Almost PRS

Om de nu hade haft ett förhållande så hade Yaosu ändå inte riktigt kunna lita på de där orden. Inte för att han var rädd över att Hayley skulle avslöja dem, utan mer för att världen var orättvis och hela tiden kom med nya hinder. Det fanns liksom ingenting som skulle kunna garantera att de inte blev påkomna, hur bra de än var på att dölja det. Men det var inte något problem för den äldre, för som sagt fanns det viktigare grejer i livet än arbetet. Nu var detta bara rent hypotetiskt, eftersom de inte var ett par, men det var ändå någonting han var tvungen att gå igenom för sig själv.
Det hade ju inte direkt varit ditt fel om jag blev det heller, men..det hade nog inte spelar mig någon större roll eftersom..du är viktigare. Tjugoåringen vek undan med de gula ögonen och stirrade istället på tekoppen framför honom. Det skulle nog inte svalna snabbare för att han satt och glodde på det, men man kunde ju alltid hoppas. Öronen vickade på sig igen när den yngre flickan nämnde det där med att hon ville kunna lita på honom igen, att hon till och med hoppades på att hon skulle kunna göra det någon gång i framtiden. Det hoppades den äldre också, mer än hon troligen kunde föreställa sig. Fan, han hoppades på det mer än han själv kunde föreställa sig, så såklart att hon inte skulle kunna göra det.
Om vi ger det lite tid och jag får några chanser att bevisa att du kan lita på mig kanske det tillslut blir till verklighet. Yaosu vände blicken mot ett av de stora fönstren och betraktade stillsamt den runda månen som vid det laget stod högt på natthimlen. Den var ganska vacker om man bortsåg från hela varulvs-aspekten. Inte lika vacker som alla stjärnor, men definitivt behaglig att kolla på. I alla fall nu när han redan genomgått smärtan förvandlingen förde med sig. Annars hade den nog spritt skräck inom honom snarare än lugn.
Du, ingen kan förstå Zihao. Jag kan knappt förstå honom när han inte är en lurvig klumpeduns..inte för att jag har någon rätt att säga något, men äsch. Blicken gled bort från fönstret och svepte över rummet. Röran han hade ställt till med skrek liksom om att han var minst lika klumpig som sin yngre bror, kanske till och med ännu värre. Han ville verkligen inte medge detta, dock var det lite av ett faktum och ett faktum kunde han inte rymma från. Tankarna gled snart bort från röran och fokuserades istället på sjuttonåringen. Åh, han hade inte märkt att hon gråtit när hon gått in, men det hade å andra sidan varit ganska klart för honom att hon gråtit vid någon tid punkt. Det fick nästan hans egna tårar att börja falla igen, och då bara av tanken på hur det måste ha varit för henne att sätta for i kontoret igen.
Nej, du kan i alla fall glädja dig över det faktumet..även om jag tvivlar på att det är mycket bättre för dig att behöva gå till din egen sovsal varje dag. Yaosu slöt ögonlocken med ett litet snyftande läte och lät sig själv dras in i kramen. Det kändes varmt, hemvant på något underligt sätt. Han hade lätt kunnat stanna i den positionen resten av kvällen, med hennes ansikte begraven i pälsen på honom och armarna slingrade runt den lurviga kroppen.
Jag tycker så förfärligt mycket om dig, Hayley.

Du är viktigare. Det får Hayley att än en gång bli tårögd. Hon har aldrig riktigt känt sig viktig för någon. Särskilt inte tillräckligt viktig för att någon skulle riskera deras jobb för henne. Föräldrarna hade alltid riktat sig mot Luke, han som skulle bli mannen i familjen senare. Det är nog därför föräldrarna aldrig försökte lära henne att skriva och läsa. Det blev mer uppenbart för henne att de inte brydde sig om henne när hon försökte berätta för dem vad som försiggick bakom kyrkans dörrar. De trodde att hon bara ville ha uppmärksamhet och sa till henne att gå och mjölka kon istället. Luke har hon inte haft kontakt med sen hon var elva, trots att de går på samma skola. Sjuttonåringen snyftar tyst och begraver ansiktet i teet en stund.
