Ingham. Hans kung. Om han ens ville kalla honom det längre. Ingham var inte hans kung. Hur kunde han lurat Astral in i sådan fälla? Han ville tro att det var ett missförstånd, men så mycket tydde på att det inte var så. Astral hade blivit lurad och han förstod inte varför.
Irriterat frustade han och rättade till sitt grepp om Melanie genom att dra henne närmare sig.
Så hörde han. 'Hem'. Melanie hade upprepat de orden flera gånger. Först trodde han att hon svamlade, att det var någon chock. De var ju trots allt i skogen. Men hon lät bedjande, vilket fick honom att tänka ett extra varv. Hennes sista ord om att han bara behövde be om hjälp väckte något i honom. Det var som han förstod något, men vad.. visste han inte. Han lät instinkten ta över och stannade upp för att se sig om. Träd. Träd överallt. Han hade vandrat här tidigare, han kände det. För längesedan. Men det var inte det.
Vatten. Han hörde vatten rinna, bara en bit ifrån. Floden. Han kunde svära på att floden talade till honom. Som en dragningskraft gick han mot ljudet, närmade sig floden. När han fick syn på det rinnande vattnet skyndade han på de sista stegen för att stanna vid floden. När Astral stod där, böjde han sig försiktigt ner för att lägga Melanie ner på marken. Han såg granskande på henne och bestämde sig för att hon var okej. Nyfikenheten över floden hade tagit över.
Astral reste sig och såg ner i vattnet. Han möttes av sin spegelbild och såg osäkert ner på den. Det var inte det. Det var det där ljudet.. eller.. rösten, han hörde. Språket kunde han inte förstå, det var gammalt. Han behärskade det inte. Men han kände hur de förklarade något. "Jag förstår inte..!", utbrast han och kom på sig själv att tala i alldeles för hög volym. "Snälla..", han sänkte rösten. "Hjälp mig."

Astrals varma famn byttes ut mot något kallare men lika säkert och långt långt borta kunde hon höra sången, vattnet. Ett leende lockades fram och svaret för henne var tydligt, nästintill solklart men hon kunde inte förmedla det som sades, allt var för tungt och trött och hennes korta inblick i verkligheten slogs snart bort av minnesbilder igen. Denna gången ett helt annorlunda fotoalbum från tiden hon hade sovit. Bilderna var vaga, och otroligt svåra att greppa men någon- eller något hade vakat över henne och berättat allt som skedde. Hon behövde bara komma lite, lite längre in i fotoalbumet så hon kunde höra bättre och se tydligare. Hennes utsläppta hår föll ned mot vattnet, av antagligen vinden.
Håret skapade virvlar på vattnet som sakta men säkert förändrades till bilder, en karta. En karta till trygghet, träden runt omkring dem ven i vinden i ett försök att kalla på dem, kalla på Astral. Rötterna till de närmaste träden slingrade sig om Melanie, som i en beskyddande gest och med ens drogs hon ur det andra, vaga fotoalbumet och satte sig upp i en enda rörelse. Med vakna ögon, men inte lika klara som förut, det var som om hon fortfarande var i en dröm. Hon var inte längre medvetslös men hon var långt ifrån utvilad, att hon ens var vaken var tvivelaktigt. Hennes ögon låstes fast på Astral och ett svagt leende uppenbarade sig på hennes läppar. "Du finns skriven i de uråldriga profetiorna, du är en vän till Prinsessan Melanie. " Ekade från hennes läppar, i en seg och nästan uråldrig röst. " Därför har vi valt att hjälpa dig, hjälpa henne. Följ kartan som vattnet visar." Fortsatte hon i samma röst som tidigare, en röst som inte var hennes. " Vår enda väktare, din vän behöver vila i slutet. Bland de släta stenarna och där de äldsta av oss står med jämnt mellanrum. " Fortsatte hon. " När tuppen den tredje dagen kommer gala kommer Prinsessan minnas." Fortsatte den sega rösten för att sedan falla i tystnad. Rötterna omkring henne försvann och hon låg än en gång där han lagt henne.