The elements

Helt ärligt tar det ett tag för Celine att uppfatta knackningen mot den tjocka trädörren. Musiken från gatuspelarna och skratten från barnen är nästan lite öronbedövade. Sen kan det även vara så att hon inte är riktigt närvarande, och är alldeles för insjunken i sina egna tankar för att ha någon som helst intresse i omvärlden. Men men, det är väl bra att öronen uppfattat det överhuvudtaget. Att hon inte stannat där ute på balkongen alldeles klämmandes på sina lår och lätt gråtandes. Rätt skönt att slippa det liksom. Med en bedrövad suck tvingar den nätta flickan ner sina fötter mot den svala ytan av balkongsgolvet, innan hon med långsamma steg hasar sig fram i rummet. Förmodligen är det någon av syskonen som glömt en nyckel. De har en tendens att låsa dörren efter sig så att ingen oväntad person ska dyka upp i deras lägenhet. Nu händer inte det så värst ofta, men det är bättre att vara på den säkra sidan. Plus känns det väldigt mycket säkrare för den lilla artonåringen, spelar ingen roll att det är högst osannolikt att någon främmande man skulle komma och hoppa på henne.. hon känner ett obehag bara dörren är olåst, trots när hon är med sina syskon. Hur som helst tänker hon ta säkerheten först. Den korta flickan ställer sig på tå, och kikar ut genom kikhålet. Det är liksom en bra vana att ha, även om det antagligen är Jeremiah som kanske plockat på sig allt för mycket snacks för att dra med hem. Som sagt, det är bra med försiktighetsåtgärder. Dock möts hennes ögon inte av den bild hon trott. Cigaretten som vilar mellan tänderna glider neråt, och de mörka ögonen blir stora som tefat. Celine harklar sig, rättar till den formlösa, gråa tröjan av någon konstig anledning.. nej, väldigt konstigt. Varför i helskotta rättar hon till sina kläder? Är det pågrund av obehagligheten? Nej.. det är någonting annat, som hon inte riktigt kan avgöra. Lätt stressad tar hon bort cigaretten från läpparna, låter den vila mellan fingrarna istället när hon öppnar dörren. Obrydd. Väldigt viktigt.
”Amari,” påbörjar hon med en lätt flackande blick innan hon tvingar sig själv att fästa blicken på det bekanta ansiktet. Och jodå, där och då börjar den där tryggheten hon känt den där kvällen, deras nära, intima gosande. Celine önskar verkligen att hon kunnat bete sig som hon brukar, men det är nästan omöjligt att inte känna av någonting i bröstkorgen. Nu kanske det inte syns utåt, men det räcker med att hon känner det. Dumma, dumma Celine. ”Vad gör du här?”

Det går inte att höra ett knyst inifrån den stänga dörren framför henne, och Amari suckar irriterat och lägger armarna i kors. Så himla typiskt. Självklart är det ingen hemma nu när hon väl bestämt sig för att gå hit och prata med Celine om saken. Hon höjer handen och knackar på dörren ännu en gång, men med lite mer kraft. Kanske hade de inte hört henne. Det kändes som att det tog en evighet för varje sekund som tickade förbi där hon stod och väntade. Okej, jag räknar till 60. Har ingen kommit och öppnat då så går jag, tänkte hon. Tjugotre sekunder senare, något som känts som en halvtimme, så öppnades dörren av en välbekant figur. Eller ja, bekant åtminstone. Amari lät blicken glida över flickan som stod framför henne. Det var definitivt Celine, men det var inte riktigt den Celine som hon vant sig vid att se. Blicken flackade hit och dit, hon verkade stressad och lätt sliten. De stora, formlösa kläderna var i princip raka motsatsen till vad hon brukade klä sig i och fick henne på något sätt att se ännu mindre och nättare ut än hon faktiskt var. Ordet bräcklig dök upp i huvudet på henne, och hon mådde illa vid tanken på varför den blonda flickan såg ut som hon gjorde. För det krävdes inte något geni för att lägga ihop ett och ett i den här situationen. Den korthårige flickan kände sig nästan dum där hon stod i sitt linne och sina jeans. Inte för att något av det var särskilt tajt eller så, och hon trodde väl inte att Celine direkt tänkte på det egentligen, men det kändes nästan opassande på något sätt. Som att hon kom och "skröt" i kläder Celine uppenbarligen inte kände sig bekväm i längre. Men vid den tanken så fick hon tvinga sig själv att sluta vara dum och övertänka det hela. Varför skulle Celine tolka det på det sättet?
