Hogwarts 1978 (PRS)

Aloy såg på Hilde men ryckte sedan på axlarna, hon visste verkligen inte tillräckligt om Remus för att veta varför han mådde dåligt. Men hon kanske skulle få veta det imorgon, eller iallafall få en aning.
"Ja bäst att ni gör det, jag kan ju vara ute huuuur länge jag vill," retades Aloy, men Severus vägrade släppa henne och mer eller mindre drog med henne tillbaka till sällskapsrummet, med henne skrattandes efter sig.
"Godnatt," var allt Severus medan Aloy log stort emot Hilde.
"Sov så sött, så hörs vi imorgon," både Aloy och Severus slog sig ner i uppehållsrummet igen.

Severus var ovillig att gå och lägga sig, och Aloy misstänkte att det var för att han var inne i en period av mardrömmar, och hon gjorde honom gärna sällskap. Sev la sitt huvud i hennes knä och fortsatte läsa sin bok medan Aloy tog upp sin sångtext och fortsatte skriva på den.

Hon var osäker på när de somnat, men när några första årselever kom ner för trappan fnissandes åt dem vaknade hon. Severus hade somnat med boken över ansiktet, fortfarande vilandes med huvudet i hennes knä. Hennes text hade åkt ner i golvet och hennes hår var en röra men hon log emot sin vän, innan hon vände sig om emot första årseleverna.

"Och vad skrattar ni åt?"
"Ni är så söta ihop! Ett av de bästa paren!" Sa Jamie och Aloy himlade med ögonen, ryktena om henne och Severus, Severus och Lily, hon och Lily eller de alla tre cirkulerade emellan åt, men de hade alltid förnekat dem, eftersom de inte var sanna.
"Vi är inte ett par, bara nära vänner, något ni gör bäst i att komma ihåg! Jag vill inte höra att ni sprider några lögner vidare, iallafall inte om oss!" Sa hon med allvarlig ton, innan hon log och elvaåringarna sprang iväg.
"Sev?" Sa hon försiktigt.
"Redan vaken," svarade han.
"Har du sovit något?"
"Två timmar kanske," muttrade han och Aloy kramade om hans hand.
"Du kunde väckt mig!"
"Du behöver sova om du skall vara vaken hela natten," sa han bara och hon gav honom ett leende innan de båda reste sig upp och gick upp till sina sovsalar för att göra sig i ordning för dagen.

Hilde hade inte sovit på hela natten så hon hörde att Aloy inte kom upp efter henne. Istället för att sova, vilket hon absolut inte kunde letade hon upp sitt ritblock för att få tankarna på annat, det brukade funka. När hon hörde de andra börja röra på sig hade hon målat klart bilden av testralerna i förbjudna skogen, dit hon var med Sirius.
Hon låter den ligga på sängen för att torka och drar från förhängena runt sängen och kliver ut. Hon möter Mary och Hannas menande blickar och de fnittrar och viskar.
Hilde gör sitt bästa för att ignorera dem, letar fram en handduk och går för att duscha.
"Vi hörde dig gråta." skrattade Hanna och Mary instämmer.
"Vad var det om? Ville Black inte ha dig?" flinar Mary.
"Angår er inte." muttrar Hilde, hon ville inte låta dem komma åt henne, men för tillfället var hon känslomässigt svag och hon var så nära att flyga på dem.
"Han inser väl att du inte är något att ha, han ska gå ut med Mary." skrattar Hanna
"Kul för er." svarar Hilde, som just nu inte alls hade det i tankarna. Dessutom tvivlade hon på att Sirius skulle gå ut med någon av dem.
"Har han tagit ut alla andra måste han väl ta skiten som är kvar så det blir rättvist." säger Hilde med en axelryckning och går in i duschen. Hon här de andra skrika efter henne och visste att hennes kommentar förvisso var onödig, men den hade träffat rätt.

