Chlodon/Chleric [PRS]

Att bli jämförd eller snarare ihopklumpad, med Erics småsyskon rent storleksmässigt, hade väl inte varit något som Chloe skulle vara överdrivet förtjust i om hon nu hade vetat om det. Men nu gjorde hon inte det, för hon var långt ifrån en tankeläsare, tackar som frågar.
”Tack”, viskade hon tyst, fortfarande med ansiktet ingrävt vid hans mage. Ja, tacksamheten kändes ändå viktig att visa. Egentligen var det väl för mycket att kräva av honom att först få honom att skolka för att sedan inte ens berätta anledningen bakom. Samtidigt hade hon ju inte krävt någonting av honom alls. Han hade gjort ett mycket aktivt val själv. Fast nu var det dumt att hänga upp sig på det där, Chloe. Risken att Eric skulle bli arg för något i denna situationen var otroligt liten. Han verkade inte bli arg. I alla fall inte på henne och i alla fall inte nu. Om hon däremot hade berättat om otroheten? Det var svårt att veta. Hon visste inte. För å ena sidan verkade Eric vara en lugn person som verkligen inte kunde bli arg, men å andra sidan var han ju bara en människa.

Även om Eric inte ställde frågan högt så var det klart han undrade vad som hade hänt. Att vara så här nedbruten innan klockan slagit nio var nästan en bedrift. Bra Chloe, heja heja. Nåväl, det hände inte mycket mer. De satt där, mestadels i tystnad tills dess att det blev lunch. Skolk hela dagen kändes lite väl överdrivet, speciellt då Chloe verkade ha lugnat ned sig. Nu var det visserligen lätt att dölja det där delvis åtminstone, men ändå. Det var hennes förslag att dra hemåt och Eric kände sig inte tvungen att säga emot. Om dessutom den yngres mamma var hemma, då fanns inte heller alternativet att gå hem tillsammans. Helt enkelt skiljdes de åt med en kram. Inte mer med det. Lite konstigt att fortfarande inte veta vad som hänt, men vad fan. Förhoppningsvis hade han betett sig som en hyfsad nästan-pojkvän.

(Brandon)

Timmarna i skolan gick ännu långsammare än vanligt. I alla fall om man frågade Brandon Boyd. Tankarna som flög runt i hans huvud handlade verkligen inte om någon algebra, franska, biologi eller amerikansk historia. Hans tankar handlade om Chloe. Hade hon verkligen gjort slut med honom? Eller var hon bara ledsen på grund av något och gjorde ”slut” med honom helt förhastat för att göra någon slags cleansing i livet? Brandon vägrade tro att uppbrottet egentligen hade något med honom eller deras förhållande att göra. Det gick ju inte! Allting var ju bra mellan dem igen. Varför skulle hon bara göra slut sådär? Nej, det var något utomstående som kommit i vägen för deras förhållande. Chloe var bara ledsen och gjorde slut med honom för att... Hm, tja, den lilla detaljen var otroligt svår att sätta ord på.
Nåväl, efter att den förbaskade skoldagen äntligen var slut kunde han dra sig hemåt. Tackade nej till någon som ville träna, tackade nej till en annan som ville plugga inför nästa veckas matteprov (trots att det hade varit välbehövligt), det var helt enkelt raka vägen hem. På moppe, denna gången. Ingen buss. Och väl hemma bytte han om till den ljusblåa skjortan som han visste att Chloe tyckte om. Lät dock de svarta jeansen vara på fortfarande. Ha, all in med kostymbyxor och sånt tänkte han inte gå. Gud nej. Sen tryckte han ner en svart hoodie i ryggsäcken för att Chloe kanske skulle vilja ha den eftersom hon gillade att ha hans kläder på sig, och sedan packade han också ner extrakläder till sig själv ifall han skulle få sova över där. Därefter gick han ut och hoppade på moppen igen. Körde inom en affär på vägen till Chloe för att köpa choklad och blommor. (Cheesy!) Och sen dröjde det inte många minuter förrän han parkerade sin moppe utanför Chloes hus. Var han nervös? Nej, inte något vidare. Visst hade hon gjort slut med honom men han var ju helt säker på att det inte hade varit ett riktigt uppbrott, så varför skulle han vara ens en liten gnutta nervös? Ha, nej. Utan någon nervositet överhuvudtaget knackade han på dörren, med blommorna och chokladen i vardera hand.

