Winter is coming

Tystnaden är varken stel, påtvingad eller bekväm. Det ligger någonstans mittemellan, vilket Earendil förstår, men han kan ändå inte riktigt sätta fingret på det. Det är en rätt svår situation de är i, de bägge två bär tunga känslor för varandra.. men alven har inte delat med sig om det. Plus kommer de kommande timmarna vara väldigt smärtsamma och bedrövliga för den andre.
"Allting är relativt," svarar han tyst när de tillslut anländer till den svala buren. Om han bara inte haft den alviska synen, sluppit se alla kedjor, blod. Ögonen stirrar framför sig, tar in scenen medan hjärtat bankar hårt i bröstkorgen. Aidan har inte börjat skifta än och ögonen börjar redan att vattnas. Alla rivmärken över stenväggarna, usch. Earendil kramar krampaktigt tag om den yngres hand, försöker att skicka över någon sorts värme. Hur nu det ska göra saken bättre. Fan. Lukten är märkbar, särskilt när man har ett sådant luktsinne som honom. Men det är inte någonting som hjärnan orkar tänka något mer på, det enda som får plats är allt blod, kylan och alla rivmärken. Dock blir bara allt värre när Aidan drar sig undan, lämnar handen och stiger in i buren där kedjorna ligger slängda. Varför måste det vara så obekvämt förut? Kan de inte göra buren lite mer välkomnande? Kanske det inte skulle förändra något, eller så skulle det förändra en hel del. Om Aidan haft en madrass att ligga på, riva sönder. Göra kedjorna lite mjukare, så att de inte gör lika ont men fortfarande är starka.

Blicken glider ner mot nyckeln i händerna, sluter ögonlocken en kort stund. Åh sluta mesa dig, det är Aidan som kommer gå igenom helvete. Försök att stötta honom på något annat sätt en medlidande, snälla.
"Vi ska verkligen försöka se till så att ringen kan hjälpa dig Aidan.. så snabbt som möjligt," viskar Earendil, rösten hes och skrotig då han tvingar sig själv att harkla till. Livet är förbaskat orättvist. Hur kan någon som Joffrey leva livet i flöd, och någon som Aidan tvingas gå igenom det här konstant. "Okej, ehm.. jag ska hålla den stängd." han vrider om låset, innan ögonen granskar den yngre igen.

Klick, klick, klick. Varje gång Aidan fäste ytterligare en kedja ljöd det högt om knäppena, vars ljud ekade tills de slutligen tynade bort i intet. När alla hand- och fotleder sedan var säkert fastlåsta, satte den yngre sig i skräddarställning och lutade armbågarna mot knäna. Kläderna låg slängda på golvet strax intill den nakna kroppen och han satt och snurrade på ytterligare en liten bronsfärgad nyckel. Den for runt och runt ett av de smala, långa pekfingren om och om igen tills han slängde även den nyckeln mot Earendils riktning - nyckeln som kunde användas till att låsa upp kedjornas fästen runt fot- och handlederna.
”Bra, se till att den är det tills du är helt hundra på att jag inte kommer försöka slita huvudet av dig”, sade tjugotvååringen och skrattade bittert. Shit, det lät verkligen onaturligt att skratta på det viset för en person som honom. I vanliga fall brukade ju rösten vara mjuk och varm, men nu hade den istället blivit hård och grov. Även alvens röst verkade ha svängt sig mot en annan riktning, så det kanske inte var allt för konstigt. Omgivningen gjorde ju knappast någonting bättre för någon av parterna. Kylan var påträngande, precis som fukten och lukten.
”Om jag har den där ringen när du lämnar mig alldeles ensam, kommer det ändå inte att spela någon roll. För så länge jag inte har den slipper jag i alla fall att tänka på just det faktumet, hur du blivit bortgift till någon dum liten tös från Lannister släktet”, muttrade han och lutade sig tillbaka mot den skrovliga stenväggen. Blicken fäste sig stelt på den äldre mannen, granskade honom ingående på ett sätt han aldrig skulle ha vågat sig på innan. Fullmånen hade helt klart en rejäl effekt på Aidan, varesig han ville det eller inte. Allt eftersom skiftningen närmade sig blev det svårare och svårare att hålla sig kvar till den man verkligen var, då allt hemska slingrade sig från från djupet av det undermedvetna.