Hennes blick landade på Celines ansikte, och hon tyckte nästan det såg ut som att hon hade gråtit. Fan, hon hade verkligen dykt upp vid helt fel tillfälle. Hon harklade sig lätt och lade återigen armarna i kors. Celine verkade inte särskilt välkomnande direkt, men det var å andra sidan inte konstigt.
"Jo, uh... Jag ville bara prata om en grej med Dominic, men.. hur mår du?" fick hon ur sig, och kände sig återigen dum. Det var ju rätt uppenbart att den jämnårige inte mådde bra, men samtidigt kändes det riktigt otrevligt att inte fråga om det alls.

Att försöka se obrydd ut vid det här laget är praktiskt taget omöjligt. Det är så uppenbart att Amari analyserar den nya bilden framför sig, och det får en sådan enorm skam att byggas upp inom artonåringen. Inte för att det spelar någon roll vad den jämnårige tycker och tänker, nehej då. Kroppen har i princip alltid varit Celines tempel, en dålig självsyn har hon lyckligtvis aldrig haft, förrän nu. Och det känns som att hennes tidigare val av kläder varit en stor del av hennes personlighet, med de korta kjolarna eller de tajta tröjorna kände hon sig mer bekväm, det visar mycket av hennes persona. Strunt samma, Amari har sett dig i rätt blottande tillstånd innan med tårar i ögonen och blod över hela kroppen, så spelar det verkligen någon roll? Nej. Det borde verkligen inte göra det. I ett försök att vinna lite tid tar hon ett bloss, blockerar tankarna om att den andre kanske inte gillar rökning. Hon skulle inte bry sig om det innan den där kvällen, så varför ska hon bry sig om det nu?
”Hur jag mår?” Upprepar hon trevandes och pillar förstrött med handtaget till dörren. Hon är så kluven, ska hon bjuda in den andre, inte bjuda in henne? Om Jeremiah kommer in medan flickan sitter där kommer han nog retas nonstop. Detta vill hon undvika, för det finns ju verkligen ingenting där. Så hemskt korkad. Det är vad Celine är. ”Jag mår fint, ingen fara med mig. Vad är det med Dominic?” Bra, håll samtalet ute i korridoren, inte bjuda in henne. De mörka ögonen glider långsamt upp och ner över Amari, hon ser precis likadan ut som den senaste gången de stött på varandra. Åh vad Celine önskar att hon bara kunnat bli sitt vanliga, spydiga jag utan några komplicerade tankar eller känslor. Det kanske hon kan, bara en kort liten stund? Kanske det går att försöka hålla Amari borta så länge som möjligt, inte dela med sig om än fler hemligheter. Trevandes gnager Celine i sin underläpp, tar än ett bloss och låter röken glida över jämnårigas ansikte. “Har du blivit beroende av honom?”

Celine verkade behöva fundera lite över frågan hon fått, och Amari hoppades att hon inte rört till något hos flickan framför sig. Nu lade hon även märke till att hon rökte, och när hon väl började tänka på doften från cigaretten så kände hon sig förvånad över att inte ha lagt märke till det direkt. Det var rätt påtagligt. Amari trummade lätt med fingrarna på armen, inte otåligt, utan mer för att bara ha något att göra när de stod där i tystnaden. Det verkade inte direkt som att Celine hade några planer på att bjuda in henne i lägenheten. Kanske var alla de andra syskonen där. Egentligen spelade det väl ingen större roll, det var inte som att hon verkligen ville bli inbjuden. Hon var bara där för att berätta om Andrew.