”Tack,” viskar hon med ett darrande litet leende. Då hon inte orkar se den äldre i ögonen vänder hon blicken till den varma brasan. Det prasslande lätet gör henne lite lugnare. Så fort hon satte foten i det här kontoret kändes det genast väldigt familjärt, med brasan, de varma tonerna, fönsterna som visar det vackra miljöområdet utanför Hogwarts. Tyvärr hade hon inte fått samma känsla när hon steg in i rummet idag, nej.. det var mer triggande. Däremot är hon fortfarande förtjust i brasan, men det är nog för att hon älskar varje brasa som finns. Det gör bara allting så mycket trevligare. Blicken vandrar vidare till de stora fönsterna, man kan klart och tydligt se den stora fullmånen uppe på den mörka himlen. Vacker, samtidigt som den inte är det. Hayley tar några klunkar av sitt te innan hon låter ögonen fästa sig på lurvbollen i hennes knä. Han är rätt lugnande att kolla på, de stora ögonen, det lurviga ansiktet och öronen som vickar fram och tillbaka. Oerhört gulligt. Frågan är om hon kommer orka se på honom när han är i sin mänskliga form. Om kontoret får henne att börja gråta, hur kommer hon då reagera om hon ser hans ansikte? Hans fina, dumma ansikte.
”Ni är båda två lurviga klumpedunsar, men det är väldigt gulligt att kolla på.” Nej, med tanke på att garderoben fallit ner och gardinerna hamnat på golvet så kan man nog konstatera att Yaosu är klumpig han också. Men hon kan inte döma dem, Hayley själv är oerhört klumpig. Särskilt i sociala sammanhang. ”Du är lurvigare än min katt, jag trodde inte det var möjligt.” Nej, Elmo är extremt lurvig. Deras första lilla möte är också en fin berättelse, hon hade bara sett en hemlös liten kattunge när hon var tolv, följde efter och blev genast kompis med den lilla krabaten.
”Nej.. sovsalen håller jag mig gärna borta ifrån.” Om de hade slutit upp tillsammans för en månad sedan kanske hon hade kunnat spendera lite mer tid i hans kontor, men hon behöver fortfarande gå till sovsalen varje dag. Det är inte direkt särskilt roligt, men hellre det än att gå till det här kontoret varje dag efter det som hänt. Tårarna som tryggt på förut när han sagt att hon är viktig för honom börjar komma upp. Inte lika många som förut, men några stycken. Inte för att de talar om sovsalen, utan det han säger därnäst. Hon gnager sig i underläppen medan kramen hårdnar lite grann.
”Jag tycker om dig mycket också,” Fortfarande, känslorna har inte riktigt gått bort. Hayley har bara blivit förskräckligt sårad.

Tacka inte, protesterade Yaosu och ruskade på huvudet. Jag säger bara sanningen, okej? Och jag är så jävla besviken över mig själv för att jag inte kunde säga det tidigare, förslagsvis för någon månad sedan, fortsatte han skamset och suckade tungt. Han hade besparat dem båda två så mycket onödig smärta, främst för Hayley, men även sig själv. För det hade verkligen gjort ont att veta att hon hade ont, på något sätt verkade hennes smärta vara kopplad till honom. Han hade rikrigt kunnat känna den den där morgonen, kunnat ta på den. Det verkade som om de verkligen hade någon koppling sinsemellan, en koppling som inte gick att beskriva eller ännu mindre förklara. Den äldre hade varken hört eller upplevt något liknande tidigare, visste knappt ens att sådant faktiskt existerade i världen. När hans farmor hade talat om att vissa människor var ämnade för varandra, att deras vägar var menade att korsas och bestämma deras framtid, hade han mest himlat med ögonen åt henne. För i hans ögon fanns sådant trams bara i sagor, eller det hade åtminstone varit det tills han lagt de där ögonen på Hayley Clarke. Hon hade fått honom att slå en hundraåttio på fläcken, särskilt när de faktiskt pratat med varandra ordentligt och börjat lära känna varandra. Därefter hade det bara gått ut för och nu undrade han om det ändå inte varit något så klyschigt som kärlek vid första ögonkastet. Okej, kanske kärlek vid andra ögonkastet, men sak samma. Och vad hade han gjort? Slängt bort det pågrund av en dum släng av intern panik.
