Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Sköterskan lyssnade på henne och nickade lätt.
"Inte någon där?" frågade han, inte för att hon tvivlade på henne utan bara för att försäkra sig om att det stämde. Hon började gå emot rummet där han för tillfället låg på intensiven. Han var tydligt väldigt allmänpåverkad, han var visserligen vid medvetande men det var inte mycket mer än så då hela händelsen hade tagit enormt mycket krafter.

(tänker att dem kanske ringer dit hans morföräldrar då det lär göra honom jätteglad )

Hon funderade ett tag innan hon såg på sköterskan.
- han har kontakt med sina morföräldrar, jag kan dock bara deras namn, det är det enda han berättat för mig sa hon innan hon sa namnen på Aarons morföräldrar till sköterskan. När hon såg honom gick hon snabbt fram. det gjorde ont i henne att se honom med alla slangar och dropp och liknande. Hon tog försiktigt hans hand i sin.
- hej älskling sa hon tyst och smekte hans hand försiktigt, nästan rädd för att röra honom.

Sköterskan nickade lätt, det var något åtminstone som de hade att gå på.
"Tack, vi ska kolla upp det." sade hon vänligt, de hade alltid en slags skyldighet att leta upp möjliga närstående ifall det skulle gå illa. Hon lämnade dem strax ifred, eller ja - de hade fortfarande väldigt bra koll på Aaron på grund av hans tillstånd, de hade en mängd maskiner kopplade till honom för att hålla koll plus att det då och då kom en sköterska eller läkare och kollade till honom. Aaron vände försiktigt på huvudet emot henne, kände sig helt utpumpad men var glad att hon dykt upp. Det var en främmande miljö och han hade ont, och att hon var där kändes som ett stort stöd.
"Hej" lyckades han viska fram.

Hon såg på honom och torkade tårarna och kysste försiktigt hans hand.
- jag sa ju att vi skulle åka till sjukhuset, du om någon borde veta att jag alltid har rätt sa hon med ett mjukt litet leende, det var såklart ett skämt. Hon satte sig på en stol bredvid sängen och såg på honom, hans egen pappa hade gjort de mot sin son. Hur kunde han.
- du vet att jag kommer slå ihjäl din pappa om jag ser honom? Eller i alla fall ge honom en sprucken mjälte muttrade hon, visste såklart själv att hon aldrig hade klarat av att skada hans pappa eftersom han skulle ha hunnit skada henne först men hon kände verkligen ett stort hat mot hans pappa och ville just nu bara skada honom.

Aaron log genast lite, hade skrattat ifall han klarat men han var ännu svag och misstänkte starkt att magen skulle göra betydligt mer ont utav det.
"Kanske det. Har vi tur är han snart inlåst" sade han, fortfarande tyst då han inte visste hur mycket högre han ens skulle klara av att prata. Han ville också hålla sig vaken, vilket innebar att han inte ville slösa alltför mycket energi.

Hon nickade sakta och såg på honom.
- vill du ha något? Ett glas vatten eller en extra filt eller något? frågade hon tyst och gav honom försiktigt en kyss på pannan, hon ville göra allt för honom och mådde verkligen dåligt av att se den hon älskade ligga ner och ha så ont som han hade och att det dessutom fanns en risk att han dog.
- du vet om att jag älskar dig va? Sa hon tyst och log svagt och smekte hans kind. Hon såg en sköterska komma in.
- Sophie, får jag prata med dig? Frågade hon och Sophie reste sig motvilligt upp innan hon snabbt kysste hans panna igen och gick ut från rummet.
När hon kom ut ur rummet såg hon ett par, en äldre kvinna och en äldre man, det måste vara hans morföräldrar. Hon log svagt, han skulle bli så glad att träffa dem.
- Hej, jag heter Sophie och är Aarons flickvän sa hon mjukt och sträckte fram handen.

Aaron skakade lätt på huvudet, för tillfället var han relativt nöjd. Sakta men säkert kändes det också som om han blev något piggare, innan hon kommit in så hade han inte vetat om han ens skulle ha orkat prata.
"Tror du vi kan sätta den här sängen upp lite?" frågade han försiktigt istället, kanske inte helt grammatiskt rätt men han var också något påverkad utav medicinerna. Men han ville hellre sitta upp lite när hon var där, och han tvivlade på att han skulle klara det länge utan ryggstödet som sängen gav - det fanns också en elektrisk dosa till det. Han log smått emot henne.
"Jag älskar dig med." sade han tyst.

Joanne och Daniel hälsade båda genast på Sophie, Daniel var lite tystare på henne medans Joanne var mer kärvänlig utav sig och rentav drog in henne i en kram.
"Jag heter Joanne, det här är min man Daniel. Vi är Aarons morföräldrar, hur är det med honom?" frågade hon oroligt, de var väldigt fästa vid sin dotterson - som ju också var den enda dem hade kvar efter sin dotter.

Hon besvarade försiktigt kramen och bet sig i läppen.
- blödningen har tydligen suttit i länge så hans mjälte har spruckit vad jag förstår det som. Överlever han natten så har han goda chanser att överleva verkar det som sa hon och öppnade dörren till hans rum.
- älskling, jag har en present till dig sa hon med ett litet leende och flyttade sig så han kunde se sina morföräldrar.

Joanne såg på henne och nickade tyst, de hade inte haft en aning om hur han haft det med sin pappa eller vad som egentligen hänt deras dotter så att något sånt här hade hänt deras barnbarn hade chockat dem. Hon följde tyst efter. Aaron såg genast upp då Sophie kom in igen, det syntes på hela hans min hur förvånad men väldigt glad han blev då han fick se vilka som var med - de betydde mycket för honom då de var som dem han hade kvar utav sin mamma, och han hade inte träffat dem på evigheter.
"Mormor, morfar!" utbrast han förvånat och glatt, vilket fick Joanne att le och försiktigt gå fram för att lägga armarna om honom.
"Lille gubben då." utbrast hon.

Sophie log svagt och gick och hämtade stolar så att de kunde sitta vid hans sängkant om de ville. Hon själv höll sig lätt i bakgrunden, ville inte störa dem eftersom de inte träffat sitt barnbarn på länge och hon ville att det skulle vara deras stund. Hon ställde sig istället på andra sidan om sängen och höll bara hans hand.
- vill ni ha lite tid ifred? Jag kan gå ut sa hon mjukt och tittade från Aaron till Joanne.