PRS Medi & Vidomina

"Han må vara läkare men har du sett vad han gjorde Hon pekade på sina blåmärken och hon suckade.
"Han var så hårdhänt." Hon svalde och vände sig om och tog Rions han när han kom tillbaka.
"Jag är rädd Rion. Sherman är typ min värsta mardröm." Hon reste sig och nickade sakta.
"Jag ska. Jag kanske inte behöver packa. Har inte så mycket."

Rion rörde vid Alice när hon visade sina märken. "Seså. Det ordnar sig.", sa han och svepte sedan det sista från sin kopp och tittade på Leo. "Kom, Leo. Hjälp mig att fixa skjuts åt Alice.".
Leo reste sig upp och gick efter Rion. De gick in i hallen och svängde av till ett rum där tjänarna hade sitt eget rum. Det var stort att fylla hela personalen, fullt av bord, stolar, soffor, och var inrett på ett sådant sätt att det såg väldigt hemtrevlig ut. Rion knackade på och förklarade situationen för personalen som fanns därinne. De ställde sig genast upp på fötter och gick för att ringa samtal och packa mat eller liknande som Alice skulle kunna tänkas behöva på färden.

Alice försvann upp på rummet och kom sedan ner med en resväska med kläder och stod med mobilen och pratade.
"Jag måste vara borta en vecka... Ja jag vet men det har kommit fram en sak." Hon suckade.
"Ja jag lovar att ringa så fort jag är tillbaka." Hon lade på och såg upp på Rion.
"Jag är klar."

Rion stod med händerna i kavajfickorna och pratade med Leo i en låg röst. De tittade båda upp när Alice visade sig i rummet. "Åh.", sa Leo och vände sig mot henne. "Vad snabb du var.", konstaterade han och Rion gick fram till henne. "Du är modig, Alice. Vi väntar på dig här. Ses om en vecka.". Han strök hennes armar med sina händer och såg henne i ögonen. Sedan böjde han sig fram mot henne och kysste henne på ena kinden. "Hör av dig om det är något.".
En tjänare kom in i rummet och räckte över en liten låda med mat till Alice. Rion tog emot den och gav den över till Alice.
"Här.", han pausade."Seså, gå ut nu, det väntar en bil som kör dig till vattnet. Där kommer Caspian, Shermans assistent, vänta på dig, han kommer ta dig med vidare till staden".

Hon kramade om dem och lade mobilen på bordet.
"Jag tror mobilen kommer explodera av trycket." Hon log och rodnade.
"Tack jag ska vara den modigaste av dem modigaste." Hon tog emot maten och vände sig om och började att gå och satte sig i bilen och bet sig hårt i läppen. Slöt ögonen och smekte blåmärket på sin arm.

Leo och Rion besvarade hennes kramar och såg på när hon klev ut ur byggnaden och satte sig i bilen. Chauffören körde henne mot vattnet under tystnad. Han verkade koncentrerad på körningen, eller ointresserad av vem han skjutsade.
När de hade kommit fram till en strand uppenbarade sig en ung man i sanden. Den unga mannen var klädd i blått med vackert broderade detaljer och guldkant i tygerna. Det vita håret hängde honom i ögonen och fick honom att se lite äldre ut än vad han var. Läpparna var tunna och ögonen iskalla av den blåa ögonfärgen. Han såg ut att vara i ungefär samma ålder som Alice själv. Han stod stilla och tittade åt hållet Alice kom ifrån. Han presenterade sig som Caspian och sträckte fram en hand åt Alices håll för att skaka den. "Jag är Shermans assistent. Jag förstår att du har träffat honom. Nyligen". Han verkade en aning nervös, men Caspian svalde och såg mot Alices håll.

Alice såg på honom och sträckte fram sin hand och såg på honom.
"Ja det har jag. Jag heter Alice." Hon log och fixade till sin väska och såg sig om.
"Så vart ska vi nu?" Hon såg över axeln och hjärtat slog allt fortare.

Bilen som hade skjutsat Alice till stranden backade och for iväg. Förmodligen tillbaka till Rions herrgård.
"Nu ska vi hem till Sherman.", sa Caspian med en aning darrande röst. Han ledde henne in till något som liknade en ubåt, och stängde igen dörren efter henne med en knapp inifrån. Dörren stängdes och plötsligt satte motorn igång utan Caspians påverkan. Caspian parkerade sig vid ett gigantiskt fönster där han kunde se ut i vattnet. Båten tog de djupare ner i vattnet, det gick flera minuter. De passerade mörker, en del havsdjur och andra varelser, sedan plötsligt skymtades ett ljus en bit längre bort. Skenet gav ett blått, turkost, ljus och det var staden som visade sig en but bort. Staden var inhängnad under i en kupol. Kupolen liknade glas, men var betydligt starkare än så. "Framme.", sa Caspian och knäppte händerna bakom sin rygg.
Båten styrde sig själv till något som skulle likna en parkeringsplats och stängde av motorn utan Caspians påverkan. "Här, du först.", sa Caspian och pekade med handen mot dörren som öppnades och öppningen ledde ut mot staden där en väg visade sig. Vid vägen syntes hus, inte långt ifrån likt de hus som fanns på ytan, och vid vägens kant stod en skara människor. Två av dom var Jules och Mary.

Hon gick vid hans sida och satte sig i ubåden och slöt ögonen.
"Så hur länge har du varit Shermans assistent?" Hon såg på honom och kände båten sjunka och hon svalde flera gånger.
När de kom fram klev hon ut och tog väskan och började försiktigt att gå. Det gjorde ont av trycket och hon lade handen mot hjärtat.
"Hur kan ni ens gå?" Hon sjönk ner på knä och släppte väskan.
"Jag orkar inte."

Caspian vände sig om kvickt då Alice fallit ner på knä. Han fångade upp henne genom att lägga en hand mot hennes bröst och en annan arm runt hennes rygg. "Såja. Det är ovant i början. Det går över.". Han försökte möta hennes blick. "Kom, försök att stå upp." Han hjälpte henne upp på fötter igen.
Då kom en man fram, som såg ut att vara några år äldre än Caspian. "Du måste vara Alice. Jag heter Jules.", sa han och plockade upp Alices väska. "Ta det lugnt. Ingen brådska.", sa han och vinkade åt sin fru, Mary att göra de sällskap. Caspian frågade de om de hade sett Ruby, men båda skakade på huvudet. Han muttrade något om barnet och såg sedan mot Alice.
"Vi går till Sherman genast. Han väntar på dig.". Jules gav Caspian en menande blick att han skulle inte köra med Alice så. Caspian teg, men började gå och ledde vägen åt det håll Sherman brukade hålla hus, arbeta och bo.
Jules och Mary gjorde de sällskap.