Jag brukar faktiskt inte vara såhär klumpig! Svarade Yaosu buttert och muttrade högt för sig själv. Nej, innan ni klampade in och skrämde livet ur mig läste jag en bok framför brasan. Det var först efter det som all den här röran blev till..först försökte jag gömma mig bakom gardinerna vid sängen, vilket uppenbarligen misslyckades brutalt. Därefter försökte jag klättra in i en av garderoberna men när jag försökte stänga dörren efter mig välte hela eländet och krossade mig nästan i fallet. Tjugoåringen såg butter ut i ett slag, med öronen strukna över hjässan och ögonen lätt blängande. Dock varade detta inte särskilt länge då de genast gled tillbaka upp när Hayley nämnde hur han var fluffigare än hennes katt. Det hade väl ändå varit en komplimang? Han tog det i vilket fall som en, så det så.
Är jag? Jag tycker faktiskt att pälsen är ganska trevlig när den väl är där, trevligt att jag inte är den enda som gillar den..för jag antar att du gillar mjuka, fluffiga saker? Undrade han och kände hur svansen började vifta bakom honom ingen. Så jävla fjantigt, men hur mycket han än ansträngde sig och försökte styra det där, var det totalt omöjligt. Svansen var dock ingenting han behövde fundera över i någon längre tid, då den automatiskt höll sig stilla när hon konstaterade det där med sovsalen. Det måste vara väldigt jobbigt för henne att ens behöva fundera över det där, att inte kunna känna sig säker i sin egen säng om nätterna. Fy fan.
Om du någonsin känner att du klarar av att spendera en natt här igen, får du naturligtvis göra det. Jag kan släpa fram en av de gamla madrasserna och lägga mig på andra sidan rummet..eller till och med släpa ner den till klassrummet om det gör saken bättre. Nu skulle hon säkert tycka att den lösningen var ännu värre, men om hon mot förmodan inte gjorde det, så ville han i alla fall göra det klart för henne att det var en möjlighet. Kanske inte nu, däremot någon gång i framtiden, särskilt som den där lilla bullen över magen bara skulle växa sig större och bli mer noterbar.
Hjärtat tog ett litet skutt över de där sista orden. Nej, han förtjänade verkligen inte att bli omtyckt av någon så perfekt och underbar som sjuttonåringen. Hayley var alldeles för bra för honom och han visste det mer än väl, men samtidigt kunde han inte sluta tänka på de där historierna hans farmor talat om under uppväxten. Kunde det faktiskt vara så att den yngre flickan och han själv var menade för varandra? Det lät extremt klyschigt, ja, men det betydde inte att han kunde sluta fundera över det.
Men jag förtjänar inte att bli omtyckt av dig, även fast jag verkligen uppskattar att höra dig säga de där orden..

Jo, det hade varit bättre om den tre år äldre sagt något liknande för en månad sen.. hon hade stannat då, och saker och ting skulle troligen ha sett väldigt olika ut. De bägge två skulle inte ha mått så pissigt som de gjort den senaste månaden. Hennes tillit för honom skulle finnas kvar. Men tyvärr kan de inte göra något åt det nu.
”Det är bara det att jag inte riktigt känt mig viktig för någon tills du sa det..” Hayley rycker lite på axlarna medan hon förtrycker tårarna som pressar. Jösses, hon har verkligen gråtit betydligt mer den senaste tiden än tidigare. Han måste se henne som en gråtande bebis. Aja, då får han helt enkelt tycka det i såna fall, han är trots allt en stor anledning till att tårarna kommit. Hon kan inte riktigt förstå hur hon sitter och kramar samma man som gjort henne så förskräckligt ledsen. Saken är den att hon fortfarande är väldigt arg på honom. Vem säger något sådant direkt efter de legat med en. Vanligtvis brukar ett engångsligg vara något båda parterna är medvetna om. Uppfattningen hon fått var att han velat ha ett förhållande.. nu har han förklarat det hela, men det gör fortfarande ont, och det är väl förståeligt? Hur som helst värmer orden mer än vad de borde göra. Hon är så nära på att förlåta honom efter det han sagt, men hon vet att hon inte kan vara så korkad igen. Hayley måste vara uppmärksam så att hon inte blir sårad igen. Någonting hon borde ha lärt sig mycket tidigare. Det är rätt skönt att samtalsämnet blir lättare, det får henne att glömma bort de där gnagande tankarna. Hans förklaring får Hayley att skratta. Kanske lite oartigt, men fan det är roligt. Bilden av den stora lurvbollen som går in i allt är lite roligt. Även att en varg ligger och läser. Mycket gulligt. Sen tycker hon ju väldigt synd om honom också, de tre ungdomarna borde ha berättat att det var de tidigare.
