PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Som sagt, tror inte att du är så feg som du framställer dig själv”, sade Zhìyuan och släppte ner Kiwi på golvet, så att han kunde slingra armarna om kroppen. Han vände det bleka, nästintill gråa, ansiktet mot taket och drog på munnen.
”Ska jag säga vad jag tror? Att du talar om för dig själv att du är feg, lurar helt enkelt hjärnan att tro på det. Visst kanske du är försiktig, men det betyder inte att du är direkt feg”, försökte sjuttonåringen förklara och snodde runt på stället så att han kunde betrakta den jämnåriga med alerta ögon. ”Du har ju fan möjligheten att bli precis vad du vill, så släng inte allting i sjön innan du ens försökt”, fortsatte han bestämt och började plocka upp sin del av packningen, som nu stod längst ner på golvet, vid sängen. Sedan travade han iväg mot dörren som stod på glänt, och stannade till i öppningen. Där vände Zhìyuan sig mot Max igen.
”Ska du med till köket eller? Är utsvulten..” sade han och började gnaga sig själv i underläppen. ”Eller du kanske vill gå och lägga dig direkt? Äsch, sak samma. Följ med om du har lust”, konstaterade han och började röra sig tillbaka genom samma korridor de nyss gått genom.

Nej, det visste han faktiskt inte vad han skulle svara på. Kanske stämde det? Eller? Nej, du är feg Max. Punkt. Få inte för dig en massa annat.
Och plötsligt hade både den jämnåriga och katten lämnat rummet. Öh, okej, rör på benen Max. Efter att fötterna varit som fastlimmade i marken i några sekunder, puttade han snabbt in resten av packningen under sängen. Så länge. För till skillnad från många andra, inte minst de han delade sovsal med, brukade hans packning inte ligga kvar där länge, inslängd. Nej, det klarade inte hjärnan av. Allt skulle var uppackat och lagt i fina högar innan natten smugit sig på. Annars skulle han inte kunna få någon ro. Inte kunna sova. Fast det brukade han ju inte kunna göra annars heller, men ändå. Lite ro.
Han smög ut ur rummet och puttade försiktigt till dörren, innan han satte fart efter Zhìyuan. "Hallå, du har mycket längre ben", halvt gnällde Max när han nått fram till den andre.

Ögonbrynen flög genast upp i pannan på Zhìyuan och han sneglade ner på Max. Jo, långa ben hade han ju faktisk. Däremot kunde han inte hjälpa det, han hade ju trots allt inte gett sig själv generna. Det var föräldrarnas fel. Och detta var han tvungen att påpeka för den jämnårige, mest för att retas.
”Kanske, men det är ju inte mitt problem egentligen, eller hur? Det är svårare för mig att gå långsamt som en snigel i ett försök att matcha din gångtakt än vad det är för dig att skynda på stegen”, sade han lojt, med ett flin växande på de smala läpparna. Att retas, Der var roliga grejer det. Kanske var det barnsligt och jävligt irriterande, men det sket sjuttonåringen faktiskt totalt i.
”Du kanske tycker att jag är irriterande nu..men varför är du så rädd för att bli instängd och trängd?” Undrade Zhìyuan efter en liten stunds tystnad. Det retsamma flinet rann med ens av honom och ögonen blev genast betydligt allvarligare. Han kunde nämligen inte få någon ro så länge han inte visste vad det var som Max råkat ut för. Kunde det ha någonting att göra med den där branden eller? Shit, han kom knappt ihåg någonting om den där händelsen.

Svårare att gå långsamt än att halvspringa ikapp? Tvek på den. Verkligen. Nej, Zhìyuan hade ju troligtvis aldrig testat på att försöka hålla samma takt som någon längre. Vilket väl egentligen bara berodde på att han var så nedrans lång. Väldigt väldigt lång. Absolut fanns det längre personer men de va ju rätt så få. Max hade åtminstone inte träffat på många som var längre än den jämnårige.
"Mm", muttrade den betydligt kortade eleven och himlade lätt med ögonen. Fast sedan blev den andre allvarlig. Max gröna ögon blickade osäkert upp mot Zhìyuan.
"Jag...jag var med om det. Jag kunde inte röra mig. Blev omringad. Av...död. Skadad. Jag kunde inte fly. Ville men kunde inte. Paniken...Det...", blicken blev tom när minnen spelades upp på näthinnan. Nej Max, inte nu. Du kommer få uppleva det i natt. Som vanligt. Om och om igen. Han skakade lät på huvudet.
"Jag...jag fick uppleva det på riktigt och...jag kommer aldrig bli den samma som innan. Det...det är nog därför".

