Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip log snett och följde efter fadern in till vad han gissade var personalrummet, kunde sitta mer still än vanligt iallafall medans han lyssnade på faderns historia. Det var ungefär vad han hade trott som hade hänt verkade det som. Han suckade lite, lutade sig bak i stolen. Han gissade att det var hans tur att berätta vad som hänt honom då.
"När jag väl vågat mig ut och hittat er var jag så pass rädd att jag bara sprang så långt därifrån jag kunde komma. Polisen hittade mig en bra bit därifrån, och jag var så pass rädd att jag inte vågade berätta om er utan hamnade på barnhem. Efter den där dagen har jag aldrig egentligen haft något riktigt hem, tills jag kom till institutet. Jag flyttade runt mellan olika fosterhem, stannade sällan på ett och samma ställe mer än några månader. Gissar att jag var en rätt jobbig unge", sade han med ett lite snett leende, sen ifall det nånsin hade ändrats gick väl att diskutera. Men med tanke på hur otålig och pratig han var numera kunde man ju tänka sig hur han var som barn, överallt på en gång. Men att aldrig riktigt haft ett ordentligt hem under uppväxten och aldrig haft nån att ty sig till eller lita på hade varit otroligt jobbigt, och det både hördes på rösten och syntes när han pratade.

Liam tog ganska hårt åt sig av orden som lämnade Philips mun. Han önskade att han kunde ha gett honom en bättre uppväxt, en trygg tillvaro hos sig. Men han hade varit tvungen att fatta exakt de beslut som tagit honom till den plats han var idag. Klarhet över vad som hade hänt med Philip hade han ju inte haft förrän idag, nu när pojken satt livslevande framför honom. Att tänka tillbaka på det som hänt skulle inte tjäna till någonting heller: de hade hittat varandra och skulle fortsätta framåt som en familj igen.
"Hur kommer det sig att du blev skuggjägare?" frågade han nyfiket, ville gärna höra historien. Liam reste sig upp för att duka fram lite smått och gott att äta innan han kastade en fundersam blick mot ytterdörren.
"Ska du inte bjuda in din vän förresten?" tillade han sedan med ett litet leende. Han hade genom fönstret sett två ungdomar, varav ena då varit Philip.

Philip hade visserligen haft det jobbigt i barndomen, men det var över nu och fanns inget att göra åt. Istället var det bara att glädjas åt att han fått tillbaks sin pappa, som han alltid trott varit förlorad. Han ryckte lätt på axlarna, egentligen var det inte nån särskilt intressant historia enligt honom.
"Jag råkade se några skuggjägare som var ute på uppdrag, och det var helt enkelt så allt började", sade han ärligt, han hade direkt han kommit dit stortrivts på institutet och gjorde det ännu. Egentligen särskilt nu när han dessutom hade Aubrey där. Då fadern nämnde vännen log han direkt bara av tanken på henne, han var nästan löjligt nykär vilket nog var lite väl genomskinligt. Han nickade.
"Åh jodå", sade han och reste sig, gick ut till utsidan igen för att bjuda in henne.

Liam var verkligen glad över att Philip hittat sig själv i och med skuggjägarna. Det syntes på honom att han hörde hemma där, och killens lycka samt välmående var allt som spelade roll för Liam. Det lilla leendet växte sig bredare då tjejen också kom in.
"Bree, inte sant?" Han skrattadet till åt hennes förvånade ansiktsuttryck och gjorde en gest mot den lediga stolen, förklarade att hennes pappa ofta pratade om henne och visade bilder. Aubrey himlade smått roat med ögonen och drog generat händerna över ansiktet innan hon sträckte sig efter ett kex.
"Bara bra saker, hoppas jag." Liam nickade försäkrande innan han vände blicken till Philip igen, studerade båda ungdomarna ingående innan han tankfullt strök fingrarna över hakan.

Philip hade verkligen haft ett par händelserika dagar nu. Han och Aubrey fann varandra mer och nu upptäckte han att hans älskade pappa levde... Han hade dock inte varit lyckligare på länge. Han såg mellan de båda, något han själv inte riktigt var medveten om var att han dock till nittio procent tittade på Aubrey, med en slags beundran och kärlek i blicken som han själv inte riktigt var helt medveten om. Han hade satt sig ner igen, nästan tankspridd.
"Hur fick du reda på vart pappa höll hus?", frågade han nyfiket Aubrey.

Liam drog igen fingrarna över hakan men denna gång för att dölja det breda leendet som spelade på hans läppar. Han hade under en stund nu suttit och betraktat Philip, som i sin tur nästan hela tiden vilade sin blick på Aubrey. Blicken var full av beundran och kärlek. Om Philip själv begrep sina känslor var dock något som gick att diskutera. Aubrey i sin tur verkade inte ens lägga märke till det. Eller så vågade hon bara inte tro att någon skulle kunna ha så starka känslor för henne.
"Min pappa gav ju dig en lapp med adressen, jag snodde sedan lappen från dig för att hålla den i säkert förvar," förklarade Aubrey med en liten axelryckning.

Philip hade väl insett att han var rätt nerkärad i Aubrey, men sen hade han nog inte riktigt insett helt hur mycket än, för det var mer än vad han själv var medveten om. Men det stod tydligt skrivet i ansiktet på honom - han hade aldrig varit bra på att dölja sina känslor, vad det än varit. Han såg på Aubrey med höjda ögonbryn.
"Så det var därför du snodde min tröja imorse?", frågade han roat. Dock fick han erkänna att hon hade varit väldigt gullig i den för stora tröjan.

Ett busigt leende växte sig fram på hennes läppar och hon ryckte oskyldigt på axlarna. Men hans tröja var väldigt mysig att springa omkring i, så det här var inte sista gången han skulle se henne i sina kläder. Aubrey riktade blicken mot hans pappa igen, likheten var otrolig. Philip var en yngre kopia av Liam. Hon var glad över att de äntligen funnit varandra igen efter fjorton långa år.

Philip kunde inte låta bli att skratta till med en lätt huvudskakning. Han log brett och såg snabbt runt i rummet, drog sen blicken till fadern igen. Det var otroligt vilka dagar det hade varit det sista, och hur mycket som hade hänt.
"Du var ju iallafall söt i den", svarade han retsamt Aubrey, med retsamt uppdragna mungipor.

Aubrey skakade bara på huvudet åt Philips retsamma kommentar, reste sig därefter upp från bordet och ursäktade sig från sällskapet för att gå ut och bekanta sig med bokhandelns urval. Det var inte hela sanningen utan hon ville också ge Philip en chans att prata mer med sin pappa utan att hon satt där och störde. Far och son hade ändå mycket att ta igen efter alla år frånskilda.