Flowers in the dark [PRS]

Riktigt vad Hayley ska göra när rummet faller i tystnad vet hon inte. De alla hade trots allt samlats för ett viktigt möte, och de allihop hade förväntat sig att den unga mannen skulle vara närvarande. Men ja, planer förändras. Hon har lite lust att himla med ögonen åt orden som kommer därnäst, mycket riktigt hade han verkat vara helt okej för några minuter sedan. Men mycket kan hända på kort tid, uppenbarligen. Sen gillar hon inte den där tidsbegränsningen överhuvudtaget. Men det är väl så det måste vara med ett jobb som denna. Senast på fredag. Under den tiden kan det bli mycket jobbigare för honom, eller blivit lite bättre. Om det nu blir sämre, ja då tänker den lilla artonåringen inte låta honom gå och jobba för mycket. Men det är ett rimligt krav, det förstår hon själv. De kristallblå ögonen glider över personerna i rummet, känner även ett flertal blickar på sig själv. Hur som helst avbryts analyseringen av personerna i rummet när Samantha öppnar munnen igen. Helt dum är hon inte, som ber honom att krya på sig. Rätt snällt ändå. Eller bara ord, vem vet.
”Absolut,” svarar hon bara, känner inte något behov av att nämna någonting annat. Med ett leende på läpparna stänger hon dörren efter sig. Att prata inför många människor var ingenting jobbigt för henne vanligtvis, men där och då hade hon varit aningen spänd. Än en gång är det pågrund av det gäller jobb. Mycket viktigare att ta det seriöst då. Efter sitt lilla besök rör hon sig mot kaférummet. Kan alltid vara rätt bra att ta något att dricka efter en panikattack, så hon tappar upp lite vatten i ett glas och lite mer i en skål till Chuchu. Så rör hon sig tillbaka mot stället hon lämnat Yaosu på. Jösses, han ser verkligen bedrövlig ut. Alldeles förstörd.
”Har det blivit värre?” För det verkar verkligen som det. Andningen hade blivit ojämn igen, hårdare. Ögonen är ihopknipna. Hayley ställer ner den lilla skålen framför nosen på Chuchu, innan hon ger glaset till tjugoettåringen. ”Drick det här innan vi börjar röra på oss.”

”Nej, jag är okej”, försäkrade Yaosu med en darrning på rösten, trots att det troligen var ganska uppenbart att han inte alls var okej eller ens nästan okej. ”Det är b-bara lite jobbigt att andas”, fortsatte han och tog några klunkar av det kalla vattnet. Det var nog en bra idé att få i sig lite vatten, av många olika anledningar. För det första hade han nog lyckats svetta ur sig all vätska han fått i sig tidigare under dagen och för det andra kändes det som om luftrören vidgade sig en aning. Nu kunde han i alla fall få in luften utan att pipa, så det var nog en ganska bra framgång ändå. Andas in, andas ut.
”Tack”, mumlade den äldre efter att ha suttit och pustat ut ett tag. ”Vatten gör tydligen allting bättre”, fortsatte han och hällde i sig de sista dropparna. Fötterna hade återigen funnit golvet och hela hållningen kändes mer avslappnad på det stora hela. Chuchu hade även hoppat ner från knät på honom och satt för tillfället och drack av sitt eget vatten. Med tanke på hur hungrigt hon slickade i sig innehållet i skålen måste hon ha varit förfärligt törstig. Kanske han borde försöka lära sig att tala hund? Hur svårt kunde det vara liksom, speciellt om man tog hänsyn till hans optimala förutsättningar.
