[PRS] Step brothers

En djup rodnad gör sin väg över Edwards kinder och sväljer hårt. Han kan känna Dereks andetag mot sin kind, vilket inte direkt gör honom mindre generad.
"Inte värt det, visst," mumlar han innan han rör på sitt finger, och skjuter sin första boll. Ett brett leende kan synas på Edwards ansikte och han vänder sig mot Derek, bara för att möta det bekanta ansiktet bara någon centimeter från sitt egna. Han finner sig själv stirra upp på den längre och får nästan lust att kyssa honom, han har aldrig riktigt känt ett sånt behov, men krossar den iden. "Se där, jag är naturbegåvad,"

En djup rodnad blommar upp på Dereks kinder - vilket har hänt alldeles för ofta på sistone enligt sjuttonåringen - men han skakar mentalt på sig, möter Eddies blick, vars ansikte är alldeles för nära.
"Naturbegåvning?" muttrar Derek. "Det är ju jag som fixade det här, men alltså... kalla dig för det då."
Han blir alldeles distraherad av Edwards vibranta, mörka ögon, tjocka, svarta ögonfransar som nuddar dennes kind så fort han kollar neråt. Puffarna av andedräkten som lämnar Edwards mun så fort han andas ut.
"Så gulligt", viskar kvinnan och med ens bryts förtrollningen.

"Du är rätt begåvad du också," säger Edward. Hab knuffar lätt till Dereks arm medan han försöker gömma sin rodnad genom att vända sig bort från honom.
"Sååå.." damen vickar på sina ögonbryn mot de två killarna. "Hur länge har ni två varit tillsammans?" sjuttonåringen vet inte riktigt varför damen tror att hon har någonting med saken att göra. Men eftersom att hon är så pass gullig som hon är, med de stora blåa ögonen och de rosiga kinderna, så bestämmer han sig för att låtsas som att han inte hört något.
"Jag vill ha den stora pandan tack~" säger han.

Rodnaden blossar till på både halsen, kinderna och öronen när den äldre kvinnan ställer frågan.
Derek öppnar först munnen för att svara, att nej, de är inte tillsammans, men när Eddie ignorerar henne stänger han den igen och hoppas att hans rodnad dämpar sig.
Damen ser förbryllad ut, men ler sedan så stort att Derek tror att hennes huvud kommer gå itu och hon sträcker sig efter den stora pandan på hyllan ovanför henne.
”Vad sööt”, säger den något längre sjuttonåringen, tar emot nallen (till Edwards tydliga missnöje).

Edward blänger upp mot Derek misstroget och skakar på huvudet.
"Den är min," säger han tillslut och försöker dra till sig den stora nallen, men misslyckas. Några bakom dem harklar sig, och Edward bestämmer sig för att röra sina ben bort från ståndet för att låta dem skjuta. "Annars får du inge mer sockervadd," hotar sjuttonåringen och slänger in lite av den rosa, fluffiga massan i sin mun. Edward viftar lite med sötsaken framför Dereks ansikte med ett flin på läpparna.

Derek fnyser och drar åt sig nallen ännu hårdare med ena armen.
"Jag hjälpte dig faktiskt", säger han defensivt. "Du kan ju inte ta åt dig all ära. Dessutom så förtjänar jag faktiskt sockervadden!" Han sträcker sig efter den fluffiga sockermassan, men precis när hans fingrar ska rycka åt en bit har Edward dragit bort det.
"Hallå", muttrar Derek förnärmat. "Jag fick inte ens ett taaack juu."

Med en enkel fnysning vänder sig Edward mot chokladståndet för att bestämma vilka siffror han ska satsa på.
"Tack för att du hjälpte mig," säger han och tar ännu en bit sockervadd. "Men, jag betalade faktiskt tjugokronor för både nallen och sockervadden." Han sväljer och tittar upp mot den längre, medan han försöker behålla sitt sura ansiktsuttryck. Även om Derek mycket väl kan få hålla i nallen, det blir lättare för Edward då. "Vill du välja den andra siffran?" frågar han tillslut efter att ha valt nummer tolv.

Derek halvt skrattar, halvt fnyser åt Edward.
"Jag fixade faktiskt nallen åt dig", säger han, spänner blicken i Eddie. "Och jag bär den faktiskt. Så lite sockervadd är väl inte så mycket begärt?" Han himlar med ögonen, men döljer inte leendet som tvingar hans mungipor att kröka på sig.
"Visst", säger han sedan, studerar de små brickorna med digitala siffror. "Vi tar väl sju."
Sju som i de sju dvärgarna, de sju dödsrelikerna, Profetian om de sju..

Med en liten grimas tar Edward en bit från sockervadden och håller den framför Dereks mun, som han gjort innan.
"Öppna munnen," säger han och puttar in den rosa söta godisen. "Det var för att du hjälpte mig," han drar loss ännu en bit och puttar in den. "Och den för att du bär den för mig at the moment." Ett leende sprider sig över hans läppar, vilket han innerligt försöker att gömma. "Är sju ditt lyckonummer?" frågar sjuttonåringen medan han stirrar på det snurrande hjulet som att hans blick ska få den att visa något av deras nummer.

Derek ler nöjt, låter sockervadden smälta i munnen innan han vänder sig mot Edward igen.
"Jag antar väl att jag måste säga tack eftersom du troligtvis aldrig igen kommer säga tack till mig", säger han, kramar om Edwards axel (fast kan inte låta bli att sticka ner naglarna).
"Och ja, sju är väl typ mitt lyckotal. Är tolv ditt, eller?"