Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Att hon hade dykt upp på middagarna hade faktiskt förvånat Nathaniel - och glatt honom. Det måste väl vara en indikator på att hon iallafall inte hade så mycket emot honom? Han hade ju förstått henne ifall hon hatade honom vid det här laget. Han om någon borde väl förstå om man hatade sin fars mördare - men han kunde inte hindra sina känslor för henne, vilket gjorde allt det här tusen gånger svårare. Det var väl allt detta som gav honom en ganska dyster sinnesstämning där han satt vid sina brev.
När han såg upp emot dörren som öppnats fick han till sin förvåning se henne. Han hade inte trott hon skulle dyka upp så, men verkligen hoppats det. Först visste han ärligt talat inte alls vad han skulle säga eller göra - han var bara förvirrad. Här kom hon vandrande in bara sådär, satte sig hos honom och bad om att få sova där? Han som väntat sig någon slags utskällning eller kanske förklaring till att hon tänkte sticka eller nåt i den stilen.
Men oj så glad han också var för det. Hon var inte arg alltså... Det kändes som den största segern av dem alla. Utan att direkt svara något lade han armarna om henne i en ordentlig kram och lutade huvudet emot hennes, njöt av den fantastiska doften från hennes hår - kramen var väl svar nog i sig.
"Har du förlåtit mig?" frågade han viskandes, rakt på sak men var tvungen att veta.

Hon hade vetat att hon behövde prata om detta men samtidigt hade hon hoppats på att slippa. Hon drog in hans lukt genom näsan och kände tårarna igen. Nej inte igen- hon orkade inte mer. "Jag vet inte vad jag ska förlåta." Viskade hon knappt hörbart. "Min far var en ond man. "Viskade hon, det var den slutsatsen hon hade kommit till. "Men han var ändå min far. " Snyftade hon och kramade hårdare omkring honom. "Vad säger det om mig? "Fortsatte hon förtvivlat och försökte ta sig upp ännu längre i hans knä men sina fötter på hans ena lår som en liten boll nästan.
"Jag kan inte gråta mer. "Försökte hon förklara men ändå kunde hon inte sluta gråta. "Varför pratar jag ens med dig om detta?" Fortsatte hon ilsket men mest på sig själv. Hon hade lovat sig själv att inte gå så djupt in med honom. Hennes far hade dödat hans föräldrar och han hade dödat hennes far. Det var redan tillräckligt komplicerat. "Vart är hans kropp?" Frågade hon med orolig röst. Ingen annan skulle antagligen inte vilja ha honom i en grav men hon Iselia ville begrava honom bredvid den omärkta graven som var hennes mamma. Även han kunde ha en omärkt grav. Hennes far hade förklarat detta på något okänsligt sätt som hon nu inte kunde minnas.

Nathaniel visste att det kanske var en stor risk att ta upp det här med en gång - men då fick han väl vara en risktagare. Han behövde veta, det gick inte att gå runt och låtsas som ingenting. Trots allt hade han ju dödat hennes pappa och han hade ju full förståelse för att hon skulle hata honom för det. Det gjorde ont att se henne gråta, och bara värre blev det ju av att det var hans fel - även om det inte funnits någon bättre utväg, så var det inte desto mindre hans fel.
Han försökte istället koncentrera sig lite på henne och kramade mer om henne, strök henne försiktigt över ryggen i hopp om att kunna ge någon slags tröst.
"Det säger att du är mänsklig." sade han mjukt, han fann det inte det minsta konstigt att hon kände sig så. Det som förvånade honom lite mer dock var frågan om var han fanns, han hade inte riktigt väntat sig den frågan - men han kunde väl delvis förstå den.
"I källarhallen." de hade ett rum där just för detta, där de döda hamnade i väntan på begravning och där också han hamnat medan de fortsatte diskutera vad de skulle göra med honom. Alla de här ständiga diskussionerna.

Iselia nickade sakta, i källarhallen? Det var ingen vidare bra plats. Hon svalde hårt och höll armarna hårt om honom. "Där kan han inte vara." Viskade hon lågt. "Jag skulle vilja begrava honom, vid min mammas grav." Viskade hon lågt och såg försiktigt upp på honom. " Det vore nog ett bra avslut." Fortsatte hon snyftande. Hans blotta närvaro och hans lätta strykningar. Det gjorde det lättare.