Tjugoettåringen tog ytterligare några djupa andetag innan han kom upp på benen. Till en början var de lite svajiga och kändes ungefär som gelé, men så småningom lyckades han stabilisera sig själv. Okej, nu var det bara att ställa in glaset i diskmaskinen tillsammans med Chuchus skål och sedan kunde de gå tillbaka hem. Åh vad skönt, han kunde knappt vänta tills kroppen fick lov att sjunka ner på den mjuka madrassen. Ingen mer slips eller kostymbyxor eller skjorta. Nej, han hade inga planer på att försöka bete sig normalt under resten av eftermiddagen, utan enbart slappna av. Att stänga av båda mobiltelefonerna var nog en ganska bra idé, definitivt värt att fundera över.
”Vill du ställa in dem här i diskmaskinen i pentryt?” Frågade Yaosu och räckte skålen respektive glaset mot Hayley. ”Förlåt, jag litar inte riktigt på mig själv med glas just nu”, erkände han därefter och gjorde en liten grimas.

Okej, så uppenbarligen hade det varit en riktigt dum fråga att ställa. Ingenting var okej, eller nära okej. Men en liten del av Hayley hade hoppats på att det skulle ha lugnat ner sig lite under tiden hon varit borta. Men ja, där och då är det så självklart att han inte mår bra. Så istället för att skynda på honom slår hon ner sig bredvid, och stryker försiktigt naglarna över ryggen på Yaosu. Det är osäkert om han uppskattar det, men att pröva lite borde vara okej. Kanske det är uppstressande, eller så är det lugnande. Kan ge båda effekterna.
”Samantha hoppades att du skulle krya på dig.. men du kommer behöva komma tillbaka senast på fredag.” Var det dåligt att ta upp det där nu? Kanske, men den äldre behövde veta det. Så att hon själv inte glömmer bort det helt och hållet när tiden kommer. Ögonen följer efter den andre när han svajigt försöker ställa sig upp. Det ser inte riktigt bra ut i början, så hon skyndar sig upp på fötter för att låta honom stödja sig på henne.. men, det verkar inte riktigt behövas tillslut. Så, sakta men säkert glider hon bort från honom. Låta honom gå själv. Om det är rätt val eller inte vet hon inte riktigt än, men förhoppningsvis kommer det att gå okej. Uppmärksamheten flackar både mellan mannen och den lilla vovven. Jösses, stackarn verkligen slukar i sig vattnet, hon måste ha varit extremt törstig.
”Det är klart.” Hayley får inte riktigt ut ett svar förrän en liten stund, hennes blick hade fastnat på Chuchu, och det verkar som att hjärnan slutat fungera i och med det. Hon är bara så gullig. Hon rycker upp sig, ruskar på huvudet ett slag innan hon tar emot både skålen och glaset. Med ett litet leende mot Yaosu vänder hon på klacken, och rör sig tillbaka till det fina finrummet hon varit i innan.

Tillbaka på fredag? Det skulle han väl ändå klara av? Jo, eftersom det var tisdag idag betydde det att han skulle ha hela två dagar till enbart vila, och det borde räcka långt. Han hade inte haft två dagar ledigt på gud vet hur länge. Kanske för ett halvår sedan? I vanliga fall brukade det vara maximalt en dag, absolut inte mer - och då brukade han ändå sitta och göra slöarbete under tiden. Nu hade han däremot bestämt sig för att släppa precis allting och bara vara, ta några varma bad, ligga i sängen och dricka en jädrans massa te.
Tjugoettåringen följde efter Hayley bort mot pentryt med Chuchu hack i häl.
”Två dagar borde vara tillräckligt, eller hur? Det är inte precis som om jag är sjuk rent fysiskt, även om det inte direkt gör någonting bättre”, mumlade Yaosu och kvävde en gäspning. ”Och snälla döm mig inte, men jag tänker beställa en taxi”, fortsatte den äldre och fiskade upp mobilen ur en av fickorna. Några knapptryckningar senare var skjutsen beställd och troligen redan påväg, så det var hög tid att röra sig ner till lobbyn. Det var bättre att ta det säkra före det osäkra - hellre betala lite extra för att åka hem i en bil istället för att vingla hem på halt underlag.