Det blev tyst, knäpptyst. Allt som hördes var vattendropparna som föll ner från taket och slog emot golvet. Benen drogs upp mot den darrande, skövlande överkroppen och tjugotvååringen gömde ansiktet i knäna. Ingenting hade hänt ännu, alla benen satt där de skulle och tankarna var fortfarande komplett mänskliga. Visst var de aningen sneda, men det var knappast någonting konstigt med tanke på det som komma skulle.
Aidan drog de skakande händerna genom de vita lockarna, allt eftersom andningen blev mer och mer ansträngd. Kedjorna rasslade till och ljudet ekade genom det grottliknande rummet, slog fram och tillbaka mot väggarna innan det dog bort. Sedan, när andetagen blev ännu hastigare, brakade det till. Hela kroppen kastades framåt med en skräll och händerna slog emot det kalla golvet. Han ville säga någonting till den äldre, be honom titta bort eller vad som helst. Tyvärr lyckades inga ord tränga fram och snart gav tjugotvååringen upp. Det var ingen idé. Ville Earendil absolut titta så fick han väl göra det, han hade ändå sett mer än någon annan någonsin gjort.
”F-förlåt”, stammade Aidan, som på något sätt lyckades tvinga fram det lilla ordet. Viljestyrka, det hade han ganska gott om.

Den andre nyckeln, den till kedjorna, glider över golvet fram mot fötterna. Fötterna som förstrött trummar mot golvet, en liten melodi som Ilbryn länge spelat på sin harpa. Utan att röra på överkroppen griper den klädda foten tag om nyckeln och skjuter in den i den smala handen. Earendil lägger ner dem i fickan på sina mörkgröna byxor, innan han sätter sig närmre stängslet. Försiktigt lutar han pannan mot den svala stålen, och granskar mannen framför sig. Kedjorna sitter hårt om honom, händer ben, huvud. Hur familjen fått tillgång till allt det här är en fråga som poppar upp i hans huvud, men det orkar han inte fundera mer över.
"Klart det kommer spela någon roll!" protesterar han och skakar på huvudet. Aidan tänker inte klart, ännu en sak som är mer än förståeligt för någon i hans position. Det kommer alltid att spela någon roll. Även om de två är på andra sidan jorden i förhållande med varandra så kommer det spela roll, även om de faller för andra människor. Huvudsaken är att tjugotvååringen kan få mer kontroll över sitt liv, och kanske få leva lite mer normalt. Det är väl ändå värt, oavsett om Earendil blir bortgift med någon annan. Eller? Alven kan inte riktigt uttala sig om det, han har ju faktiskt ingen aning om hur det känns. En dum liten tös.. Earendil måste hindra sig själv från att protestera även på de orden. De har ingen aning om hur hon är, och som tidigare sagt gillar inte Earendil fördomar. Varken om sig själv eller andra. "Du kanske gillar henne.. om du följer med får du träffa henne."

Med slutna ögonlock andas han ut, lyssnar på dropparna som rör sig ner över taket. På övervåningen har säkert familjen fullt upp med att ta hand om besökare, laga varm och välkomnande mat. Te, öl. Saker som låter en hel del mer frestande än den svala källaren de nu sitter i. Men Earendil klagar inte, huvudsaken är att Aidan är där, det är det enda viktiga för närvarandet. När de lätta dropparna däremot byts ut mot den hel del högre dundrande slås ögonlocken upp, och kroppen rycker försiktigt till oväntat. Aidans muskler spänns, ansiktet lyser av smärta. Varför i helskotta säger han förlåt?
"Be inte om ursäkt," mumlar han och sätter sig lite närmre skyddet emellan dem. Huden svalnar, knottrar sig och håret i nacken ställer sig upp. Han har inte valt rätt kläder för det hela, verkligen inte. Det kommer bli en kall natt.

Kanske, kanske Aidan faktiskt skulle gilla flickan som Earendil skulle bli bortgift till. Bara kanske. Han ruskade på huvudet och backade flera steg, tryckte sig mot väggen med händerna gripandes omkring de vita lockarna. Egentligen hade han god lust att slita ut dem, men lyckades på något sätt hindra sig själv då det ändå inte skulle leda till någonting bra. Någon form av vett verkade i alla fall stanna kvar hos den yngre, trots att smärtan som drev genom kroppen var obeskrivligt tuff att hantera. Att då samtidigt börja tänka på det där förbaskade giftermålet, det var fan ingen bra idé. Men nu satt tankerna där, inrotade i tjugotvååringens skalle. Det var troligen själviskt, men han ville ha alven för sig själv när det kom till ett sådant förhållande. Han ville vara den enda som fick kyssa den andres fullkomligt perfekta läppar, som fick bita honom kärleksfullt i tårna och smeka de där underbart puffiga kinderna. Verkligen inte den bästa tiden att börja fundera över allt det där däremot.