”Du hade två bröder, eller hur? Men de dog i branden?” Mumlade sjuttonåringen för sig själv och stannade till. ”Förlåt, jag borde inte ha frågat, men när jag väl börjat fundera över någonting kan jag inte bara sluta”, förklarade han skamset och slokade lite med axlarna. ”Jag kommer ihåg att de pratade om det där på någon samling för..ehm..två är sedan?” Fortsatte Zhìyuan och studerade Max med sorgsna ögon - även om de med största sannolikhet såg minst lika blängande ut som de brukade göra. Usch. Om han förlorat någon av sina egna bröder hade han troligen aldrig blivit riktigt hel igen. Istället hade slytherineleven med största sannolikhet legat begravd under täcket i sin säng för resten av livet. Det ville han ju i och för sig göra nu också, men av helt andra anledningar.
”Förstår faktiskt ganska väl varför du är så försiktig nu..det är inte alla något mysterium längre”, viskade Zhìyuan och ställde sig rakt framför Max, för att sedan böja på sig en aning. ”Du är med andra ord inte alls någon feg liten mes, snarare tvärt om.”

Då var det ute. Hemligheten som egentligen inte var en hemlighet. När den andre stannade till, gjorde Max det samma. Mötte återigen de smala, mörka ögonen med sina egna, stora, gröna. Gjorde sitt allra bästa för att inte börja gråta igen. Nickade långsamt.
Jo, två bröder. Charlie och Alexander. I stort sett identiska med Max själv. Utséendemässigt det vill säga. De hade varit otroligt olika som personer. Charlie ständigt i samtal med någon av vad som helst mellan himmel och jord. Ständigt på jakt efter nya kontakter och kunskaper. Och så Alexander, slagman i hufflepuffs quiddichlag. Även han social. Kunde på något sätt alltid se på folk hur de mådde. Lyckades alltid läsa av allt och alla. Och av de tre var det bara Max som kom levande därifrån. Den försiktiga, minst sociala, otillräckliga... Världen var allt annat än rättvis. Lågorna borde ha slukat honom istället... Nu hade de ju bara smakat. Lämnat spår. Fysiska, absolut. Men de var väl egentligen obetydliga i jämförelse med allt det andra...
"Ungefär två och ett halvt år, eller 973 dagar och-", han blickade snabbt ner på sitt armbandsur.
"tre timmar", avslutade han. "Eller alltså, det var då de dödförklarades, fast jag låg typ i koma då", fyllde han i och log sorgset upp mot den andre, med sina blanka ögon. Nej fy, skulle han börja gråta igen nu? Ughhh.
Fast Max höll inte med om vad Zhìyuan sa sedan. Nej, en mes var han allt. En patetisk liten mes. Helt klart.
"Nej Zhìyuan, jag är trasig. Bara trasig", viskade han tillbaka. Och sedan gjorde Max något han verkligen inte planerat att göra. När tårarna började slingra sig nerför kinderna...kramade han den längre. Lutade huvudet mot bröstkorgen. Herregud. Du kommer ångra det här sen Max. Ångra ångra ångra.