Tjugoettåringen lindade armarna omkring sig själv och sneglade ner mot Chuchu igen, som satt sig ner på golvet med de stora ögonen fästa på Hayley. Han fann det fortfarande lite underligt hur den lilla vovven skaffat tycke för den unga kvinnan så pass snabbt. Visst var Hayley fantastisk på alla sätt och vis, men Chuchu hade alltid varit tveksam inför nya människor. Nåja, det var väl bara bra att hon tyckte om personen som skulle bo hos dem tills vidare. Förvånande, men som sagt väldigt bra.
”Hon verkar redan tycka om dig väldigt mycket”, konstaterade Yaosu och tryckte frånvarande på hissknappen. ”Kan du möjligen tala hund? För isåfall får du gärna lära mig”, sade han därefter och drog på munnen.

Borde två dagar vara tillräckligt? Hayley är nog inte den person som kan avgöra något sådant. Panikattacker kan vara hemskt svåra att komma upp på fötter efter. Nej, det beror helt enkelt på hur dåligt den andre mår. Eller ja, han kanske tänker gå även om han mår skit, men helst ska det inte behöva ske. Två dagar ledigt kanske får den äldre att lugna ner sig lite, bli lite mer sansad och kanske må lite bättre. Men tänk om det inte räcker? Samantha hade tagit upp vad som skulle ske då förvisso, men hur skulle det kännas för Yaosu?
”Jag har ingen aning, det kan nog bara du avgöra senare.” Svarar hon med lätt rynkade ögonbryn. Två lediga dagar är ju praktiskt taget som en helg, så förhoppningsvis är det tillräckligt med tid för att han ska kunna återhämta sig. Sen tänker hon nog inte låta honom gå tillbaka om han får en ny panikattack under fredagen. När sedan det där med taxin kommer på tal kan hon inte riktigt undgå att le. Hon själv är rätt snål, främst för att hon inte har några pengar för att kunna spendera det sådär. Bara en kort bit med taxi kan bli alldeles för mycket, men betyder det att hon tänker stå och döma tjugoettåringen? Nja, kanske om det varit någon annan, eller om han inte just haft två panikattacker. Ja, om han varit helt okej hade hon nog inte riktigt gillat faktumet att man tar en bil en sån kort sträcka, men under omständigheterna går det liksom inte att argumentera om det.
”Jag vill inte se dig falla ner på nosen, så en taxi kanske är bra.” Så, inte dömande, eller hur? Nej. Artonåringen ställer ner både skålen och glaset i diskmaskinen. En diskmaskin har hon faktiskt använt innan, hemma hos Joshua. När hon väl vänder sig om möter hon ett par stora, mörka ögon. Chuchu sitter där under tystnad och kollar på henne. Så sjukt söt på alla sätt och viss, och medan de väntar på hissen sätter hon sig försiktigt ner på huk. Magen gör det lite krångligare, men den kommer bara bli allt större, och allt svårare. Men det går iallafall. Fingranar stryker sig över den varma pälsen ett flertal gånger, innan det plingar till och hissdörrarna slås upp.
”Tala hund kan jag definitivt inte göra.” Hundar har alltid på något sätt gillat henne, och hon har alltid gillat dem. Lufsen, Haru, Chuchu, alla hundar hon stött på ute på stan. Det är bara mysigt. ”Brukar hon inte tycka om andra?”

”Hon brukar definitivt inte gilla andra människor..särskilt inte Zihao, hon älskar att bita i hälsenorna på honom”, konstaterade den äldre och frustade till. Den yngre broderns missnöje varje gång han besökte tjugoettåringens lägenhet var alltid lika roande. Inte nog med att han blev överdrivet kränkt, utan han var också alltid tvungen att göra en stor grej av det och jämra sig. Nittonåringen kunde absolut inte förstå varför den lilla guldklimpen inte tyckte om honom och tja, hur elakt det nu än var, så var det extremt roligt att bevittna.