Ögonlocken slogs plötsligt upp och Aidan stirrade blankt på den äldre utan att fullkomligt kunna se honom. Ögonen började ge upp och snart droppade blodet omkring dem, bildade små pölar under det smärtfyllda ansiktet. Tjugotvååringen kunde inte längre hålla tillbaka skriken, som ekade kusligt mot de kala väggarna. I samma veva som han gav upp på att hålla allting inom sig, föll de mänskliga, chokladbruna ögonen ur sina hålor och trillade ner på marken. Däremot betydde det inte att den yngre lämnades i ett totalt mörker, för de hade snabbt ersatts av ett par extremt omänskliga ögon. Så jävla äckligt. Och därefter blev det bara värre, när huden började brista och rivas isär så att vit, tjock päls kikade fram istället. Tänderna föll ut bara för att genast växa ut igen, betydligt vassare och helt enkelt mer animaliska. Sedan brast skinnet i ansiktet när nosen trängde sig fram, vilket tillät nya tänder att formas. Äckligt, äckligt, äckligt. Aidan, du är så jävla vidrig.
Allting var fullständigt suddigt när den sista mänskliga aspekten bokstavligen rann av tjugotvååringen som inte slutat skrika förrän då. Han kunde inte se, inte tänka, inte höra, utan allting var bara ett enda stort virrvarr - ett virrvarr där Earendils hjärta dunkade någonstans väldigt avlägset, där det vackra halsbandet klämde som halsen på honom.

Earendil är väl en av de personer som är långt ifrån lättskrämda. Okej, diverse närhet med Aidan får honom att rycka till såpass hårt att han ramlar ner på golvet, men skrämd? Nej, det skulle han inte beskriva sig själv som, nästintill ingen skulle beskriva honom som det. Inälvor, huvudlösa kroppar, och andra riktigt läbbiga händelser har han fått lägga ögonen på flera tusentals gånger. Dock märker han att det som håller på att hända med tjugotvååringen är mycket läskigare än något av det innanstående. Blod börjar rinna över kinderna, och inte långt därefter tränger sig ögonbollarna ut ur sina hålor. Earendil har önskat att han hade modet att kunna se på det, ge Aidan någon sorts trygghet i det hela, att det inte är så äckligt. Och det är inte äckligt, det är inte så att det äcklar den fullvuxna alven.. nej det är mer så att det skrämmer honom, de högljudda skriken som är fyllda med smärta skrämmer ihjäl honom. Han har hört plågande skrik innan, men ingenting som kan jämföra sig med det här. Stackarn, den mörka, vänliga färgen som brukar slingra sig runt pupillerna ändras, ögonen blir smalare. Färgen lysande. Precis som en vargs ickehumanistiska ögon. Alven kan inte dra undan blicken, även om bilden är hemsk och plågsam är de fortfarande som fastfrusna i de nya, skimrande ögonen. Men när päls börjar kika fram under huden som bryts sönder, ja då kan inte Earendil hindra sig själv från att knipa ihop ögonen. Han vill finnas där, det vill han verkligen. Men just nu kan han verkligen inte göra någonting för att få bort mängden smärta Aidan behöver genomgå. Med de stora ögonen ihopknipna, läpparna sammanpressade och armarna hårt om de välformade benen börjar han försiktigt vagga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som att det på något vis ska få den yngres smärta att vagga över till honom istället, vilket det uppenbarligen inte gör.

Han sitter sådär ett tag, frusna armar och tårar som trycker mot ögonlocken. Earendil har ingen rätt att gråta, det är Aidan som genomgår något så hemskt. Men det är medlidande, och alven själv att det ibland kan kännas väldigt tungt att framkalla de känslorna till någon annan, man får skuldkänslor. Folk ska inte behöva lida med en. Så han försöker att inte visa det inför den yngre, men det är väldigt svårt. Sluta vara rädd, försök vara där för honom istället din dumbom. Earendil nickar för sig själv, det är så han måste göra. Ögonlocken är förvisso fortfarande slutna, men istället för att vagga fram och tillbaka på stället flyttar han sig närmre gallret. Där lutar han pannan mot den svala ytan, precis som han gjort innan. Sedan börjar han försiktigt att vissla, tyst. Aidans hörsel har ju blivit mycket bättre, antagligen bättre än alvens egna. Han vill inte skada hornhinnan. Så han visslar tyst en liten stund, innan han öppnar munnen för att lugnt och sansat börja sjunga på en av moderns många melodier.