När Celine tillslut svarade så fick hon hejda sig från att höja tvivlande på ögonbrynen åt det hon hörde. Att Celine mådde fint var definitivt en lögn, man skulle behöva vara en idiot för att inte se det på henne. Men om hon inte ville prata om saken så tänkte Amari inte gräva vidare i frågan. Någonstans i bakhuvudet kände hon sig dock lite besviken över att Celine inte bara kunde säga som det var till henne. Att hon kände att hon behövde ljuga trots att Amari var alltför medveten om vad som hänt och hur hon mådde. Men det fanns inte mycket mer att göra än att skaka av sig det och fokusera på Dominic.
Hon öppnade munnen för att svara på frågan, men kom av sig när Celine yttrade sig ännu en gång. Förvirrat rynkade hon på de tjocka ögonbrynen och försökte läsa av hennes ansiktsuttryck. Det gick dock sådär, och hon tyckte att Celine mest såg uttryckslös ut. Rökdoften var dessytom värre nu, och Amari kände sig osäker på om den jämnåriga flickan blåst den i ansiktet på henne med mening eller bara helt enkelt inte brydde sig tillräckligt mycket om att rikta det åt ett annat håll. Blivit beroende av Dominic? Vad fan pratade hon om. Kommentaren hade kommit så från ingenstans att hon först inte ens kom på vad hon skulle svara.
"Nej? Vad menar du?" frågade hon, lätt vaksamt. Varför betedde hon sig så konstigt? Visst, de var inte direkt nära vänner, men vad fan var det här?

Yes. Okej, något lyckas hon åtminstone med. Det där chockerande ansiktsuttrycket skulle nog få Celine att fnissa till, att hon kan göra något liknande är roande. Däremot känner hon inte för att skratta, smacka med tungan eller fladdra med ögonfransarna åt Amari. Det känns så konstigt att göra det nu, vilket hon avskyr. Det ska inte kännas konstigt, allt är normalt, hon ska gå tillbaka till sitt gamla, nonchalanta jag utan några rädslor, utan några gränser. Så, därför gör hon just det, smackar med tungan. För det är vad hon skulle ha gjort för några veckor sedan, så då ska hon absolut göra det nu. Lätt gnagandes i underläppen tar hon sitt sista bloss, innan hon fimpar den i handflatan. Än en sak som hon vanligtvis skulle kunna göra utan något problem, men nu gör det ont. Inte visa, inte visa.
”Det var ett skämt,” förklarar artonåringen och låter den lilla biten kvar av cigaretten falla ner mot sopptunnan utanför. Till sitt försvar så har den jämnåriga alltid varit i sällskap med Dominic när hon sett dem. Så en helt knasig fråga var det ändå inte, men i grund och botten hade det varit ett skämt. Ett rätt dåligt skämt. Dock finner hon sig själv granska ansiktet framför sig, bilderna från när de varit så nära varandra den där kvällen kommer tillbaka, gång på gång. Kanske de kommer pågrund av desperation? Att hon vill ha någon nära sig.. vem som helst. Ja, det är förmodligen svaret. Hon kan inte vilja ha Amari av alla människor, herregud nej. Med en lätt axelryckning låter hon fingrarna trumma mot handtaget, gång på gång. Förhoppningsvis inte pågrund av nervositet, hon själv kan liksom inte avgöra det.
”Ett rätt dåligt skämt. Vad var det du ville med Dominic?” Frågan kommer än en gång. Främst för att hon vill få hela samtalet att ta slut så fort som möjligt. Då skulle hon kunna gå tillbaka till sitt sittande i solen och lyssnande på musik. Få det överstökat, trots att hon egentligen, djupt där inne i bröstkorgen inte vill skilja sig från Amari. Men det är bara än en anledning till att hon måste det.

Det kändes så jäkla konstigt att Celine betedde sig på det här sättet. Inte för att hon alltid varit världens trevligaste mot Amari, tvärtom egentligen, men när hon tänkte på hur den mörkögda flickan varit sist de sågs så kändes det aningen bisarrt. Som att hon slungats tillbaks i tiden igen. Det var nästan så hon fick whiplash av den plötsliga ändringen. Smackandet med tungan gjorde henne irriterad, och åt fimpandet av cigaretten så höjde hon bara lätt på ögonbrynen. Totalt likgiltig. Vad var det ens för grej att göra? Hon fick mest känslan av att det var något märkligt power move, men vad försöker hon ens att bevisa? Att hon är helt okänslig? Oavsett vad som rörde sig i hennes huvud så var det ett rätt konstigt sätt att visa det på.