Efter att ha fiskat upp Chuchu och klivit in i hissen, gled dörrarna igen och började snart föra dem neråt. Våningarna flög förbi på displayen ovanför de stängda dörrarna, räknades långsamt ner tills de nådde bottenvåningen och lobbyn. Yaosu kilade fram till receptionen borta i ena änden av den stora salen, bara för att hämta ut sin jacka och bädda ner den lilla vovven mot den varma överkroppen. Där trivdes hon väldigt bra, särskilt när de fortfarande var inomhus och hon slapp den svala luften mot nosen.
”Taxin borde vara därute”, sade han och kisade mot de stora glasdörrarna. Jo, mycket riktigt verkade en bil stå och vänta på dem. Nu kvarstod det bara att se om han skulle ramla nerför de hala trappstegen eller inte. Risken var tyvärr ganska stor, men han tänkte inte ge upp hoppet innan han ens försökt, så det så.
I slutändan lyckades han ta sig fram till bilen utan att dratta rakt på baken. Visst var han nära att tappa fästet fler än en gång, men lyckades ändå hålla sig på benen. Förmodligen var det Chuchus förtjänst, han kunde liksom inte riskera att göra henne illa genom att drälla i backen själv. Det var först när han glidit in i baksätet på taxin som han äntligen vågade andas igen.
”Upper East Side niohundra, femte avenyn”, sade Yaosu och föll tillbaka mot sätet, lätt utmattad efter allt som hänt. Kanske inte speciellt konstigt med tanke på omständigheterna. Panikattacker tog generellt ganska mycket energi och det hade varit ännu svårare att hålla sig på benen.
”Vill du köra på mätaren eller ha det fasta priset?” Undrade chauffören från framsätet och började klicka på skärmen framför sig.
”Ta fastpris, det spelar ingen större roll egentligen”, svarade tjugoettåringen och började gräva efter sitt kreditkort. Hellre betala där och då så slapp han tänka på det senare. Hjärnan var nämligen ganska seg vid det laget och risken att han glömde koden till kortet blev bara större och större. Det fanns ju så många olika siffror i skallen på honom.
”När vi kommer hem tänker jag slänga mig i sängen och inte röra mig ur fläcken på resten av dagen..”

Juste, det samtalsämnet har de nog haft tidigare. Det där med att Chuchu gillar att bita den mellersta Huaze broderns små tår. Hayley står fortfarande fast vid att det antagligen är något som Zihao förtjänar, plus gör det inte så väldans hårt om hon inte verkligen försöker bita av dem på en. Kittlas tycker hon det mer känns som, och ja, hon kan uppskatta det ibland. Särskilt att bli kliad på ryggen, väldigt bekvämt.
”Jag tror din lillebror skulle må bra av lite gnagande i hälsenorna,” påpekar hon med ett glatt litet leende. Hennes åsikter om sin bästa väns pojkvän har skiftat lite hur som helst på sistone. Innan avskydde hon honom, till hundra procent. Allt elakt han gjort mot Joshua är inte särskilt lätt att förlåta. Sen är hon kanske lite överbeskyddande också, och hon vågar inte riktigt lita fullt ut på honom.. tänk om han gör något elakt igen? Men den senaste tiden har hatet minskat, just för att han gör vännen så förbaskat glad. Och för att de ser genuint lyckliga ut tillsammans. Sen kan inte hon direkt döma någon själv. Hayley hade sex med Isaac, förvisso under en kväll med lite för mycket alkohol i systemet, men hon hade inte direkt haft höga tankar om honom heller. Som bara sett på medan mobbningen pågicks, så nej, hon kan definitivt inte döma Joshua för sitt val. Hur nu tankarna gått från Zihaos hälsenor till de här vet hon inte riktigt, men de försvinner så småningom när de rör sig ut ur hissen. När hon väl får på sig sin kappa känner hon sig lite varmare, det hade varit lite kyligt. Hon hade varit lite kylig, utan att riktigt ha insett det själv. Mössan sätts uppe på hjässan, halsduken runt halsen och vantarna över de smala fingrarna. För varje steg de tar ser hon till att inte låta Yaosu ramla ner mot marken. Händerna håller hon uppe i luften, bara ifall hans ben skulle ge upp igen. Med en liten duns faller hon ner i baksätet. Hon vill sträcka sig efter Chuchu, men hon ser så bekväm ut där i kappan på tjugoettåringen. Gud vad mysigt. Där skulle hon också vilja vara.