All denna förvirring, all smärta och huvudvärk fick Aidans skinn att riktigt krypa. Sinnet hade redan hamnat lätt på sniskan, men han visste mycket väl att det fanns viktigare saker än att försöka ha ihjäl Earendil. Till och med någon i hans tillstånd insåg det, även om det troligen var relativt svårt att föreställa sig just det. Tjugotvååringen slängde knappt en blick mot den äldre när han skakade ut den vita, tjocka pälsen så att blodet flög åt alla håll och kanter. Mysigt. Med beslutsamma ögon, ögon som inte alls liknade hans mänskliga, började han tugga i sig av all hud, alla kroppsdelar. Annars skulle han aldrig kunna återgå till sin mänskliga form. Inte för att han egentligen kunde säga så mycket om det där, utan det var mer instinkterna som talade om för honom att det var så han borde gå till väga. Så varför säga emot? Då kanske allting bara skulle sluta med att han var tvungen att leva ut resten av sina räknade dagar i källaren, bland alla vidriga lukter och fukten. Kanske han skulle kunna ha lite tur och fånga en och en annan råtta? Herregud vilken ofantlig lust han fick att brista uti skratt över den, snedvridna tanken. Det är alltså så du har föreställt dig det hela? Att du ska råka glömma bort att bokstavligen äta dig själv och sedan vara fast i den där formen för resten av livet? Åh, vilken underbar framtidssyn! Men hur härligt det där nu än låter för din krokade lilla hjärna, så kommer det aldrig att hända.

När den lilla sången sedan spred sig över det kalla, mörka rummet, ryckte Aidan till så pass att han backade rakt bak in i väggen. Varför var det någon som sjöng? De bärnstensgula ögon höjde sig slutligen och kroppshållningen blev genast defensiv. Öronen lade sig platta på huvudet som på beställning medan tänderna blottades.
Till en början kunde den där löjligt sega valnötshjärnan inte urskilja någonting, utan allt han kunde se var en person han inte kände. Ett hot som av någon anledning var tvunget att försvinna. Någonting att sätta tänderna i och sedan ruska omkring tills alla kroppsdelar for omkring och blodet spillde över golvet. Tjugotvååringen slängde sig mot gallret, bara för att genast ryckas tillbaka av kedjorna. Men det hindrade honom inte från att försöka igen och igen och igen, tills metallen skar in i huden på honom rött blod fläckade ner de annars vita tassarna. Blodet gjorde däremot ingen skillnad, för i den stunden var den yngre alldeles maniskt besatt av att komma åt alven som satt med pannan lutad mot det svala stålet. Troligen fanns det väl mer än en orsak till varför han ville åt just den filluren så pass mycket, men det var någonting som hans kära undermedvetna fortfarande fick och höll på. Nej, då ville han inget annat än att slita upp nacken på Earendil, trots att det egentligen var typ det sista han ville göra. Någonsin.

Okej, så uppenbarligen har Earendil svårt att tro att någonting kan vara värre än ögonen som trängt sig ur sina hålor.. men så fel han haft. Bilden av den stora vargen som trycker i sig vad som tidigare varit Aidan får alven att vilja kräkas. Det är en avskyvärd syn, och han vill bara samla ihop allting och sy ihop honom igen. Inte för att det kommer att hjälpa någon ut av dem, men han vill bara att allting ska bli okej. Det enda som kan fixa det är ringen. Den där förbaskade ringen. Blod kastas överallt, och landar även på den tidigare fläckfria pannan, och den ljusa skjortan. Den svaga rösten brister däremot inte, blod är han mer än van vid. Nej, han fortsätter att sjunga med stadig röst, den där rösten han fått från sin moder. Ögonen som tidigare varit stängda däremot har fastnat på Aidan, som nu är klädd i varm, vit päls. Hur hade det där fungerat? Pälsen som förändrat hårfärg?
"Aidan," viskar han försiktigt. Vargen verkar inte ha lagt märke till honom först, men när han väl lagt ögonen på den stackars alven slänger han sig blodtörstigt efter honom. Lugn nu, andas. Han borde inte ha sagt någonting, men det är definitivt försent för sådana förändringar. Lurvbollen slänger sig efter honom flera gånger, vilket endast resulterar i att han gör sig själv illa ännu mer. För första gången är han glad att de har stängslet emellan dem, och att de inte kan röra varandra... det har aldrig hänt innan. Närheten med Aidan brukar alltid vara så underbar, nu är han bara rädd.