När Hilde är klar torkar hon sig, sätter på sig rena underkläder och drar håret i en handduk innan hon går ut i sovsalen. Aloy var ännu inte tillbaka, men de andra två stod med hennes ritblock i handen.
"Ge mig den." sa Hilde kort och hotfullt, nu var hon så trött på dem.
"Vad ska du göra? Aloy är inte här för att skydda dig nu." skrattar Mary och tittar utstuderat igenom alla bilder.
"Jag behöver inte Aloy som skydd." svarar Hilde lugnt.
"Vem har dött?" frågar Hanna och pekar på testralen.
"Det angår dig inte." muttrar Hilde och höjer staven.
"Det gör det visst. Var det din far? Du är rädd för honom." de skrattar, naturligtvis visste de det från lektionen.
"Släpp den." Hildes blick är nu mörk, Hanna skriker till då en blixt från Hildes stav får henne att åka rakt in i väggen.
"Jävla psykopat." skriker Hanna och Mary river itu blocket, pappersbitarna far ut på golvet och flyger ut genom det öppna fönstret.
Hilde skriker och tårarna rinner men mest av ursinne.
"Klart som fan du gråter om natten, jävla psykopat, din far gör rätt i det han gör." skriker Hannah då även Mary far in i väggen med ett brak.
Hilde orkar inte mer, de båda flickorna skrämmer henne inte, de kan bara hota med ord. Skrattandes går de där ifrån lämnandes Hilde som trycker undan sin gråt och torkar tårarna från det likbleka ansiktet. Hon måste skärpa sig, dessa utbrott var bara onödiga och skulle få henne fast.
Hon såg på röran om sig, sitt ritblock där alla hennes känslor och tankar fanns.
"Reparo" sa hon med darrande knappt hörbar röst, men inget hände. Hon måste samla sig, sen samla ihop alla bitar som nu låg utspridd över gården.

Aloy blinkade trött när hon kom upp till sovsalen. Hon hade mött några av de andra tjejerna på väg ner, fnissandes, men varit för trött för att tänka på det, tills hon kom in i sovsalen. Aloy såg på Hilde som satt på golvet med ett trasigt block och hon förstod att Hannah och Anne låg bakom det här och Aloy övervägde att springa efter dem och putta ner dem från trappan! Hon blev så arg! Varför betedde de sig så här? Hon kände att hon behövde prata med Slughorn om det här, för hennes metoder fungerade uppenbarligen inte! Men mobbing var inte okay, inte på några sätt alls!
Men istället gick hon fram till Hilde, hon ansåg att hon behövde henne mer!
"It's okay," sa Aloy och drog sin stav och lagade blocket, medan hon kramade om Hilde. "Allt kommer ordna sig!"
Aloy strök Hilde över ryggen, gjorde vad hon kunde för att trösta henne, samtidigt som hon försökte att inte vara för arg eftersom det inte skulle hjälpa situationen alls!
"Jag tänker prata med professor Slughorn om deras beteende eftersom de inte lyssnar på mig, han kan nämligen ge dem varningar och får de två stycken så blir de relegerade. Hoppas du inte misstycker? Vill inte att du skall hamna i en värre situation, men det här måste ta slut!"
Aloy gav Hilde ett varmt leende och hoppades att det kanske skulle kunna få kvinnan att må lite bättre.

Hilde började andas lugnare då Aloy kom och torkade sina tårar med tröjärmen. Hon log svagt och pressade fram ett leende.
"Tack" sa hon och tog emot den nu hela boken och kramade om den. Loke slingrade sig över golvet och la sig om hennes nacke som tröst. Hon såg på Aloy och nickade med ett snett leende.
"Tror du det är vidare smart? Jag kan ha orsakat så at de båda for in i väggen." sa hon och ställde sig upp.
"Det var dock deras eget fel, jag anfaller inte någon utom om de gör det först." hon suckade och vände sig mot Aloy.
"De såg mina teckningar och har hört hur jag gråtit om min far." hon torkade åter ögonen.
"De fattar fan inte hur det är och jag ser mer än gärna att de blir relegerade."
Hon kliade sig över handryggen där de nya såren dykt upp från hennes föräldrar.
"De skickade ett sårbrev igår, det skrivna innehållet var inte särskilt uppiggande det heller. Jag borde väl gå till Pomfrey." mumlade hon då hon visste att såren inte skulle självläka. Men hon hade inte lust att sprida ut hur hon hade det bland alla heller.

