Hogwarts?!

Asbra!!!

Super!

Bra.

bra

Kap. 19 (näst sista kapitlet. snyft.)


”Jag är väldigt glad att ni berättade detta för mig.” sade Dumbledore allvarligt och plirade på oss.
”Jag ska genast meddela Ordern, om ni ursäktar…” Han gick förbi oss och stängde dörren. Fawkes gav ifrån sig ett högt skri och jag kände hur Miry hoppade till. ”Vad är det där?!” frågade hon lite chockat. ”En fågel fenix. Denna heter Fawkes.” Miry frågade inte hur jag visste det utan gick och strök den över de gyllene fjädrarna. ”Vad vacker den är.” sade hon hänfört. ”Ja, det har jag alltid tyckt.” svarade jag henne.

De närmsta tre timmarna var de längsta jag någonsin varit med om. Jag var i sovsalen med Miry hela tiden, vi försökte läsa, spela kort, äta, plugga. Det var helt omöjligt att plugga till provet imorgon. Det skulle vara det sista och jag längtade till samma tid nästa dag, när väntan och provet var över.

Vi satt och åt middag när Neville kom in i Salen. Han var kritvit och gick raka vägen fram till oss. ”Kom.” sade han och vi lämnade genast våra orörda middagstallrikar. Jag var kall av oro, jag kände hur en obestämd känsla började ta form i min mage. Den var oro, glädje att de var tillbaka, kall undran över vad hemskt som kunnat hänt. Neville ledde oss till sjukhusflygeln. Där låg det tre otydliga figurer i sängarna. Jag kände hur en osynlig hand krampaktigt grep tag i mina tarmar när jag såg människorna i sängarna; Ron som fnissade hysteriskt medan han kände på sin hals där röda märken syntes, Luna med ett stort jack tvärsöver pannan, det var faktiskt bara Hermione som var vaken. Hon var kritvit i ansiktet och tvinnade snabbt en snodd mellan händerna. Jag gick fram till henne.
”Vad hände Hermione?” frågade jag och hon vände långsamt sitt burriga huvud. Det blödde svagt från hennes läpp och en stor bula ömmade på huvudet. ”Vi kom dit. Dödsätare ville ha. Ha profetian. Vol….Voldermort kom, tog över Harry. Dumbledore tog över. Fudge, Fudge såg honom. Voldermort försvann. Sirius… åh Ellie. Sirius är död.” hon gav till ett kvidande och sjönk tillbaka mot kuddarna medan hon mumlade någonting om Harry. Jag var förstenad, tiden stod still. Sedan, som om en dementor plötsligt hade kommit frös mitt hjärta till is av skräck. Han var tillbaka. Voldermort var tillbaka, starkare än någonsin. Och Harry var svag.

Jag förstod inte hur de tre återstående dagarna kunnat gå så fort. Harry var som ett levande lik, vandrade runt i slottet med rödkantade ögon. Sista dagen på terminen stötte jag på honom i ett tomt klassrum där han tyst tittade ut genom fönstret mot sjön.
”Ha.. Harry?” frågade jag försiktigt. Han vände på huvudet och tittade på mig innan han slutligen nickade.
”Jag tänker inte säga att jag förstår dig. För det gör jag inte. Men du ska veta att jag också sörjer Sirius. Jag vet vilken stor man han var.”
”Det är min uppgift att döda honom. Det är jag som måste göra det. Och jag måste göra det ensam.” sade han plötsligt. Jag drog ett flämtande andetag innan jag samlade mig. ”Du har vetat det ett tag. Jag tror vi alla har vetat det. Och du behöver inte göra det här ensam! Ron och Hermione följer med dig! Tillsammans är ni starka! Jag skulle följt med om jag bara gått en längre tid i skolan. Jag kan inga bra trollformler. Du är så svag utan dina vänner Harry, håll fast vid dem, och du har en chans.” Han tittade på mig med en djup blick innan han ruskade på sig. ”Du har så rätt El.” sade han innan han gick ut ur rummet med böjt huvud.

”Ja, utan sina vänner är man ingenting.” tänkte jag när jag såg Mirys blonda huvud i ett hav av svarta trollkarlshattar. Miry hatade att ha någonting på huvudet. Hon kände sig så instängd sade hon.

”Är man utan sina vänner, så är man svag. Därför ska man hålla sig fast vid dom, så att man kan arbeta sig upp. Det är det Harry måste tänka på. Med flera bakom sig blir man starkare.” tänkte jag än en gång när vi sade adjö till varandra på kings cross. ”Ta hand om dig nu.” sade jag allvarligt. Hennes ögon blev blanka, ”Låt dem inte klanka ner på dig! Jag kommer och hälsar på dig i sommar. På Läckande Kitteln.” log hon till mig. ”Ja, jag tror att det kanske är dags att skriva ett brev till mina föräldrar. Tycker du inte det?” frågade jag skämtsamt. Hon tittade på mig innan hon brast i gråt och kramade mig hårt. ”Vi ses!” sade hon och torkade tårarna innan hon gick mot utgången. Bort från den magiska världen.

Sååååååååååååååå bra! Kan det inte komma mer än ett enda kapitel till! Snälla!?

INTE NÄST SISTA KAPITLET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

GAAAAAAAH! Asgreat och superduper bra! ♥

Hahahahaa vilket bra skämt! Skulle det här vara sista kapitlet? Det får det inte vara, det är för awesome för att ta slut!!

Näst sista kapitlet, faktiskt. Det står högst upp på det senaste inlägget. *Snyftar*