Amari tvingar sig själv att bita ihop och ignorera det hela. Motstår impulsen att slänga ur sig någon sarkastisk kommentar om hennes beteende. Om hon kunde undvika det så ville hon helst slippa bråka med henne. Det kändes som att de borde vara förbi det vid det här laget, men där hade hon tydligen haft rejält fel. Celine verkade vara helt inställd på att vara motsträvig i det här samtalet.
"Jo, det var ett rätt dåligt skämt" började hon torrt. Inte otrevligt, men hon tänkte inte anstränga sig för att vara trevlig heller om Celine skulle hålla på såhär. Visst hade hon umgåtts mycket med Dominic, men det var ju inte som att Celine eller hennes syskon hade låtit honom vara ifred direkt. Att hon skulle vara beroende av honom var bara så konstigt att säga, även om det var ett skämt. Hon var faktiskt inte ens säker på om det varit det, eller om Celine bara sa att det varit det. "Det jag ville säga var att han har umgåtts rätt mycket med en viss man på sistone, och att jag tänkte att det vore bra att ha lite koll på det. Det är Andrew Hansen, känner du till honom?" fortsatte hon sen i lite mjukare ton. Förhoppningsvis så skulle den blonda flickan kunna se förbi sitt dåliga humör och faktiskt försöka bry sig lite om Dominic. Men med tanke på att hon inte betett sig så som Amari förväntat sig överhuvudtaget så gissade hon irriterat på att chansen för det var rätt liten. Det enda hon ville nu var att samtalet skulle ta slut fort så hon kunde gå därifrån.

Herregud, ögonen på Celine blir nästan dubbelt så stora av den lyckade attityden hon fångat fram. Som två stora tefat sluter hon ögonlocken och öppnar dem en del gånger för att inte stirra alldeles för mycket. Jösses, alla som känt henne innan måste fatta att något var fel. Humöret går verkligen i stora vågor, och hon verkar inte kunna hålla den där nonchalanta attityden varje sekund. Nej, uppenbarligen blir hon lite för exalterad av sitt lyckande, vilket hon aldrig skulle ha blivit innan. Nu anser hon att det där med cigaretten varit väldigt onödigt, främst för att det gjort rejält ont, men också för att det praktiskt taget finns ett litet fat för fimparna inne i rummet. Men men, hon hade inte orkat gå in och tillbaka ut, hur lat nu det än må låta.
Även om en liten del av henne väldigt gärna vill bjuda Amari in, och kanske ha en riktig konversation med henne, så kan hon verkligen inte tillåta det. Hon är bara väldigt förvirrad, brutalt förvirrad. De välplockade ögonbrynen skjuts upp i pannan på Celine. Andrew Hansen, jo han har hon hört om. Han brukade alltid vilja se hennes kunskaper med skuggor.
”Hålla koll på det?” Upprepar flickan, hon kan inte riktigt undgå att le åt det där. Nu kanske hon kommer ha lite extra koll på Dominic, främst för att hon funnit tycke för honom. Han är alltid så rar och förstående, trevlig och gosig. Han är en av få personer som hon faktiskt pratat om den där incidenten med. Däremot tänker hon ta Amaris ord med en nypa salt. "Om jag inte minns rätt hade du väl ändå samma synsätt om oss, eller hur?” Det är gulligt att den jämnårige är så orolig över Dominic, men att ta förhastade slutsatser utan några som helst bevis går liksom inte. Den längre av dem hade haft fel om de sex syskonen, precis som hon kan ha fel om den här Andrew. Andrew, som i hennes ögon inte varit något annat än snäll mot henne.