Hon drog försiktigt med fingret över hans kind och log svagt när hon lyckats samla sig ännu mer. " Jag är inte arg på dig. Jag är mer arg på honom. " Viskade hon ärligt. Men ganska snart så log hon sött. "Låt oss inte prata om så tråkiga ämnen. Berätta om din första vecka som kung." Bad hon och lutade kinden mot hans axel men riktade blicken upp mot honom för att kunna se på honom. Han var verkligen vacker och hon hade saknat att se på honom.

Nathaniel nickade än en gång, förstod henne till fullo. Där var bara tills vidare, de hade haft problem med att besluta vad de skulle göra med honom. Visserligen var väl valet upp till Nathaniel, men han visste inte riktigt och hade gärna velat fråga Iselia först medans hans män verkligen inte tyckte han förtjänade att bli begravd.
"Vi kan ordna med det." sade han, vad han än själv tyckte om den mannen så förtjänade Iselia verkligen att få begrava sin far.
Nathaniel visste ju så väl själv smärtan det låg i att inte få göra det, eller att inte få delta i det. Hans föräldrar hade båda blivit begravda i hans familjs gravvalv och fått en riktig begravning - förrädaren var ju tvungen att spela med och ge dem en värdig begravning. Men Nathaniel hade inte kunnat vara där, vilket var förkrossande på många sätt. Dels hade han inte fysiskt kunnat det eftersom han varit skadad, men också eftersom förrädarens män var på full jakt efter honom då. Faktum var att han inte ens kunnat ta sig till gravarna ännu - som vakt hade han först inte haft tillgång till valvet. Under veckan som gått nu hade han ännu inte riktigt funnit tiden - men sanningen var väl snarare att han inte funnit styrkan, han visste att det skulle bli tufft att gå dit.
"Tack." sade han, väldigt lättad över att inte ha hennes ilska riktad emot sig längre - och även att hon bytte samtalsämne, och lockade fram ett litet leende också på hans läppar.
"Stressig. Det är tusen saker som ska ordnas helst på en och samma gång." sade han, det var alltid någon som sökte hans uppmärksamhet.

Iselia flinade lite och och skakade på huvudet. "Det var väldigt vagt älskade."Viskade hon ärligt men tog hans ena hand och pussade lätt på. Om och om igen. "Du borde anställa folk- som du litar på som kan hjälpa till med vissa grejer som du egentligen inte behöver vara där för. Som de här breven- du behöver inte själv skriva dem utan låt någon annan skriva ned det du säger. " Viskade hon som förslag. "Någon som kan skriva riktigt fort. "Fnissade hon och såg på honom.
"Kanske är det bara extra stressigt nu. När allt är nytt." Viskade hon fundersamt.
"Men jag hoppas att du kommer ha tid, på morgonen eller kvällen- bara någon tid någon gång där du kan lära mig att slåss med ett svärd. Jag vill ju ha ett. "Sa hon allvarligt och fnissade lite efter. "Men antagligen borde du inte berätta att du lär mig slåss. Det är kanske inte passande som kungens framtida fru." Viskade hon och sträckte på sig för att kyssa hans läppar, mjukt- kärleksfullt.

Nathaniel skrattade lågt till, hon hade en poäng i det.
"Jo kanske det. Jag har väl haft för fullt upp för att hinna känna efter då?" flinade han tillbaks, log lite bredare av de där små kyssarna. De inspirerade väl honom själv till att luta sig närmare och lämna en lätt kyss på hennes panna.
"Jag borde det, men jag måste stabilisera saker först och bli säker på vilka jag litar på ännu. Jag har en del män redan som kan göra jobbet, men de har redan tillräckligt mycket." log han mjukt tillbaks, ansåg det rätt gulligt hur hon brydde sig så - och han fullkomligt älskade hur allt redan var som vanligt emellan de båda igen. Men hade det inte alltid varit så? De hade haft ett så bra förhållande till varandra att det kunde gå år utan att de sågs och ändå var allt helt normalt när de sågs igen.
"Jag får ta mig tid till det." viskade han tillbaks - ville hon ha ett svärd och kunna slåss skulle hon också ha det. Vad folk än tyckte, och dessutom var det väl bara bra att hon kunde försvara sig. Han kom dock väldigt snart på andra tankar av kyssen, som han mjukt besvarade samtidigt som han försiktigt lade armarna bättre omkring henne.