”Förlåt, det är inte roligt..” börjar hon och lugnar ner skrattet. ”Jag kan hjälpa dig fixa allt det här, magi är väldigt bra på det sättet.”
Gillar Hayley mjuka och fluffiga saker? Herregud. Allt i hennes garderob är mjukt och lent, kissemissen är stor och fluffig. Men vem gillar inte lena saker? Det måste väl alla göra?
”Jag älskar mjuka och fluffiga saker.. Skulle kunna ha dig som täcke hela tiden.” Vad bekvämt det skulle vara. Yaosu är en perfekt filt. Varm och gosig. Ögonen, som varit fästa på fönstret glider tillbaka till den tre år äldre när han sedan ger henne ett erbjudande. Skulle hon kunna tänka sig att sova där i kontoret igen? Osäkert. Det är väldigt mysigt, men med tanke på det som hänt blir hon lite avskräckt från det.
”Tack.. jag kanske gör det nästa fullmåne,” mumlar hon och börjar pilla med Yaosus päls. Som sagt, hon är osäker på om hon kommer kunna kolla Yaosu i ansiktet på ett tag, det är lättare när han är i den här formen. Då blir hon inte genast ledsen. Det känns även lite för tidigt för att hon ska sova där under den här natten. Men kanske.. kanske det skulle vara bättre än att sova i sovsalen med tjejerna som kan tänkas göra lite vad som helst mot henne under nattens gång.
”Du förtjänar visst att bli omtyckt av mig, varför skulle du inte göra det?”

Att Hayley inte känt sig viktig tidigare var ingenting annat än sorgligt. Hon förstod nog inte riktigt själv hur speciell och underbar hon var, vilket gjorde Yaosu jävligt besviken på världen de levde i. Hur kunde så många hemska människor ha det så bra när de som egentligen borde ha det inte hade det? Det var orättvist, förfärligt orättvist. Tårarna som gled nerför den yngre flickans kinder gjorde så att en klump bildades i halsen på tjugoåringen, som var ganska nära bristningsgränsen vid den punkten. Åh, allt han ville göra var att dra henne intill sig och göra det ordentligt klart för henne att hon var viktig. Inte bara för honom, utan för så många andra, till exempel hennes bästa vän som tydligen hade ihop det med Zihao.
Du är viktig, Hayley, så otroligt viktig, svarade den äldre och satte sig upp, fortfarande halvt i hennes knä så att hon inte behövde fyra, men ändå så pass högt med nosen att han kunde se henne i ögonen. För mig, Joshua, Aeron..tvivla aldrig på att du är viktig för det är du, mer än du någonsin kan föreställa dig, fortsatte han och placerade frambenen över axlarna på henne. Det var kanske inte någon vanlig kram, dock ett tappert försök till en. Troligen var det att gå över gränsen till råga på allt, men nu sket han faktiskt i det. Hon behövde veta att han menade allvar och det här var ett perfekt sätt att visa det på. Hur det egentligen var det kunde han inte svara på. Om sanningen skulle fram hade han inte kunnat låta bli att krama henne efter att hon sagt det hon precis sagt, men förhoppningsvis var det okej i alla fall.
Sedan lutade Yaosu sig genast tillbaka när hon började fnissa över hans lilla rad av incidenter tidigare. Nej, det var verkligen inte kul och tacka gudarna för att den där dumma garderoben inte klämt ihjäl honom. Då hade de hittat en mosad pälshög istället för en levande en, och han tvivlade på att det skulle ha varit en vacker syn - pälshögen alltså. En platt pälshög. Platt som en pannkaka med tanke på hur tungt skåpet var.