"Always," sa Aloy uppriktigt och kramade om henne igen, och log när Loke kom fram. Ormen verkade förstå hur hans matte kände, precis som Rivik gjorde med henne.
"Det är deras eget fel! Självförsvar är inte straffbart, dessutom så har de nog tillräckligt med klagomål på sig att det inte ens är säkert om någon tror på dem," sa hon utan att bry sig om vad Hilde gjort innan hon blev arg. Hon kunde inte hjälpe det, men hon hatade att se någon behandla hennes vän så!
"Well first of all thats none of their business! Secondly, who the fuck does that? Vem går på någon som är ledsen! Om man inte bryr sig om personen gå därifrån, annars fråga vad som hänt! You do not fucking bully them!" Aloy hade god lust att gå efter tjejerna och slå till dem! "And thirdly, is that even legal? Kan man inte anmäla dina föräldrar? Väldigt säker på att det inte är lagligt nämligen! Inte här iallafall!"
Aloy reste sig sedan upp och hjälpte Hilde upp.
"And lets go to Pomfrey!"
De gick ner i uppehållsrummet där Sev väntade, han såg på dem båda men sa inget. Han förstod att något var fel men la sig inte i, och Aloy misstänkte att det berodde mycket på att han inte visste hur han skulle hantera det hela.
"Vi skall till sjukhusflygeln!" Sa hon till Sev som bara ryckte på axlarna och ifrågasatte det inte, utan följde bara med dem upp.

Hilde ryckte på axlarna.
"Vet inte, jag borde inte visa att jag är ledsen. Det är inget de ska veta. Jag borde ha lärt mig att hantera det." sa hon och kom upp på fötter. Hon skrattade glädjelöst till och skakade på huvudet.
"Lagligt? Nej knappast, inte hemma heller. Men det är ingen ide att anmäla dem. De har alldeles för bra kontakter och det skulle bara bli värre för mig. Det är bättre att tiga och ta emot." sa hon och följde efter till sjukhusflygeln med Sev i släptåg.

"Vad är felet här då?" frågade Pomfrey då de kom in i sjukhussflygeln och Hilde räckte fram handen.
"Jag rev mig, ett glas gick sönder." ljög Hilde och räckte fram handen. Pomfrey studerade såren och muttrade något oklart. Hon trodde inte på Hilde, men hon sa inget. Hon visste väl att vissa saker kunde man inte lägga sig i. Vissa saker var större än vad en skolsköterska kunde klara av.
Hon gick iväg och kom åter med en salva som hon smörjde in handen med.
"Det bör försvinna om några timmar. Behåll salvan om det sker åter, de där såren läker inte av sig själv." säger hon och Hilde tar emot salvan.
"Nej, jag vet, tack så mycket, jag har haft de förr." ler Hilde och vänder sig mot de andra.
"Så vad ska vi göra nu?" frågar hon.

"Oh my god! You and Sev could have a discussion sometimes," muttrade Aloy innan hon såg på Hilde. "Jag förstår att du inte vill visa det inför alla, verkligen, men du vet om att du kan visa det va? I won't judge you, and if someone else try I will push them down the owlery!"
Aloy suckade, det var inte så att hon ville tvinga någon att visa känslor inför någon annan, men man borde kunna! Man borde kunna göra det utan att det blev några konsekvenser. Sure Aloy var inte naive, hon visste att det inte fungerade så, men hon hatade att människor kände att det inte kunde!
"That is insane! Jag trodde Sverige var bättre än så! What the fuck is wrong over there!" Sa hon argt igen, herregud hon behövde lära sig att inte vara så arg. Hilde behövde inte en arg Aloy på halsen. "Can't you leave? Jag menar du kom ju hit, kan du inte stanna här? Skaffa jobb eller något efter skolan?"

Aloy såg på Pomfrey, even if the woman scared the shit out of her, she was good and kind. Hon visste när hon skulle ställa frågor, när hon skulle vara tyst, vad hon skulle göra och hon dömde aldrig någon. Hon bara fixade allt vad det än var. Aloy log emot sjuksköterskan innan de lämnade salen och hon såg på Hilde.
"Ja frukost skulle vara bra, sen kanske göra de få läxor vi har även om det är lördag, och ja sen så skall jag patrullera med Remus ikväll, så vad ni skall göra då vet jag inte. Vi kan ju också planera inför den bästa bokklubben någonsin," sa Aloy och log emot dem.

