Life - Lupple & Medi PRS

Hon tog Mels hand.
"Ash kom nu. låt oss se va huset gjorde. Kanske gjorde det ett torn?" Hon log mjukt. Såg nu en dörr som inte var där tidigare och pekade.
"Vårt svar. Låt oss."

Mel log mot Olivia. "Förklarar sen." Mimade hon och såg hur Aldriz mumlade några ord omkring sig. Han försökte skärma av magin. Han följde sedan efter tjejerna och såg intresserat på dörren.

Hon öppnade dörren och såg en spiraltrappa och visade Aldriz.
"Huset hörde dig. Så länge du bor här kommer huset göra allt för dig. Eller ja. Tills vidare tydligen."

Aldriz såg på spiraltrappan med uppspärrade ögon. "Det är mer än ett hus." Sa han ärligt. "Jag tror...att alla tidigare själar har en hand i dess möjligheter." Mumlade han innan han ivrigt tog sig upp för trappan.

Hon log och såg på Mel.
"Jag tror jag har lyckats charma honom." Hon gick efter honom och nickade.
"Huset kommer återgå till ett mer normalt hus efter. Det är alldeles för stort nu. Men det är för det behövs."

Mel log mot henne. "Han är inte rädd för dig längre. Jag har förklarat att det han trott tidigare om dig är bara hittepå." Log hon ärligt.

Hon såg på henne.
"Vad trodde han om mig då?" Frågade hon mjukt.
"Att jag var min mormor? Gammal och elak?" Frågade hon och skrattade.
"Har du nått toppen än Aldriz?"

"Att du var någon slags, jag vet inte ens vad han kallade det. Typ ett monster." Sa hon ärligt. "Han har väldigt konstiga tankar. Spisen, det är typ djävulens utsträckta arm. Jag har förklarat att det bara är en maskin som inte ska utrota honom." Sa hon lugnt.

"Ja det har jag!" Skrattade Aldriz uppifrån.

"Oj det var inte bra. Det är ju bra han ser mig som snäll." Hon kom upp och såg sängen. Alla filtar och alla fönster som var runt om. Det var ett torn och hon log.
"Sa ju det. Ditt rum tills byn är klar."

Aldriz tittade lyckligt ut från ett av fönstren. "Titta fågeln Mel." Sa han glatt och Mel log. "Jättevacker." Han såg oroligt mot Mel. Tills byn var klar.