Tack, det måste du nästan göra nu när du suttit och skrattat åt mig, konstaterade den äldre och blängde på sjuttonåringen. Självklart var han inte seriös, men det kändes bra att fortsätta uppehålla den lite mindre spända stämningen. Plus att det skulle vara skönt att få lite hjälp med all denna röra. Tyvärr kunde han inte göra något åt saken själv nu när han gick på fyra ben, och kände han sig själv rätt skulle han fortsätta göra det tills långt in på förmiddagen nästa dag. En gång hade Zihao varit fast i sin fyrbenta form i en halv vecka, ett riktigt hemskt minne. Den tredje dagen hade den yngre brodern totalt gett upp hoppet och tja, det hade varit väldigt sorgligt att bevittna. Nu var det ingen fara eftersom det löste sig bara några timmar därefter, men det hade ändå varit obehagligt.
Om du har riktigt med tur kanske jag lyckas fastna i den här formen senare i livet. Då kommer jag ändå inte kunna göra mer än vara ett väldigt trevligt täcke, påpekade tjugoåringen och rullade ihop sig i Hayleys knä. Plats fick han inte för fem öre, dock följde han Zihaos exempel och låtsades som ingenting. Vadå stor och klumpig? Vem pratade de om då liksom? Inte kunde det vara den halvt massiva vargen inte? Nejdå.
Nästa fullmåne..självklart får du komma hit då, förstår om det är lättare när jag ser ut såhär. Det var väl den enda anledningen till att hon följt med ikväll, eller hur? Ganska smart ändå, då behövde hon inte se hans ansikte. Personligen kunde han inte känna igen sig själv överhuvudtaget i den här formen, inte ens ögonen var sig lika. Frågan hon ställde därnäst fick Yaosu att snegla undrade mot den yngre flickan. Varför skulle han inte göra det? Fanns det inte typ hundra svar till den frågan?
För att jag är en socialt värdelös idiot? På den fronten borde du om någon kunna hålla med.

Det är sant, hon vet att både Joshua och Aeron bryr sig om henne, ser henne som viktig. Och egentligen är det bättre än vad många andra upplever, det är inte alla som har så fina vänner som hon har. Nu har hon en till person som bryr sig om henne, trots att han bara känt henne en kort stund. Det är egentligen en lång lista, tre personer. Tre väldigt fina personer. Det är en rätt stor skillnad från hur det var för bara några år sedan, när hon inte kände varken Joshua eller Aeron. Men nu borde hon inte klaga, Hayley har det betydligt bättre än andra. Därför tvingar hon bort tårarna med handryggen, det är liksom ingenting att gråta över, för nu är hon egentligen viktig för några stycken. När lurvbollen sedan placerar frambenen över axlarna på henne kan hon inte undgå att le. En väldigt underlig kram, men hon motar den. Armarna slingrar sig runt Yaosu och hon borrar än en gång ner ansiktet i den tjocka pälsen.
”Du är också viktig, vet du det?” Undrar Hayley. Hon bryr sig fortfarande om honom. Kanske hon borde lämna honom och fokusera på sig själv, men helt ärligt kan hon inte göra det. Bortsätt från hur han bettet sig den där morgonen har han bettet sig väldigt snällt mot henne. Snällare än någon annan. Nu tänker hon inte förlåta och glömma, men hon förstår att han kontrollerats av ångesten. Han har bett om ursäkt, och kanske hon kan lägga det åt sidan om hon känner att hon kan lita på honom igen. För tänk om de ligger med varandra igen, och han bara upprepar samma sak? Hon är verkligen inte säker, hon vill så gärna bara lita på honom igen. Sjuttonåringen ruskar på huvudet, dags att komma på andra tankar. Till exempel att Yaosu inte uppskattat hennes skratt.
”Förlåt, det lät bara lite roligt. Jag kommer såklart att hjälpa dig städa upp,” Hayley tar upp den lilla väskan som hänger över axeln och får snabbt upp trollstaven. Bättre att göra det nu än att vänta. Med några små ord glider gardinerna upp i luften och åker tillbaka till sin rätta plats. Garderoben som vält ställer sig upp. Inga problem. Den stora bjässen börjar rulla ihop sig i hennes knä, inte särskilt lyckat. En stor varg får inte plats där inte, men hon klagar inte. Pälsen värmer benen och det är just vad hon behöver.