(C) Precis som Eric, gick Chloe hem till sig efter timmarna i biblioteket. Inte direkt, dock. Det var inte bara det att hon inte ville släpa hem den äldre igen. Hon ville inte träffa mamman själv heller. Annars, absolut. Chloe älskade sina familjemedlemmar. De var stöttande och ambitiösa och ja, det var inte där felet satt helt enkelt. Det satt hos Chloe. En enda fråga om hurvida hon hade slutat skolan tidigt eller hur dagen varit kändes riskabel. Som att det kunde leda till en explosion. Tja, nu hade det ju faktiskt gott en hel förmiddag så en tickande bomb var väl lite överdrivet, men hon var fortfarande skör. Så innan hemmet fick det bli ett stopp vid närmsta matbutik. Där blev det en ’Hershey’s’ mjölkchoklad och en cola zero. Följt av en kort promenad tills dess att det helt enkelt blev för kallt.
Väl hemma slank hon raka vägen in på sitt rum. Ville inte prata med någon. Tankarna snurrade som aldrig förr. Varför var Eric tvungen att vara så himla...bra? Tänk vad lätt allt vore om det bara gick att gå vidare huxflux. Men det var omöjligt. Brandons min på morgonen...Fan fan fan.
Och på tal om det, plingade det på dörren. Flera timmar senare, dock. Mamman var iväg för att titta på Fred när han spelade någon random vardagsmatch. Pappan var på jobbet. Med andra ord ff. Vilket innebar att ingen annan kunde öppna dörren. Suck. Och samma sekund som dörren öppnades ångrade Chloe att hon inte bara gömt sig på sitt rum. Det var ingen telefonförsäljare. Eller kompis till fred. Eller Jehovas. Nej, det var Brandon. Iklädd skjortan som framhävde många av den jämnåriges bra sidor. Och med det klyshigaste av alla klyschor i händerna. Åh herregud, varför gick hon upp i morse.
”Öh, hej”, blev den hälsningen som gick att klämma fram.

Som tur var så öppnade Chloe ytterdörren. Inte för att Brandon hade haft så mycket emot att mrs Henderson eller någon annan familjemedlem förutom mr Henderson hade öppnat. Mrs Henderson skulle väl förhoppningsvis bara tycka att det var sött, vilket mr Henderson nog också skulle tycka men det var jobbigare att visa sig så klyschig inför en annan man. Men Chloe öppnade, och det var som att vinna högsta vinsten på lotto. Lyckligt lottad.
Innan han öppnade munnen för att hälsa tillbaka granskade han hennes ansikte. Hade hon gråtit? Han kunde inte se några spår av det. Men hon kanske hade torkat bort det bra. Vem ville öppna dörren och se helt nygråten ut? Nej, det kvar klart att hon hade gråtit. Hon hade liksom gjort slut med honom helt utan anledning och det var uppenbarligen ett förhastat beslut som berodde på något helt annat. Duh, Brandon. Chloe är ledsen som fan. Hon behöver dig just nu.
”Hej”, hälsade han tillbaks med ett litet leende dansandes över läpparna. ”Jag vet att du är ledsen, och att du gjorde slut med mig på grund av det men jag tror verkligen inte att det är en lösning på vad du nu än går igenom. Jag... Jag har blommor och choklad till dig. Och vi kan prata? Jag vill bara att du inte ska vara ledsen.” Åh, spiller ut sitt hjärta (hm, nästan i alla fall) innan han ens kommit innanför tröskeln.

Som sagt delade inte Chloe Brandons uppfattning kring speciellt mycket alls den här dagen. Hon tyckte det hade varit mycket bättre om pappan hade öppnat. Då hade machokulturen kunnat få, den nu före detta, pojkvännen på andra tankar. Typ ångra sig och dra därifrån. Men icke sa Nicke. Här skulle det minsann pratas. Vilket inte var fel i sig. Det var bra att prata med varandra. Fast det här var annorlunda. Det var hon själv som sabbat allt och att berätta sanningen kändes knappt som ett alternativ. Inte just då iallafall.
”Jag-”, började hon tveksamt. Tänk om familjen kom hem? Nu var ju Eric presenterad och Brandon officiellt dumpad. Fast det var ju kallt att stå utomhus sådär. Så fick det dock bli. Inte välkomnande direkt men det var inte heller klumpen i magen. Livet var ju trots allt inte rättvist.
”Jag vet inte, Brandon”, mumlade hon och blickade ut över gåvorna. Herregud vad klyschigt. Som att Chloe var jesusbarnet eller någon i en väldigt amerikansk romcom. Ändå smälte hjärtat av hur mycket den andre försökte. ”Jag vill nog inte prata”.