"Du gör dig bara illa om du fortsätter," Earendil hoppas att den andre förstår, lyssnar på honom och tar in hans ord. Att slå sig mot gallerna kommer bara göra smärtan under gårdagen ännu värre. Under tystnad flyttar han sig närmre, trummar fingrarna försiktigt mot det hårda metallgolvet, redo att dra undan dem ifall Aidan skulle få för sig att anfalla. Nafsa till de smala fingrarna. Roligt nog har han redan förlorat lillfingret på vänsterhanden, efter ett krig, när motståndarna ville plåga dem. De hade huggit av fingret kallblodigt, de skulle hugga av varje kroppsdel var för sig. Earendil hann dock fly innan de kom längre än det fingret. "Din päls är verkligen fin.."

Utan någon som helst förvarning, tystnade Aidan tvärt. Rösten, den där rösten. Orden sprakade igång en liten eld inne i bakhuvudet på tjugotvååringen och minnena, som så hastigt blivit bort tvingade, verkade kämpa sig fram. Earendil, Earendil, Earendil. Jo, så var det. Alven framför honom hade blivit given det namnet för strax över tvåtusen år sedan, medan han själv blivit tilldelad namnet Aidan för ynka tjugotvå år bak i tiden. Det hela började så sakteliga lossna för den yngre som sjönk ihop på golvet i en bedrövad hög. Kedjorna rasslade olustigt omkring den slanka kroppen och ögonlocken kneps ihop så hårt han förmådde. Medan han låg där, i ett försök att reda ut all förvirring som helt plötsligt sköljde över den vita pälsen, sneglade han gång på gång bort mot den äldre. Han noterade hon blodet lyckats stänka över mannen, hur de blonda lockarna låg perfekt på huvudet men även hur ögonen såg lätt rödgråtna ut. Alver, alver och deras förbaskat lugnande effekt på djur av alla slag. Av någon sjuk anledning var det just den lilla tanken som fick tjugotvååringen att helt lyckas bryta sig loss från det mentala fängelset - den som bringade fram den gamla alldagliga tönten han brukade gå omkring som i vanliga fall...helt enkelt den där löjliga lilla saken som inte kunde hindra sig själv från att bli mer och mer förälskad i Earendil för varje sekund som passerade.

Den bärnstensfärgade blicken gled flackande fram och tillbaka över rummet, fäste sig under små perioder på den äldre innan den hastigt gled tillbaka ner mot det svala golvet. Han vågade inte rita cirkeln över golvet då rädslan för att förlora kontrollen fortfarande hängde sig kvar. För bara några minuter sedan hade han ju haft en extrem lust att slita strupen av alven som satt där utanför buren. Tänk om det där vidriga suget kom tillbaka, och ännu värre - tänk om han råkade göra den andre illa. Visserligen visste han ju att Earendil varit med om många krig, slagits mot mäktiga motståndare och visste hur man kämpade för livet. Det där avhuggna fingret vittnade många gånger om om det där lilla faktumet. Men, ja det fanns givetvis ett men..tänk om han inte klarade av att knuffa bort Aidan, att hålla honom på avstånd eller hinna undan. Tjugotvååringen vågade personligen inte ta den risken, han var alldeles för feg. Om den andre nu ville göra det så fick han väl det. Han hade ju trots allt båda nycklarna och kunde därmed öppna både dörren och låsa upp kedjornas fästen runt tassarna. Kunde, visst, men borde? Tveksamt.