”Du förtjänar att ta det lugnt.” Efter två panikattacker kommer hon inte låta honom göra något annat än att ligga i sängen, dricka lite te och låta henne ta hand om honom. ”Jag måste förbi din pappa och Ms Lewis dock, förr eller senare.”

Hayley var nog inte den enda som ansåg att Zihao skulle må bra av lite uppläxning, och till en viss del höll Yaosu naturligtvis med, men samtidigt inte. Den yngre brodern kunde vara otroligt elak, var alltid högst irriterande och hade sina många brister - det insåg tjugoettåringen själv. Däremot kunde han inte döma den yngre, inte efter allt han tvingats genomgå. Visst bråkade de väldigt ofta och det såg nog ut som om de bra gärna ville slåss med varandra, men om sanningen skulle fram var det inte riktigt fallet. Hade det inte varit för Zihao visste Yaosu ärligt talat inte om han skulle överlevt tiden efter förbannelsen. De kunde liksom relatera till varandra och under den där veckan som det tagit för den äldre Huaze broderns kropp att bokstavligen förgöra sig själv, hade nittonåringen alltid varit där. Han hade vägrat att lämna storebroderns sida, alltså totalt vägrat.
”Jag vet att Zihao är..ehm, som han är..men han är faktiskt inte så hemsk alla gånger”, svarade Yaosu dröjande och vände blicken mot den yngre flickan. ”Utan honom vet jag inte om jag överlevt den där första förvandlingen faktiskt..men jag håller med, lite bitande i hälsenorna förtjänar han nog ändå”, avslutade han och vände de mörka ögonen mot fönstret istället. Helt dum var han inte, nej nej. Han visste mer än väl att brodern kunde bete sig som ett absolut as hälften av tiden.
Bilen svängde runt kanten på parken och fortsatt egalt framåt i några minuter. Just ja, Hayley behövde naturligtvis hämta personliga ägodelar hos Mr Huaze och Ms Lewis. Skulle han skjutsa henne dit? Eller hade hon kanske redan planer på hur hon skulle ta sig dit? Det skadade inte att fråga, så mycket visste han i alla fall.
”Vill du ha skjuts?” Undrade den äldre och vände återigen blicken mot den tre år yngre flickan. ”Annars kan vi alltid be Joshua och Zihao att ta med sig grejerna åt dig..tror Zihao ändå har planer på att komma och stjäla min bubbelpool”, fortsatte han och gjorde en grimas. Lögn. Fullmånen nalkades och nittonåringen ville inte känna sig alldeles alienerad. Sedan kanske han ville stjäla bubbelpoolen på balkongen också, men det var inte den mest framträdande anledningen.

Det är långt ifrån första gången som Hayley hör det där, långt ifrån. Hur många gånger har inte vännen försökt att övertyga henne om att vara lite trevligare? Men det spelar ingen roll om Zihao haft rent helvete under sina år, eller om han varit tacksam mot andra. Faktumet att han varit så förskräckligt elak mot hennes bästa vän ligger fortfarande kvar, de flesta mobbare har varit med om något själva, men det ger dem inte rätten att försöka göra illa andra.