Hilde skrattade åt Aloy, av att hon var så arg. Det var fint att hon brydde sig, att hon blev så upprörd.
"Det blir ett roligt samtal, han kommer aldrig erkänna att våra familjer är av samma skrot och korn." sa hon och rykte på axlarna. Sev hade inte sagt henne något om det. Men hon visste, hon kunde se det på honom. De reagerade bara olika åt situationen. Han slöt sig inför alla, gömde sig inom sig själv. Hon bedövade sina känslor på annat sätt och talade bara om hennes familjeliv med vissa. Andra fick bara se den glada, leende och trevliga Hilde.
"Jag vet att jag kan och att jag får göra det." sa Hilde lugnt.
"Men jag kan inte, vore jag hemma skulle jag bli straffad. Och det hänger kvar här även om ingen skulle straffa mig här." hon rycker på axlarna, det var hur hon var uppfostrad.
"Om jag får ett bra jobb som min släkt är nöjd med kan jag stanna. Annars kommer de efter mig, de har kontakter här med." svarar hon, det var ju därför hon kom hit.
"De vore glada om jag fick jobb här. Komma närmare Voldemort." sa hon och sänkte rösten var det sista ordet då hon visste att folk var känsliga.

"Frukost och läxor, tja det är väl lika bra att sätta igång så man blir av med det. Du får vara min personliga rättstavare." flinade Hilde mot Aloy då de gick ner mot matsalen och satte sig. Hilde ville inte få fel i läxorna bara för att hon inte behärskade språket korrekt ännu.
"Men bokklubb låter toppen och ikväll ska jag på quidditchträning, uttagningen för laget blir snart." ler Hilde och tar för sig av frukosten.

"Nej precis, ni är båda lika hopplösa ibland, luckily for you, I still like you both!" Aloy log emot sin vän. Det spelade ingen roll hur mycket hon än önskade att saker skulle vara annorlunda för sina vänner, hon kunde inte ändra på det, men hon kunde finnas där för dem.
"Then can't you go anywhere else? Jag menar de kan ju omöjligen ha kontakter över allt! Jag har familj i Persiska riket, vi kanske kan kolla på om du kan flytta dit? Tror knappast att din familj har så mycket att säga till om där! De är väldigt petiga med vem som kan komma och bestämma något där!" Aloy var sällan där, men hennes farmor och farfar bodde kvar där, och lika så gjorde hennes morbröder. De var en gammal familj, välkända. De styrde inte, och hade ingen super makt, men de var respekterade och kunde komma med förslag och åsikter, och när de talade så lyssnade folk. Så kanske kunde Hilde flytta dit?
"Oh my god again, your family gets more and more insane for everything I hear! Why would they even want their kid to join him! That's stupid! Who would even join him, and why? And don't say power," muttrade Aloy.

"Ja men det kan jag absolut vara! Även om jag tror att de flesta professorer hade varit väldigt överseende med att du inte är flytande i språket än!" Aloy log medan hon tog en stor kopp choklad med sina pannkakor. Hon slängde en blick på Sev som endast petade i sin mat och hon undrade vad det var som fick honom så fundersam, men hon visste att det inte var någon mening att fråga, han skulle säga något när han ville.
"Skall du spela?" sa Fred plötsligt och Aloy log, pojken hade nästan poppat upp bredvid Hilde och Aloy var inte ens säker på vart ifrån han kom. "Vilken position? Hur länge har du flugit? Vad har du för kvast? Vilket är ditt favorit lag? Kan hon bli coolare?"
Fred såg på henne när han sa det sista och Aloy log.
"Knappast, Hilde är den coolaste!"

"Det låter som ett trevligt alternativ. Tror inte de har kontakter där, och de vill inte anfalla ett land." log Hilde, men hon trivdes här. Att fly verkade inte roligt även om det skulle vara skönt att komma undan dem.
"All makt åt Voldemort, vår befriare. Du vet." flinar Hilde, men ja det handlade om power om makt och det ville hennes släkt ha ännu mera av.
"De stödjer honom du vet." svarar hon och dricker sin juice och nickar.
"Jo, det hade de varit säkert. Men jag vill ha allt perfekt, jag vill lära mig. Jag ska ha mer poäng och högre betyg än de där." flinade hon och nickar åt tjejerna som var på henne innan.
"Inte för att det är så svårt." skrattar hon då Fred kommer från ingenstans och hon ler.
"Jag är slagman och har spelat sedan första året då jag kom med i laget där hemma. Min kvast är en Asgård 3000 , den nyaste på marknaden." ler Hilde, och skrattar.
"Så cool är jag inte. Men du kan få provflyga någon dag om du vill." ler hon till Fred som såg ut som om hon gjorde hans dag.
"Åååå, ja jättegärna" ler han