”Men jag vill inte att du ska vara fast i den här formen,” Det där hade hon inte riktigt funderat över innan hon sagt. Hon vågar inte ens kolla på honom i hans mänskliga form men trots detta vill hon inte att han ska vara en lurvboll för evigt. En liten del av henne vill väl fortfarande att de ska bli tillsammans förr eller senare, det här tänker hon däremot förneka ett tag till.
”Det är rätt mycket lättare att vara nära dig när du ser ut så här.. jag vet inte riktigt varför,” erkänner hon trevandes medan fingrarna börjar pilla lite med de stora, fluffiga öronen. Hon vet inte riktigt varför, men det är mysigt. ”Och kanske du är en socialt värdelös idiot, men jag gillar dig ändå..”

Kanske, även om det inte känns som jag är det. Yaosu hade lust att dra på munnen men bestämde sig för att det inte var någon bra idé. Det skulle bara se ut som om han blottade tänderna - han hade sett Zihao försöka ganska många gånger vid det laget och varje gång såg det ännu mer bisarrt ut än innan. Bisarrt och lätt hotfullt. Han hade liksom ingen lust att råka skrämma Hayley nu när de äntligen börjat tala med varandra igen. Och varför kände han ens ett behov av att le över det faktum att det inte kändes som om han var särskilt viktig? Nej, det var bara ett onödigt extra steg som han inte behövde ta.
Jag antar att jag är viktig för typ Zihao, men utöver det tvivlar jag på att det finns många fler som faktiskt bryr sig. Mina föräldrar gör inte det och Weimin, min yngsta bror, är så rädd för mig och Zihao att han inte talat med någon av oss på närmare ett år nu, fortsatte den äldre och slöt ögonlocken. Inte långt därefter slog han upp dem igen för att se gardinstången flyga tillbaka mot fönstret samtidigt som garderoben reste på sig. Magi var verkligen ett fantastiskt verktyg, särskilt när man använde den på rätt sätt. För vissa använde den ju istället på fel sätt, till saker som inte gjorde något gott överhuvudtaget.
Antar att det förmodligen såg väldigt roligt ut när jag väl ställde till röran, men jag var så rädd att jag höll på att svimma, påpekade tjugoåringen och skakade lätt på huvudet. Världen håller på att förändras..hade någon som inte känt mig fått syn på mig inatt hade jag förmodligen varit död inom några sekunder, förklarade han därefter och gjorde en grimas. Alla möjliga nya lagar hade trätt fram under de senaste månaderna, allt eftersom folk blev mer och mer skeptiska mot allting som inte var rent och följde normen. Han skulle inte bli förvånad om de snart försökte genomföra en lag som förbjöd mugglarfödda att gå på skolan. När den dagen kom skulle han officiellt ge upp hoppet för mänskligheten. Usch.
Är du säker på det? Skulle det inte vara praktiskt att ha ett täcke vandrande efter sig? Undrade Yaosu och försökte höja på sina icke-existerande ögonbryn. Och som du precis själv påpekade är det ju betydligt lättare att se på mig när jag ser ut såhär..personligen kan jag inte se varför du inte skulle vilja att jag stannade såhär för all evighet. Den äldre slöt ögonlocken ännu en gång när sjuttonåringen började pilla med de mjuka öronen. Av någon anledning kändes det skönt, nästan som någon form av massage. Men han hade trots detta lite svårt att koncentrera sig på det goda. Hayley hade liksom påpekat att hon tyckte om honom och det gick inte att ignorera - det var ingenting han ens skulle drömma om att ignorera. Aldrig i livet.
Jag gillar dig också, men det vet du ju redan, trots att du är envis som en åsna och inte kan styra din mun..tycker det är otroligt charmigt faktiskt.

Okej, Hayley hade definitivt klagat för tidigt. När hon hör att hans föräldrar och bror inte riktigt verkar bry sig så mycket om honom svider det till. Mer än vad hon skulle vilja. Efter allt som hänt skulle hon gärna inte bli så påverkad av Yaosus smärta som hon nu blir. Hon vill verkligen inte se honom ha ont, och hon tycker väldigt synd om honom. Hon kan relatera till det där med föräldrarna och syskon, men sjuttonåringen har två underbara vänner. Att han inte känner sig viktig för särskilt många. Hon gnager sig i underläppen, ångrar under tystnad att hon öppnat munnen. Hon bestämmer sig för att fånga upp hans ansikte i de kupade händerna, så att hon kan kolla honom i ögonen.