Sakta men säkert så började Amari ångra att hon bestämt sig för att gå hit och prata med Celine. Först så beter hon sig konstigt, och nu håller hon dessutom på och stirrar på henne en massa? Vad är hennes problem? Lätt obekväm med den uppmärksamheten så korsade hon armarna än mer, nästan som att hon ville gömma sig undan. Gud vad hon önskade att hon kunde få ha en enda normal interaktion med den här tjejen. En som inte gick henne på nerverna på det här sättet. När hon såg hur ett leende smög sig fram i ansiktet på Celine så blev hon av någon anledning ännu mer irriterad. Kanske för att sättet hon upprepade det hon sagt på fick Amari att känna sig aningen idiotisk.
"Är det här underhållande för dig?" frågade hon kyligt. Att hålla koll på Andrew var väl knappast en orimlig eller ens konstig sak att be om? Det enklaste var ju ändå att ta det säkra före det osäkra, precis det hon ville göra i den här situationen. Hon blev faktiskt en smula förvånad över att Celine inte verkade det minsta orolig över det hon berättat, inte ens irriterad över att ha ett slags "motstånd". Kände hon honom? Jobbade de kanske till och med tillsammans på något sätt? Den korta flickan hade faktiskt undvikit att svara på huruvida hon visste vem han var eller inte. De kanske var vänner eller något, varför skulle hon annars vara så snabb på att ta honom i försvar? Fan vad det här gick dåligt.
När Celine fortsatte prata så fnös Amari irriterat åt det hon fick höra.
"Exakt vilket synsätt tror du det är jag har när det gäller honom?" frågade hon med samma tonfall som tidigare och höjde på ögonbrynen. Det var så otroligt lätt att falla in i samma bråkiga mönster som de haft tidigare. Celine hade verkligen en viss talang för att dra fram den delen av henne och kunde vara så väldigt provocerande. Och egentligen, vad trodde hon? Att hon var här för att få henne och hennes syskon att hata Andrew eller nåt? Allt hon sagt var att de borde hålla ett extra öga på honom, inte att de borde gå och bränna ner hans hus. Dessutom så skiljde sig hennes synsätt hon haft på Celine och hennes familj från det hon haft på Andrew. Celine hade gjort henne arg, och hon tyckte fortfarande att hennes far var vidrig. Syskonen kunde skrämma henne på ett sätt, men ingen ur familjen hade gjort henne obekväm på det sätt Andrew gjort. Ilskan hade åtminstone varit genuin på något sätt, och det var något rätt konkret. Hos Andrew verkade det inte finnas något genuint alls, och trots hans ständiga leenden och trevligheter så fick han det att krypa i skinnet på henne. Hon mindes hur hon fått ett brev från honom efter den enda lektionen där han bad henne att komma på fler lektioner och nämnde den "potential" som han tyckte sig se hos henne. Det hade fått henne att må illa och hon hade slängt det direkt.

Lätt sugandes på underläppen kan Celine verkligen inte undgå att fnissa till. Bara kort och lätt, ingenting alldeles för dömande eller spydigt. Lite underhållande är det ju faktiskt, att den jämnåriga flickan känner behovet att upplysa syskonen om Andrew och hans förhållande med Dominic. Det är liksom någorlunda läskigt att Amari har sådan koll på pojken, och konstant uppvaktar varje person som rör sig fram mot honom. Så jo, i hennes ögon är det åtminstone lite underhållande. Sen har Andrew alltid varit snäll mot henne, uppmärksammat henne utan några obehagliga experiment, han har sett henne som en medmänniska. Varit försiktig och hjälpsam. Så kanske det är en liten del av den blonda flickan som inte riktigt vill lyssna på det som sägs, men hon har verkligen aldrig sett Andrew som ett hot. Hans sällskap kan nog vara bra för Dominic, snäll och hjälpsam. De två flickorna kan inte direkt hjälpa sextonåringen på samma sätt som den äldre mannen kan, de har verkligen inte samma erfarenhet eller kunskap.
