[PRS] Rollspelargärna och Countess

Först förstod inte Killian vad Gideon pratade om. Gå över lik? Men när Leah berättade att hon var beredd att bli dödsätare för att få vara med honom så föll allt på plats. Han kramade om hennes hand hårdare. Orden fick det att knyta sig i magen. Han kunde inte låta henne bli en av dem. Men nu när Gideon kände till deras hemlighet så skulle det inte ta lång tid innan orden började sprida sig mellan de andra dödsätarna. Hur skulle de reagera? Hur skulle Leahs bröder – Philip och Andrew – reagera?

Gideon sträckte på sig.
"Då finns det bara en sak kvar att göra", sa han och tog samtidigt ett grepp om sin vänstra ärm. En känsla av panik väcktes inom Killian. Han kunde inte låta honom kalla hit Mörkrets Herre, inte nu.
"Jag gör det..", sa Killian snabbt vilket fick Gideon att le brett, som om det var svaret han väntade sig.
"Nåväl..", sa han och drog ner sin ärm igen. "Då är jag färdig här. Och du är fri att gå". Han lyfte på sin rock och fiskade upp en vacker trollstav från en av innerfickorna. Kastade över staven till Killian som fångade den med sin lediga hand. Gideon rättade till sin klädsel och försvann ut genom dörren. Sedan var han borta.
När Killian var helt säker på att de var ensamma kvar la han armarna om Leah och drog henne intill sig. Hur illa situationen än var så var han ändå glad över att se henne igen.

Hon såg mot Gideon när han drog upp sin ärm. Hon var medveten om dödsätarnas märke men hon visste inte att de kunde kalla på honom genom det, hon hade bara trott att det var ett märke för att visa att man var lojal. Hon Bet sig löst i läppen när Gideon kastade över staven, då var Killian i alla fall ingen fånge längre. När Gideon försvann och Killian la armarna om henne så värmdes hela hennes kropp upp, Herregud vad hon saknat honom. Hon lutade huvudet mot hans bröst och lyssnade på hans hjärtslag. Det kändes så bra att bara stå så en stund och känna hans närhet. Efter några minuter såg hon upp på honom.
- jag vet att du tycker jag är helt dum i huvudet som gör detta men Han kommer döda mig ändå för att få tag i min stav och jag antar att jag tänkte att det inte fanns något mer att förlora sa hon tyst och försiktigt för första gången på länge så ställde hon sig lätt på tå och kysste försiktigt hans läppar.

Killian kände hur Leahs läppar försiktigt vidrörde hans egna. Först lät han sig motståndslöst dras med i kyssen och tänkte att han måste ha missförstått något. Inte kunde hon väl ens tänka tanken att… Killian avbröt kyssen tvärt, vred undan ansiktet från hennes. Han slöt ögonen, tog ett djupt andetag.
”Ja, du är dum..”, sa han tyst, men med allvarligt djup i rösten. La sedan händerna om hennes ansikte och tittade på henne med klarblå ögon. Han kände en våg av skuld skölja över honom när han mötte hennes vackra blick.
”… du är dum om du tror att jag kommer låta Honom döda dig”.

Att äntligen få kyssa honom kändes underbart och det kändes som om det var evigheter sedan. Hon kände hur han vek undan av kyssen och hon svalde hårt. Nu skulle han säkert predika om att hon gjort fel och att hon var dum i huvudet men när hon hörde det han sa så la hon huvudet mjukt mot hans bröstkorg och kröp ihop i hans famn.
- du och jag tillsammans klarar allt sa hon tyst och kysste hans kind mjukt och såg sig sedan runt i rummet.
- så det var i detta huset du växte upp? sa hon tyst. Hon stod dock kvar vid honom, ville aldrig släppa taget om honom.

Killian kände hur hon tryckte sig närmare, kröp ihop i hans famn. Det fick honom att inse hur mycket han hade saknat hennes närhet. Hur mycket han behövde henne.
”Det var faktiskt rätt vackert här en gång i tiden”, svarade han och tittade sig omkring i det svagt upplysta rummet. Numera var det få som lade märket till den ensliga herrgården. Den igenväxta gången syntes knappt för den som gick förbi. En och annan förbipasserande kunde ge den gamla byggnaden en titt, mest av beundran för dess storlek, men inte mer än så.
Minnet av tiden där tillsammans med Ramona skulle han alltid bära med sig som ett minne. Trots tragedierna många år tidigare så saknade han henne. Det var ändå Ramona som hade uppfostrat honom och gjort honom till den han var idag. Han visste att hon var galen och förmodligen förtjänade att sitta där hon nu satt, men hans faster var inget monster – åtminstone inte för honom.
”Jag antar att det inte är konstigt att jag slutade upp som dödsätare. Jag har alltid varit omringad av dem – innan jag ens visste om det själv. Min faster brukade jämt bjuda hem gäster och jag förstår nu att alla var efterlysta mördare och förbrytare som jobbade för Honom”.