”Han kan säkert vara oerhört snäll, men Joshua kan vara rätt naiv ibland. Någon måste hålla lite koll.” Var det dumt att säga så? Nej, det var sanningen. Det är nog den principen som både hon och Samuel går efter. Bägge två lite väl överbeskyddande. Men förr eller senare kommer de att acceptera, respektera Zihao, men just nu.. de behöver bara vara på sin vakt, inte låta något dåligt hända igen. Det är ju toppen att tjugoettåringen fått hjälp med det där, och det var väldigt snällt av den mellersta Huaze brodern, men det kommer inte direkt leda till att hennes åsikter om den ett år äldre kommer förändras. Inte särskilt snart åtminstone. Blicken glider ner mot magen, ibland när hon pratar om Zihao kommer bara påminnelsen om att hon måste prata med Isaac. Och det snart. Magen har börjat synas allt mer, kanske inte tillräckligt mycket för att folk som inte vet lägger stor märke till det.. om hon inte har tajta kläder på sig det vill säga, men det är stor chans att Isaac kanske märker något innan hon fått säga det till honom. Vantarna har hon tagit av pågrund av värmen, och sakta men säkert finner de vägen mot magen, och sätter sig där istället.
Andra tankar, andra tankar. Hon vill inte sitta och fundera över magen och Isaac, det kommer inte leda till någonting bra. Istället höjer hon blicken mot Yaosu, finner lite tröst i hans ögon. 
”Åh.. jag kan skriva och fråga Joshua, han ville nog komma hit oavsett.” De hade diskuterat det lite kort sådär, men hur hon nu ska få tag på sin motorcykel är en annan fråga. Det får bli någon annan gång helt enkelt.”

”Jag vet att Zihao betett sig som ingenting annat än en total idiot men..jag tror verkligen att han älskar Joshua, på riktigt alltså”, mumlade Yaosu och blickade ner mot lilla Chuchu, som somnat där hon låg så bekvämt i husses varma famn. Hon var så otroligt söt när hon sussade sådär sött. Den lilla nosen rynkade på sig lite då och då och små knasiga läten kunde nätt och jämnt höras när hon andades, nästan som små snarkningar. Tjugoettåringen log blekt och kliade den lilla filuren mellan de fluffiga öronen, innan han lämnade en kyss på den mjuka hjässan. Så extremt gullig, inte undra på att hans stackars hjärta smälte varje gång hon var sådär pass bedårande.
”Joshua får komma hur mycket han vill, så länge han håller koll på sitt otympliga monster”, sade Yaosu och himlade lätt med ögonen. ”Åh, vi kan beställa hem en massa mat ikväll om de ändå ska komma”, fortsatte han med glittrande ögon. Nej, han kunde inte laga mat för sitt liv, men beställa kunde han utan tvivel göra. Det fanns en restaurang som han absolut älskade eftersom de lagade traditionell kinesisk husmanskost. Bara vida tanken fick det att börja vattnas i munnen på honom och hela auran han utsöndrade blev frånvarande. Bra, nu skulle han inte kunna sluta tänka på maten förrän de faktiskt åt av den.
Taxin började sakta in på farten och byggnaden lägenheten låg i tonade upp sig framför dem. Inte mycket längre bort låg en av ingångarna till parken, där det som vanligt var smockfullt med folk. Konstiga människor som faktiskt ville vara ute och gå i halkan, nope, helt omöjligt att förstå sig på. Den enda anledningen till att gå ut överhuvudtaget skulle väl vara för motionens skull, men det var knappt anledning nog såhär på efterhand.
Bilen stannade slutligen till och chauffören öppnade dörrarna, så att de två - tre - passagerarna enkelt kunde slinka ut. Yaosu sträckte på sig, med armarna över huvudet och en stor gäspning. Dags att däcka, ingenting annat. Okej, kanske hålla koll på Zihao senare under dagen och se till att Hayley hade det bra, men inte mer än så.
”Påminn mig att aldrig försöka vara ute och gå när det är såhär halt”, vad han Hayley och började hasa sig upp för trappstegen mot dörren som hölls upp av dörrvakten. ”Aldrig igen..aldrig, aldrig, aldrig.” Fantastiskt, han hade redan börjat rabbla en massa nonsens.