Iselia himlade lite med ögonen och såg på honom. "En del män? " Suckade hon. "Du vet vi kvinnor är ganska duktiga också." Viskade hon mot hans öra och flinade lite. "Men det kanske du ska vänta några år med att berätta."Poängterade hon med ett fin. Men snurrade snart runt så de satt mage mot mage. Det kändes närmare. "Bra." Viskade hon mot hans läppar och kysste honom ännu en gång.
Såhär kunde hon sitta hela kvällen- ja hela natten. Men ganska snart blev hon avbruten.
Någon knackade rappt på dörren och klev sedan in. "Sir, jag har schemat för imorgon redo." Sa Merec lugnt och studerade det han höll i men tittade sedan upp och såg dem båda. Han harklade sig och vände snart om så han stod med ryggen mot dem. "Jag ber om ursäkt men vissa möten skulle jag vilja prata med dig om." Fortsatte han med sänkt blick. "Men det finns tid för det imorgon." Fortsatte han för att sedan försöka få tag i handtaget till dörren och stänga den.
Iselia svalde hårt, detta var ytterst genant. Kanske var det värre för Nathaniel? Hon hade ingen aning men hon satt nästintill naken här. Hon tog sig ur hans knä och drog kappan omkring sig och satte sig på sängkanten. "Du kan tala nu." Sa hon och drog handen igenom håret. Hon tänkte inte gå härifrån och hon ville inte bli störd på morgonen heller. Hon antog att Nathaniel inte skulle ha något emot det.

Nathaniel brast i skratt igen - han älskade att hon hade så lätt att få honom att skratta, det behövdes sannerligen eller alla de dystra tiderna som varit. Det var en egenskap som var guld värd.
"Jag vet inte om världen är redo att få reda på det ännu - åtminstone inte den manliga delen av världen." flinade han retsamt, han visste att han skulle få en stor mängd ilskna män på sig ifall han föreslog att han skulle ta in kvinnor också till att hjälpa till. Även om han inte skulle vara svårövertalad till det - det var väl mest Iselia som övertalat honom till det.
Han hörde nästan inte att Merec hade kommit in förrän han pratade, vilket lockade fram en suck och en svordom som han precis lyckades hålla innanför tänderna. Han behövde ju inte bete sig hur som helst inför Merec, det var en man han respekterade högt och höll av. Han hade åtminstone väldigt taskig tajming - men dessvärre var det inte mycket dem kunde göra åt saken. Skadan var redan skedd. För hans egen del gjorde det inte mycket - de båda var ju trots allt förlovade, och deras kärlek kunde ju inte ha undgått Merec efter hennes räddning och Nathaniels planer.
"Vad är det för möten?" frågade han, de fick se till att få det överstökat nu istället så han kastade en blick som var något mellanting av sorgsen och beklagande emot Iselia innan han reste sig och gick fram för att se på pappren Merec haft med sig.

Hon suckade tillgjort och boxade honom lätt på armen. "Ni är så efter." Fnissade hon, hon ville inte att hennes blivande man skulle bli hatad så hon tänkte inte pressa ämnet men det hade ju gått snabbare att stabiliserat allting och framförallt så hade han haft dubbelt så många att undersöka tillit hos.
Hon satt på den stora och kalla sängen och drog med handen över täcket men tittade sedan upp och kastade en slängkyss till Nathaniel, ja hon hade då ingen som helst tid att passa och som sagt, hon vägrade att lämna detta rummet. Så han kunde prata med Merec, i alla fall en stund.

Merec såg något obekväm ut men han vände om när han kände Nathaniels närvaro och pekade på. "Du har två möten, med kungar från grannländerna. Det ena är en känd följare till. "Han tystnade. "Han som stal tronen." Fortsatte han och pekade på tiden. "Det är också känt att den andre haft många möten det senaste året här i slottet." Sa han och pekade på den andra tiden. "Jag vill rekommendera extra säkerhet men det kan vara respektlöst." Sa han i en ganska orolig ton.