Till en början lyssnade Zhìyuan på den jämnårige, utan att säga någonting. Höll han på riktigt koll på dagarna och även timmarna? Det kunde ju inte vara hälsosamt, speciellt inte eftersom han måste ha hållit koll på det i över två hela år. När sjuttonåringen sedan insåg att tårarna börjat leta sig nerför Max kinder och den jämnårige slig armarna omkring slytherineleven, tappade han all sin packning. Pang, duns och skräll, for den ner i golvet och spred ut sig över ytan under dem. Men det spelade ingen roll i den stunden faktiskt och även om Zhìyuan verkligen inte var van vid att kramas, så rörde de slanka, starka armarna omkring Max. Utan tvekan också, det var lite som om hans undermedvetna ledde honom igenom hela den underliga situationen. Visst hade han sett den andra eleven i korridorerna under åren - och självfallet även på lektionerna. Däremot hade de så gott som aldrig talat med varandra innan, ännu mindre kramats. Shit. Nu sprang tankarna iväg igen, helt okontrollerbara i en enda stor röra.
”Vill du veta en sak? Jag är också trasig, men på ett helt annat sätt”, viskade han och lutade hakan mot den bruna hjässan, utan att tänka sig för. ”Och även om du är ensam om det som hänt dig, så är du inte ensam i världen..förstår du? Jag är ju inte den bästa kompanjonen direkt, men men..” mumlade han sedan med ett litet skratt och slöt ögonlocken. Fy fan vad pinsam Zhìyuan var, komplett, jävla urfånig. Han fick ju för fan knappt fram orden ordentligt, plus att han inte heller hade någon aning om hur man kramades ordentligt. Så jävla smidig..

Den plötsliga närheten verkade inte göra den andre alltför obekväm som tur var. Annars hade det ju blivit jäkligt stelt. Fast det kanske det redan var? Stelt? Nej, det kändes inte så. Det kändes typ...naturligt. Som att Max hörde hemma där, med Zhìyuans armar omkring sig. Herregud. Förbjudna tankar. Som sagt, om den jämnårige var tankeläsare så var Max körd. Verkligen. Jösses.
Han ryckte till när packningen slog i golvet med en smäll och första instinkten var att plocka upp röran. Men han stod emot allt det där. Det är inte hela världen Max. Lite röra är okej. Inget farligt.
"Jag kommer aldrig bli hel igen", mumlade han och snyftade till. Kände hur den andre lutade hakan mot huvudet, där bland alla bruna lockar. Vilket definitivt kändes ovant, men konstigt nog inte fel. Tankarna och känslorna åkte minst sagt berg- och dalbana.
På vilket sätt var Zhìyuan trasig? Vilka sätt gick det att vara trasig på? Fysiskt och psykiskt? Max var trasig på båda sätten. Men vad var 'ett helt annat sätt?' Fick han fråga det? Han hade ju själv blivit frågad väldigt personliga frågor. Jo, det borde ju vara okej. Det var ju bara för den jämnårige att strunta i att svara. Låtsas som att Max inte öppnat sin mun från början.
"Hur då?", frågade han försiktigt, fortfarande med huvudet begravt i den andres bröstkorg.
Kompanjon? Var de kompanjoner? Vad innebar det ens att vara det? Om det innebar att Max inte var lika ensam så lät ju det minst sagt som en bra idé. Hade han skaffat sig en vän? På bara några timmar? Det hela var väldigt väldigt oklart.
Vårterminen efter branden hade Max varit sjukskriven, hemma med sina föräldrar. Läsåret efter var han tillbaks. Eller, tillbaks och tillbaks. Han hade varit i skolan, fysiskt. Men det hade bara varit ett skal av den han tidigare var. Ett skal som utåt sett säkert var ganska lik den tidigare Max, men som var tom på insidan. Helt blank. I flera månader. Vilket småningom övergick i depression. Vilket slutligen, efter alltför många månader, övergick i känslor. För mycket känslor. Överallt. Hela tiden. Och det var det hade hänt nu. Under sommarlovet hade Max vaknat. Insett var som hänt. Och allt hade svämmat över. Bokstavlig talat. Det var därför allt nu kändes så nytt och ovant. Det var inte förens de senaste månaderna som han hade kunnat och börjat tillåta sig själv att känna något. Så på sätt och vis var det inte alls konstigt att han var så förbaskat känslig. Han hade knappt bearbetat något. Över huvud taget. Och det här var första gången han satte sin fot i slottet, ensam, som Max. Inte som ett skal. Inte helt tom. Nej, som en människa. Som Max. Med alla känslor och tankar och det som hör till.