”Du är viktig för mig också.” Även om en del av henne inte vill erkänna hur mycket hon fortfarande bryr sig om honom, så känner hon att detta är ett viktigt tillfälle för henne att berätta det för honom. Det är underbart att de två bröderna har en nära relation, men bristen på kontakt kan vara fruktansvärd. Under de åren hon inte kände Joshua och Aeron på skolan så hade hon verkligen mått skit. Känt sig fullständigt ovärd. Hayley vill verkligen inte att han ska må så.
”Jag förstår.. det var dumt av mig att skratta. Om du vill kanske jag kan vara med dig under fullmånarna, ifall någon kommer så kan jag se till att de inte lägger ett finger på dig. Även om det är något du verkligen inte borde behöva vara orolig över.” Hade Hayley just erbjudit honom det där? Ja… hon bryr sig helt enkelt väldigt mycket om honom. Alla lagar som ställts de senaste månaderna är helt sjuka, snart kanske de belönar folk som dödar varulvar. Snart kanske de stänger ute både mugglarfödda och andra som inte är helt renblodiga från både skolor och jobb som är för magiker.
”Någon gång, när jag vant mig lite mer kanske jag vill sitta och stirra på dig för att du är så fin.. men det skulle jag inte få göra om du är fast i den här formen hela tiden,” erkänner hon och himlar med ögonen för sig själv. Jösses vad korkade saker hon får ut sig. Varför? Hon borde fortfarande vara lite bitter över det som hänt, men ändå slänger hon bara ut sig saker. Men de är saker som Yaosu behöver få höra. Hayley fortsätter med sitt pillande med hans små mjuka öron medan en rodnad växer över kinderna.
”Jag trodde inte att någon kunde tycka att det är charmigt..”

Hjärtat tog ett litet glädjeskutt när hon sade de där orden, de där orden som Yaosu trodde att han aldrig skulle få höra henne säga. Han var viktig för Hayley, han betydde någonting för henne. Det kändes fantastiskt att veta, ett faktum som på något sätt fick livet att kännas ett uns mer värdefullt. Ett ofrivilligt leende började sprida sig över det lurviga ansiktet. Som sagt undvek han egentligen helst att le när han befann sig i den formen, men nu var det helt omöjligt att låta bli. Ögonen var stora och runda, lite lagom glansiga. Han var viktig för den yngre flickan, trots det som hänt mellan dem. Orden fortsatte att eka i huvudet på honom, fick honom att känna sig gladare och gladare för varje gång de studsande mot väggarna därinne.
Jag tror inte ens att du kan börja föreställa dig hur mycket just de där orden betyder för mig..helt ärligt kan jag knappt förstå det själv och då är det ändå för mig som de betyder så otroligt mycket, erkände den äldre och sniffade till. Det värmde om hjärtat, men samtidigt var det så mycket mer än så. Efter att hon lämnat kontoret den där ödesdigra morgonen hade han aldrig trott att han skulle få höra henne säga något sådant, att hon skulle kunna fortsätta bry sig om honom. Nu hade han fortsatt bry sig om henne, men hon hade liksom inte sårat hans känslor så som han gjort mot henne. I några sekunder kröp självhatet över honom när den tanken nådde fram. Han skulle aldrig sluta hata sig själv för det där, aldrig någonsin.
När Hayley sedan erbjöd sig att stanna med honom under fullmånarna och skydda honom från inkräktare, då brast det smått för tjugoåringen. Åh, hon var verkligen den mest osjälviska människan han någonsin stött på - så begåvad, snäll och modig. Att hon ens erbjudit honom det där bevisade åtminstone tre av de där punkterna, och faktumet att hon städat upp röran efter honom så skickligt kryssade av även den fjärde punkten.
Du behöver verkligen inte, Hayley..jag vet att det är jobbigt nog för dig att vara här nu och vill verkligen inte att du ska känna dig tvingad att spendera någon natt överhuvudtaget med mig. Men om det är något du verkligen vill så får du absolut göra det, och jag antar att det skulle betyda att du slipper de där gräsliga dammvipporna åtminstone en natt i månaden, svarade Yaosu och torkade bort tårarna med en av tassarna. Allting hon nyss sagt betydde så mycket för honom att han knappt visste vart han skulle ta vägen i stunden. Och när hon sedan kom att nämna det där med att han var fin..merlin, vid det laget kunde han inte vara säker på att han inte drömde. Det kändes så sjukt overkligt att höra henne säga något sådant, uppenbarligen till den punkten att han ifrågasatte om det var verkligt eller ej.