Leah såg på honom och nickade, hon förstod att det huset hon bara tyckte var en ful gammal herrgård var för honom ett hem och fullt med gamla minnen.
- Men din faster var ändå din familj ellerhur? För mig är hon ett monster som skadade min familj men hon har ändå uppfostrat dig och funnits där för dig. likaså dödsätarna, de tog hand om dig. Jag har ju likadant med mina bröder. De är as men de är ändå mina bröder. sa hon med mjuk röst.
Hon såg sig runt och bet sig löst i läppen.
- men jag fattar fortfarande inte varför de skulle vilja göra mig till dödsätare? Är det inte lättare att bara mörda mig och ta min trollstav? Sa hon och satte sig i soffan som fanns där inne. Just nu var hon bara förvirrad och hon hade ingen aning vad som hände mer än att mörkrets herre tydligen skulle komma hit.

Någonting i det hon sa berörde Killian. Det var första gången som någon, som inte var dödsätare, såg in i hans mörka inre utan att rygga tillbaka. När Leah därefter frågade om varför de skulle vilja göra henne till dödsätare fylldes han av ånger.
”Jag vet inte vad Gideon sa som övertygade dig att komma hit..”
Killian tvekade lätt innan han fortsatte;
”… men allt kan ha varit en lögn för att få ut dig från skolan. Gideon manipulerar människor. Det är vad som gör honom farlig”. Han gick långsamt fram till Leah och hukade sig lätt framför henne för att komma ner till samma höjd. Lyfte sin hand för att lägga den ovanpå hennes. Hur skulle han kunna kalla dit Voldemort när han visste att det kunde leda till Leahs död?

Hon såg upp på honom och märkte hur han reagerade på när hon pratade, men ämnet byttes. Hon nickade sakta vid det han sa.
- jag misstänkte nästan att han ljög sa hon och såg upp på honom och smekte mjukt hans hand. Hon tyckte om honom mer än någon annan om man inte räknade med hennes familj.
- Men det fanns ju valet att komma hit och träffa dig och ta saken i egna heller eller att jag går runt på skolan och väntar på att han ska hitta mig och döda mig vilket hade hänt förr eller senare sa hon men började själv känna sig osäker, men nu var hon tvungen att hålla sig vid det hon sagt och i alla fall ha en fasad med att hon var modig.
Hon nickade mot hans handled.
- du borde kalla hit honom så vi får det gjort, ellerhur? Sa hon tyst och lutade sin panna mot hans och såg på honom, herregud vad hon bara ville kyssa henne och glömma allt annat.

Killian slöt ögonen för en stund när hon lutade pannan mot hans. Sedan tittade han motvilligt ner på den vänstra arm. Aldrig hade han avskytt Mörkrets Märke så mycket som han gjorde just då.
”Lova att du håller dig bakom mig..”, sa han tyst, men med ett allvarligt djup i rösten. Lyfte sedan sin hand och för att försiktigt röra vid hennes kind. Hans ansikte kom i höjd med hennes och han lutade sig fram som om han tänkte kyssa henne, men hejdade sig själv med få centimeters avstånd. Om han kysste henne igen skulle det bli ännu svårare att kalla dit Voldemort. Så istället letade han fram sin trollstav och blottade dödskallen som gömde sig under skjortan. Han viskade några ord som bara lät som mummel i andras öron. Placerade sedan staven mot märket och såg hur det sakta väcktes till liv. Hur dess färg plötsligt blev mörkare och konturerna skarpare.

Leah svalde hårt och försökte bara ta vara på hans närhet så länge det var möjligt, när som helst kunde hon vara död eller borttvingad från honom. En lätt rysning gick genom henne när han rörde hennes kind och hon nickade sakta vid hans ord.
- jag ska försöka sa hon tyst, kunde inte lova något hon inte visste att hon skulle kunna hålla. Hon var inte säker på att hon skulle klara att hålla sig bakom honom om de skulle göra försök att skada honom eller på något sätt håna eller skada hennes familj. Märket på hans arm fick henne nästan att må illa, känslan av att kanske tvingas ha ett sådant på handleden var nästan obeskrivlig och när han la staven mot sin och man såg färgen bli starkare så började det mer och mer gå upp för henne vad hon egentligen hade gjort, att hon om en stund säkerligen skulle stå öga mot öga mot den riktige och fruktade voldemort. Han som anses vara hänsynslös och som har tagit fler oskyldiga liv än vad någon kan räkna. Allt det här skulle hon aldrig gjort innan hon träffade Killian, Leah hade ju alltid varit den duktiga flickan som bara fokuserade på studier men när hon träffade honom så vändes hela hennes värld upp och ner och hon blev kär för första gången i sitt liv.