Det var säkert mycket möjligt att Max aldrig skulle återgå till sitt förra jag, någonsin. Men helt ärligt hade Zhìyuan inget problem med hur han var nu heller. Visst var den jämnårige mer än komplex och ibland löjligt feg - för annat kunde man inte direkt säga utan att yttra en lögn. Däremot var det inget fel på det. Eller, nu när sjuttonåringen hade lite mer insikt angående riktigt vad som hänt den jämnårige så tyckte han att det var fullkomligt okej. Han ville inte direkt ljuga och säga att han tyckte att den andres beteende varit helt normalt innan, även om de var ungefär lika underliga båda två. Nu var de där förbaskade tankarna där och rörde till det för slytherineleven, igen. Hur många gånger hade de inte redan varit där och spökat? Herrejösses. Ta dig samman, Huang Zhìyuan. Förvirra inte dig själv mer än nödvändigt.
”Du kanske aldrig kommer att bli riktigt hel igen, men det kommer att bli lite lättare allt eftersom tiden går. Det kan jag nästintill lova”, mumlade han och stirrade blankt framför sig. Shit, det blev bara svårare och svårare att koncentrera sig på att hålla både tankarna och känslorna i styr. Av någon jävla anledning hade han själv svårt att hålla tårarna inne. Varför skulle han alltid börja gråta när andra människor grät? Det var allt annat än normalt, minst sagt. När Max sedan fick för sig att fråga varför han själv ansåg sig vara trasig, sköt han den kortare eleven ifrån sig, med händerna på de betydligt slankare axlarna.
”Det skulle du gärna vilja veta va?” Konstaterade Zhìyuan och snörvlade till en aning, samtidigt som han skrattade till. ”Äsch, du verkar vara ganska smart, så du får faktiskt försöka komma på det själv. Hoppas däremot att du inte gör det”, fortsatte sjuttonåringen och vände bort blicken, med ett bittert leende strykandes över läpparna. ”Men du, jag är fortfarande hungrig och du skulle nog må ganska bra av en kopp med te och kanske en macka eller någonting. Eller är jag helt ute och cyklar nu?”

Kanske var det sant, det Zhìyuan sa. Att allt skulle bli lite lättare. Även om det absolut inte kändes så. Inte alls. Faktiskt som att det var väldigt väldigt långt ifrån sanningen. Fast så hade han ju känt där, när han vaknat upp från koman och fått beskedet. De där veckorna, dagarna, timmarna innan tomheten kommit. Den där lilla stunden han faktiskt hade känt något. Då hade det känts som att inget någonsin skulle kännas bättre. Och det hade ju faktiskt varit fel. Det kändes nu. Inte bra. Men bättre. Han kände något. Och det var inte bara sorg. Absolut ganska stor del, men inte allt. Han kände annat. Lite nyfikenhet. Lite trötthet. Lite fjärilar i magen. Det sista var ju bara skumt, men ändå. Inte direkt som att han kunde ignorera det faktumet. Han ville inte heller skrämma bort dem för de var ändå mysiga. Även om han inte riktigt kunde förstå varför de plötsligt bosatt sig där inne så var de välkomna. De lös upp lite i allt mörker.
När Zhìyuan sköt Max ifrån sig blickade den grönögde upp på den längre eleven. Noterade snörvlandet. Var det Max eget gråtande som orsakat det? Jo, den jämnårige hade ju faktiskt varnat om det. Lite skumt. Nåväl, Max var inte riktigt typen som gick runt och dömde folk.
"Hmm, hoppas du förstår att jag kommer tolka det som en utmaning. En utmaning som jag kommer ta på största allvar", svarade han halvt skämtsamt med ett litet skratt samtidigt som han torkade bort tårarna med tröjärmen. Max var verkligen ingen vinnarskalle eller tävlingsmänniska, så nej tack till utmaningar. Däremot var han hemskt nyfiken på vad den andre gick och höll på. Vad han höll dolt. För något var det ju uppenbarligen.
"Jo, kanske något varmt att dricka", svarade han tyst och böjde sig ner för att börja plocka upp röran på golvet. Aptiten fanns inte där. Nej, inte alls. Däremot kunde nog lite värme göra susen för frysandet och allt det jobbiga.