Jag är långt ifrån lika fin som dig. Tjugoåringen snörvlade till rejält och blickade upp mot Hayley med sina stora, gula ögon. Men du menar alltså att jag inte är fin i den här formen? Eller missuppfattade jag dig? Fortsatte han därefter frågandes, med ett litet ynkligt frustande. Han kunde ju inte sitta och grina hela natten, dags att rycka upp sig. Rodnaden över kinderna på henne drog tankarna vidare åt det hållet och han försökte återigen höja på ögonbrynen som inte fanns där. Vad betydde den där rodnaden ens? För han ville bra gärna misstolka det hela, men kunde inte riktigt låta sig själv göra det efter allt som hänt. Han kunde inte tillåta sig att förstöra deras relation igen med sina vandrande tankar.
Hm, men jag tycker att hela du är charmig och de som inte delar den meningen vet uppenbarligen inte vad de talar om, konstaterade den äldre bestämt. Slår vad om att jag till och med skulle tycka du var charmig om du började dregla på mig.

Yaosus reaktion visar bara hur viktigt det var att Hayley sa de orden. Han hade uppenbarligen inte förväntat sig det, och med tanke på att han bara tror att en person ser honom som viktig är det någonting han definitivt behöver. Det hon sagt är sant, han är väldigt viktig för henne. Ja, han har sårat henne förskräckligt, men det betyder inte att hon bryr sig mindre om honom. Nej, tyvärr fungerar det inte riktigt så. En del av henne önskar att hon kunde lägga honom bakom sig efter det som hänt, men det går inte. Plus så vill hon inte riktigt det. Hjärtat sjunker på henne när hon ser hur de lätt gula ögonen börjar bli alldeles tårfyllda, för att sedan rinna ner över de lurviga kinderna. Hayley skulle väldigt gärna stryka bort dem med tummarna, men det är lite svårt att hitta dem när de försvinner in i pälsen. Väldigt jobbigt. Istället bestämmer hon sig för att dra in den stora lurvbollen i ännu en kram.
”Nej, det kanske jag inte kan..” Medger hon och stryker fingrarna försiktigt över den tjocka pälsen på hans hjässa. Det är ovant för henne, hon har inte varit så nära honom sen en månad tillbaka. Men det känns okej, bara okej än så länge. Helt ärligt kan hon nog förstå lite grann av vad det är Yaosu menat. Sjuttonåringen hade blivit oerhört glad när han sagt så till henne.. nu går det nog inte att jämföra, men hon har åtminstone ett litet hum om det. Sedan blir hon aningen tveksam. Eller ja, rätt tveksam faktiskt. Hon vet att hon inte behöver vara med honom vid fullmånarna, och det kommer nog bli jobbigt för henne. Men Hayley skulle aldrig kunna leva med sig själv om det kommer någon och stör Yaosu under fullmånen och skadar honom.
”Jag vill, det känns betydligt säkrare på det viset.. plus, jag klagar aldrig på om jag får lämna sovsalen då och då,” Verkligen inte. Hon skulle gärna sova borta från de andra tjejerna hela tiden. Dock skulle det väcka misstankar, så kanske en gång i månaden räcker. Hayley glider undan lite från den äldre så att hon kan se honom i ögonen. ”Jag kan stanna här också, så behöver du inte vara lika rädd, och jag behöver inte gå tillbaka upp dit.” Vad härligt det skulle vara. Nu gillar hon inte att vara i kontoret, men kanske det är bättre än sovsalen? Det finns helt enkelt bara ett sätt att ta reda på det.
”Klart du är fin i den här formen också.. men du är ännu finare annars,” mumlar hon och fortsätter därefter att börja pilla med de fluffiga öronen. Dock klappar hon sig lite om kinderna som blivit alldeles varma. Än en gång ger han henne en komplimang, Hayley är så förskräckligt ovan vid det.
”Nej, det tror jag inte! Att ha någon dreglandes över sig är inte så värst trevligt ju.”