”Kolla, Andrew har alltid varit väldigt snäll mot mig och mina syskon, jag tror bara du ser problem där det verkligen inte finns några.” Rösten är rätt sockersöt, men hon är ändå relativt genuin i det hon säger. Amari hade trots allt hjälpt henne den där kvällen, så hon kan åtminstone försöka få bort lite av den där paniken som finns i hennes ögon. Egentligen förtjänar hon något mer, större för att visa hennes tacksamhet, men där och då har hon verkligen ingen lust att försöka återställa den konstiga relation de två har. Om hon vill gå tillbaka till sitt vanliga jag, utan några bekymmer, ja då kan hon inte umgås med den jämnåriga. Med armarna i kors låter hon blicken glida ner mot sina bara fötter istället. Hon vill inte göra den längre alldeles för obekväm med sitt stirrande, som i hennes ögon varit väldigt oskyldigt. Men vad som helst kan väl bli obehagligt när det kommer till Celine.. möjligtvis.
”Du ville inte att vi skulle vara nära Dominic heller, kommer du inte ihåg det? Det verkar bara som att du bara litar på dig själv med Dominic, och att alla andra som kommer nära honom är några vidriga, elaka typer.”

Det där fnisset var svar nog på hennes tidigare fråga, och det gjorde henne bara på sämre humör. Uppenbarligen så hade hon varit en idiot som ens för en sekund tänkt att det skulle vara en bra idé att prata med Celine om det här. Om det vid något tillfälle hade funnits en chans för dem att bli vänner så höll den definitivt på att försvinna för varje ord som sades. Men just nu så kunde hon verkligen inte bry sig mindre om den saken. Särskilt inte när det varit Celine som startat det hela genom att bete sig så jävla drygt. Ville hon förstöra det hela så fick hon väl göra det, och Amari tänkte inte hålla tillbaks. Det var känslan av att Celine pratade ner till henne som var allra mest provocerande, som om hon vore ett barn som kom och berättade om ett monster under sängen. Att hon dessutom gjorde det med en så sockersöt röst gjorde inte saken bättre. Som det såg ut nu så var det extremt svårt att tro att det bara varit några veckor sen till och med hade kommit såpass bra överens att de delat säng en natt. Att hon faktiskt bjudit in henne till sig. Det misstaget tänkte hon minsann inte göra om.
Vid det här laget så gjorde hon inte ens ett försök till att låta bli att himla med ögonen när Celine började prata om hur snäll Andrew var. Självklart så skulle hon säga något i den stilen. Det kändes som att alla som träffat honom sa det, och hon kände sig rejält trött på att höra om hur bra han var. Vad spelade det för roll att han varit snäll mot Celine? Han betedde sig likadant mot alla. Trevliga människor kan vara vidriga också bakom fasaden. Möjligheten att hon själv överdrev sin bild av honom en smula eller rentav hade fel om honom dök inte ens upp i hennes huvud. I en annan situation skulle hon kanske övervägt det, hon hade ju faktiskt gjort det ett bra tag innan hon begav sig hit, men nu var det otänkbart. Det skulle kännas som att hon gav sig när det var det sista hon ville göra just nu.
"Trevligt. Du om någon borde ju å andra sidan veta hur lätt det är att dölja saker. Jag menar, Dominic skulle säkert säga något liknande om dig om jag försökte berätta för honom om det vidriga hem ni vill få hem honom till, eller hur?" påpekade hon i samma sockersöta ton som Celine använt. Kanske var det inte hundra procent rättvist, men egentligen hade hon ju inte fel i sak. Så som Celine betett sig mot honom så skulle han förmodligen ha riktigt svårt för att tro på att hon skulle ha eller haft någon som helst baktanke med deras relation. Strax därefter så gav hon ifrån sig ett kort skratt och vek av med blicken åt sidan i någon sekund innan hon återigen fokuserade på Celines ansikte.
"Och du menar att ni har gett mig någon bra anledning till att inte känna så? Jag vet inte hur du lyckats inbilla dig att jag har ändrat mig, men jag kan upplysa dig om att jag fortfarande inte litar på er runt honom. För visst är planen fortfarande att få hem honom till din kära far som ännu en slags försökskanin?". Hon var ingen idiot. Kanske att Celine hade ändrat sig när det gällde den saken, men om hon lyckats övertyga de andra syskonen om den saken så skulle de knappast vara kvar i Paris vid det här laget. Amari brydde sig inte längre särskilt mycket om var Dominic slutligen hamnade, men hon ville absolut inte att han skulle hamna i det hemmet.