De där bärnstensfärgade ögonen ger Earendil kalla kårar över ryggen, de är verkligen vackra, men långt ifrån mänskliga. Under sina tider i skogen, vilket varit många och långa, så har han stött på en del varulvar. De flesta ha varit mörkpälsade, med tryckande, hotfulla ögon. Aidans päls är på något sätt ren, och alldeles kritvit. Definitivt bra att ha i snön, men i skogen blir det svårt att hålla kamouflage. Vad är det den knasiga lilla alven vill ha sagt? Jo, att Aidans form är väldigt fascinerande. Även om han slängt sig mot burens skydd ett flertal gånger, morrat med bakåtstrukna ögon för bara någon sekund sedan, så har han fått en helt annan bild av honom nu. Sången som glider likt honung ur Earendils mun lugnar ner honom, får honom att lägga sig ner. Även om Aidan är i en annan form så kan den äldre klart och tydligt tyda hans förvirrade, plågsamma ansiktsuttryck. Så, som den dumdristiga pojke han är flyttar han sig närmre. Benen sitter i skräddare medan blicken håller kvar ögonkontakten. Han behöver inte tänka extra på texten, låttexten som är på Sindarin, - alvernas egna språk, - flödar ut precis som många gånger innan. Det är väl en annan aspekt som är härligt och vackert med alver, de kan förtrolla folk.. få dem lugna, kan försöka få dem att slappna av med endast deras röst. Aelene och Ilbryn lär sig det fortfarande, men för Earendil kommer det likt rinnande vatten.

Halsbandet hänger runt den pälsiga nacken, smälter in med den klarvita färgen. Hela det här scenariot får Earendil att förlora sig ännu mer hos tjugotvååringen. Han finner så många vackra saker hos honom, hur även vissa brister gör honom ännu mer perfekt. Orättvist, väldigt orättvist.
"Jag testar att gå in nu.. okej?" frågar han efter låttexten glidit till sitt slut. De smala benen ställer sig ostadigt upp, innan vänsterhanden försöker dyrka upp låset med nyckeln. Som högerhänt är det rätt svårt, men efter en del trubbel så klarar han det. Earendil rör sig långsamt, noga med att inte göra några plötsliga rörelser och skrämma ihjäl Aidan. Det varar nämligen inte gott för någon ut av dem.

Hur lugnande den där vackra, honungslena sången än var, hur underbart klingande tonerna stötte mot tjugotvååringens känsliga öron, kunde han inte koppla av. Visserligen var det betydligt bättre än det varit i början, när hela kroppen varit på högspänn och musklerna ryckt lik förbaskat, men fortfarande inte helt bra. Inte helt bra och ännu mindre säkert. Först fick Aidan en ganska kraftig lust att resa sig upp igen och ramma den skrovliga stenväggen framför honom. Som tur var lyckades han övertala sig själv att inte göra något så korkat, vilket var rätt så imponerande med tanke på bristen när det kom till resonemang och klart tänkande. Sådana aspekter hade han ju ganska kraftiga problem med i vanliga fall också, så att det blev värre efter att precis ha slitit av sitt eget skinn var faktiskt helt förståeligt.
De vaksamma ögonen följde alven medan han fumlade med låset, när han slutligen fick upp det och steg in i buren. Stegen var försiktiga och rörelserna ytterst långsamma, kanske för att förhindra någon ovälkommen gnista inom Aidan? Han kom med ens upp på benen när den äldre började närma sig på största allvar, innan han kröp in mot väggen och rullade ihop sig. Inte för att han var rädd för Earendil eller kände sig hotad, underlägsen. Nej, snarare för att han fortfarande var förfärligt rädd för sig själv - rädd att någonting skulle gå fel.

Tjugotvååringen hade ju aldrig varit med om någonting liknande förut, hade aldrig haft så klara tankar eller kontroll under fullmånen. Allra minst under just den faktiskt. Fan, han kunde ju knappt gå ordentligt nu när det var han som hade kontroll över kroppen. Allting bars snurrade omkring och benen ville helst vika sig, på samma sätt som balansen fick honom att luta kraftigt åt vänster.
Men så snart de nyfunna ögonen lade sig på alven igen, blev andningen märkbart lugnare, hjärtslagen mer rytmiska. Kanske han inte alls led av en förbannelse? För när han betraktade den äldre nu var allting så sjukt mycket klarare. Ögonen var underbart blåa, huden perfekt utan några som helst skavanker och läpparna lockande. Ja, de var fortfarande lockande, det var inte precis som om Aidan kunde undgå att tycka det. Han var ju faktiskt en ung man, fylld till bredden med känslor för sin barndomsvän och ett sista ryck med hormoner. Jodå, så var det minsann och i samband med den tanken vek han genast undan med blicken. Fegis.