Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia staplade tallrikarna på varandra och samlade besticken för att lägga de på faten. Hon skakade på huvudet. Gillade inte tanken på att behöva jobba, och speciellt inte nu, när de var här i detta paradis.
"Jag ska komma ihåg det.", sa hon och log påtvingat åt Albas håll innan hon försvann därifrån med den smutsiga disken.

Han reste sig lite mödosamt innan han gick mot dörren.
"Jag kommer snart." Han gick sedan mot badrummet. Hans vrist hade börjat värka något oerhört. Det hade den inte gjort på flera år vilke förbryllade honom. Han kanske behövde byta ut protesen? Utan att ha tankarna där de behövdes gick han rakt i någon och såg sedan upp..
"Ursäkta."

Cecilia diskade undan. Hon ville egentligen inte, men hon visste att hon hellre skulle få det bortstökat nu istället för att ta itu med det morgonen därpå.
Hon avslutade sin syssla och gick iväg till rummet för att byta om till badkläderna.

"Alba! Se upp!" Gian flinade brett och höjde händerna skämtsamt som för att visa att Alba inte skulle göra honom illa.
"Du verkar också lite trött. Bäst vi vilar oss så att vi orkar en dag på stan. De där damerna kan nog ta tid på sig att shoppa." Han grimaserade lika skämtsamt, ogillande åt tanken.
"Kom och gör oss sällskap vid poolen. Luca kommer nog snart han med."

Han såg upp och skakade sakta på huvudet.
"Jag har bara tankarna på andra ställen." Han såg oroad ut.
"Jag vill inte oroa folk men jag har lte promblem..:" Han såg sig om innan han såg åter på sin kusin.
"Min protes verkar bråka med mig. " Han ville inte ta upp allt och han lutade sig mot ena väggen.
"Men säg inget. Jag vill inte oroa någon nu."

"Vaddå för problem?" Gian verkade genast mer allvarlig och såg på Alba.
Han vilade handen i sidan för att stötta sig.
"Vad är det med din protes? Ska jag kolla på den?", frågade han och sneglade på Albas fot.
"Jag är ingen doktor. Kanske vi borde ringa en?"
Struntade totalt i att inte göra en grej av det hela. Alba verkade ha det besvärligt och Gian ville hjälpa honom.

"Jag vet inte vad det är med den. Den gjorde ont redan hemma." Han gav honom ett svagt leende medan han skakade på huvudet.
"Åh ingen fara. Jag kanske ska ta en käpp och bara ta bort protesen. Jag kanske har överbelastat den eller jag vet inte. Men såhär ont har den inte gjort." Han såg på honom.
"Men låt oss gå till polen. Då kan jag skruva av den så kanske det blir lite mindre besvärligt...." Sa han mjukt

Gian såg skeptiskt på Alba. Efter en stund drog han eftertänksamt in ett djupt andetag och nickade. "Okej då. Men blir det värre.. så måste du säga till." Han rynkade ogillande pannan och vände sig sedan om för att gå därifrån. Han ville göra de andra sällskap. De skulle säkert inte dröja så länge till då det var sent och de flesta var trötta.

Cecilia hade tagit trappan ner till poolen och tog några simtag för att sedan parkera sig vid kanten av poolen. Det var otroligt skönt att få svalka sig. Även om vattnet inte var kallt. Det var iallafall svalare än luften.
"Kom, gör mig sällskap, Mara!"

Han såg på honom och log.
"Ja det kanske är bra det. Då får vi hitta en läkare vi litar på. Vi vill inte göra stakaren orolig." Han gick med honom och hämtade ett par badbyxor.
"Är allt bra?" Sa han när han kom ut och slog sig ner vid kanten och började få av sig foten.

Mara såg upp och gav sin kusin ett svagt leende. Lade ifrån sig boken och reste sig. Hon hade varit så tyst efter begravningen och hon sträckte sig efter hennes hand.
"Är det bra med dig?" Sa hon med sin lena röst. Lite hår hade fallit framför ögonen och hon log mjukt.
"Nona älskade verkligen oss alla. "

"Vi tar någon vi litar på", instämde Gian och erbjöd sin arm åt Alba för att hjälpa honom ut till poolen och de andra.
Han satte sig ner på en av solstolarna bredvid sin kusin.
"Det är bra, kusin. Bara jet-lagen. Det lägger av snart ska du se. Vi behöver sova." Han log lite matt och granskade Alba. "Du hade inte behövt följa med hit, Alba. Det verkar vara besvärligt för dig."

Cecilia blundade och lutade huvudet bak för att njuta ännu mer av lugnet och riktigt slappna av. Hon pustade ut. "Ja, det är bra.", sa hon i ett andetag och öppnade sedan ögonen för att se på Mara. "Och du? Är huset som du minns det?"

Han ställde ifrån sig foten och drog handen lver stumpen där en skruv satt. Den var röd och han sjönk ner i vattnet.
"Jag behövde inte, jag ville. Det var länge sedan jag var här och lite sol är alltid bra för oss alla..." Sa han och skrattade sedan till.
"Åh jag blir så morbid ibland." sa han med ett svagt llende.
"Jag är ju en enäggstvilling. Jag och Valentino är så lika. Men det som håller oss isär är det här." Han pekade mot sin stump. Visste att det fanns mera saker som skiljde dem åt men Alba kunde få sådana perioder.
"Jag säger till om det gör ondare."

Mara såg upp på henne och såg sig om. Sedan lade hon huvudet på sned.
"Både ja och nej. Huset är som jag minns det men nu saknas det en viktig del. Nona reste så ofta hon kunde hit. Så nu är det det som saknas."