Vad höll hon på med? Brandon hade förväntat sig att bli insläppt. Få hennes armar slängda kring sig och hennes läppar mot sina egna. Men nu släppte hon inte in honom. Och påstod dessutom att hon inte ville prata. Vad fan var det här? Hon kunde ju inte bara göra slut med honom helt utan någon slags förvarning och sen vägra prata om det?! Det var ju inte ens han som hade gjort något. Om Chloe ville må bra igen så skulle hon bara släppt in honom så skulle han försöka fixa allting. Tanken om att det varit deras förhållande som tyngt ner henne kunde han inte föreställa sig i detta läget.
”Okej”, svarade han och tittade ner i marken. Leendet var borta. Det hade försvunnit i samma stund som Chloe öppnat munnen. ”...vi behöver inte prata? Vi kan bara... titta på film eller något och så kan jag sova här för jag vill inte att du ska må dåligt.”

Skulle hjärtat fortsätta svida i all oändlighet? Där och då var det precis så det kändes. Ingenting blev bättre av leendet som slocknade eller stämningen som fick den krispiga luften utanför att framstå som rena värmeböljan. Givetvis var även detta Chloes fel. Men varför kunde hon inte få grubbla och gråta ifred? Varför var Brandon tvungen att bry sig så mycket. Det hade varit lättare om han varit arg. Något som han definitivt skulle bli om sanningen kom fram. Men det sårade, ledsna hade nog vägt över och det hade krossat Chloes hjärta mer än detta så det var nog ändå bäst att fortsätta dölja allt. Hon var dock skör för tillfället och det skulle bli omöjligt att hålla tillbaka tårarna länge till. Brandon behövde dra därifrån. Det fanns inget annat alternativ.
"Nej...jag- jag vill bara vara ifred. Hejdå", fick hon fram och stängde sedan igen dörren framför näsan på den före detta pojkvännen. Utan att ta emot varken blommor eller choklad. Att bete sig såhär kändes verkligen bara hemskt men det hade verkligen inte gått att se andra lösningar där hon stått, framför pojken hon hade dolt ett dubbelliv för. Åh.

Ifred? Ifred?! Nej, det var inte okej. Hon var ju tvungen att förklara sig. Förklara anledningen bakom det plötsliga uppbrottet. Förklara vad fan han hade gjort för fel. Hade han inte varit en bra pojkvän? Hade han tagit henne för givet? Varit elak? Sagt något fel? Han förtjänade en förklaring. Det var inte rättvist att bara göra slut sådär, helt plötsligt, när allting var bra.
”Snäll-”, började han, men avbröts av Chloe som stängde igen dörren. Bara sådär. Utan att förklara. Utan att ge honom en chans att ställa allting till rätta. De hade ändå varit tillsammans länge, i alla fall för att vara tonåringar, och hon ville bara slänga iväg det sådär? Som att det inte betydde någonting? Det sved. Aj, aj, aj, fan vad det sved. Han kunde inte låta henne kasta bort deras förhållande sådär. Nej, det var ett förhastat beslut från hennes sida, det var han säker på. Men just då kunde han inte göra något annat än att lägga chokladen och blommorna utanför dörren, för att sedan luta pannan mot samma dörr en stund, dröjde sig kvar så länge han kunde utan att känna sig galen, i förhoppning om att hon skulle öppna igen och låta honom komma in. Men det hände förmodligen inte, varvid han vände på klacken och körde hem igen. Fan.

Brandon hade egentligen rätt. Det visste de båda två. Det klart att Chloe egentligen var skyldig en förklaring. Självklart behövde Brandon respektera om den tidigare flickvännen inte längre ville vara med honom, men en förklaring var han ändå värd. Verkligen. De hade varit tillsammans längre än de flesta i deras ålder och trots att Brandon kanske inte var den mest mogna så hade han gjort allt och lite till en kunde förvänta sig utav en pojkvän. Funnits där. Varit trogen. Till skillnad från Chloe. Ughhh, hon störtade upp på sitt rum igen för att tycka mer synd om sig själv. Skämmas. Och egentligen var det nog en bra sak.

(E ) Eric var lyckligt ovetandes om det som skedde utanför familjen Hendersons dörr den kvällen. På samma sätt som Brandon och Chloe inte visste om vad som skedde hemma hos familjen Parker. Skrik och bråk som vanligt. Så småningom led dagen ändå mot sitt slut och Eric somnade på sin golvmadrass med armarna tätt runt sin lillebror.
Skoldagen därpå var inte speciellt händelserik. Mer ett måste. Nu var han i alla fall påväg till träningen. Betydligt bättre. Ja, träningspassen var veckans höjdpunkt. Det sög förvisso att den där Boyd numera konkurrerade om Erics position, men åldern var i det här fallet till stor fördel. Och ja, sen så hade ju Eric mer erfarenhet. Brandon var bra, men Eric var fan bättre.