Chlodon/Chleric [PRS]

Eric var så snäll. Han var så snäll att det värkte i hjärtat. Och kanske var det drygt att upprepa samma sak om och om igen, men det var viktigt: hon förtjänade inte honom. Förtjänade inte hans godhet. Hon hade inte förtjänat Brandons godhet för den delen heller. Det hon förtjänade just nu var att Eric tryckte in henne i ett av skåpen i korridoren de gick igenom. Eller att han kastade ner henne i en sopcontainer. Eller förnedrade henne på något annat sätt. Precis som hon hade förnedrat honom. Otrohet. För ja, hon hade på sätt och vis varit otrogen mot både Brandon och Eric. Fy skäms Chloe.
Och så började de gå. Chloe visste inte vad hon skulle säga. Tårarna hade äntligen stillats. Inte de upprivna känslorna på insidan, dock.
”Fan”, sa hon efter ett tag och tittade på Eric bredvid sig. ”Mamma är hemma. Jag kan inte... Jag vill inte att hon ska veta att jag är... ledsen.” Dumt Chloe. Använd hjärnan lite innan du drar med din pojkvän(?!) på lite skolk!

Det var tyst där de gick. Inte trafiken runtomkring då, men det var inte många ord som sas mellan de två ungdomarna. Eric gick som i en liten bubbla. Eller kanske två bubblor egentligen. En som han var i helt ensam. Fokuserade på att gå. Och vad fan han skulle säga för att vara stöttande men samtidigt inte för på. En oerhört svår balansgång. Och så den andra bubblan, där Chloe också var. Dem två mot världen, typ. För det var lite så det kändes för Eric just då. Att världen var en hemsk plats att vara och att han ville skydda Chloe från allt det där oavsett vad som skulle krävas. Som sagt ”lyckligt” ovetandes om den yngres dubbelliv.
”Okej...”, svarade han tyst och mötte femtonåringens blick. Dåligt nyheter. Visst hade han träffat mamman tidigare och ett nytt möte hade känts okej om det inte vore, tja, typ skola. Detta var tydlig skolkningstid och han ville inte vara en sådan pojkvän som drog med sin yngre flickvän på skolk. Nope. Det skulle inte bli några pluspoäng.
Att inte vilja visa sig ledsen framför sin mamma var sorgligt, men igenkänningsfaktorn var hög för Eric. Tyvärr. Vilket hörde ihop med det problem som de nu stod inför.
”Jag- alltså, jag tror inte riktigt att vi kan gå hem till mig heller”, fortsatte han osäkert.

Åh. Det var det som Chloe hade hoppats på. Att de kunde gå hem till Eric istället, alltså. Men det gick inte tydligen. Nu sket det sig på riktigt. Eller? De kunde väl ta vägen någon annanstans? I och för sig fanns det begränsade alternativ. Visserligen fanns det flera parkeringshus där man (förhoppningsvis) kunde få vara ifred, men det lät inte så lockande. Och det enda alternativet utöver parkeringshusen som Chloe kunde komma på var ett litet ”bibliotek”. Ett bibliotek som ungdomar brukade hänga på för att det inte var som ett bibliotek överhuvudtaget - det var högljutt och fullt med tjo och stim. Egentligen borde det inte kvalificerats som ett bibliotek, men de lånade faktiskt ut böcker där. Hur som helst kunde man sitta där och då vara ifred, trots oljud runt sig. Det som dock tog emot var att det var där hon och Brandon hade varit. En gång, bara, men ändå. Det var, enligt Brandons ord, deras skolkplats. Skulle hon verkligen ta dit Eric då? Äh, fan ta dina moraler Chloe. Du har redan varit otrogen, tro inte att du är en bra människa. Kör bara på som förut.
”Jag vet ett ställe”, mumlade hon och började dra med honom i riktning till ’biblioteket’.

Eric var inte en ’jag har inte städat på mitt rum idag så vi kan inte vara hemma hos mig’-kille. Helst av allt hade han självklart tagit med Chloe hem. Bäddat ner henne i sängen och gått till närmaste affär och köpt choklad. Men de möjligheterna fanns inte. Alltså det var verkligen omöjligt. Det var kaos hemma. Absolut inte läge att ta hem en ledsen flickvän(eller nåt?)
’Ett ställe’ lät kanske inte jättestabilt men what to do. Det kryllade inte direkt med alternativ. Så Eric lät sig bli meddragen till det hemliga stället. Något bättre förslag kunde han nämligen inte komma på. Inte sådär direkt iallafall.

Det var inte så långt borta, som tur var. Vanligt sätt var Chloe inte personen som älskade att vandra runt, och särskilt inte nu när hon var ledsen. Helst av allt ville hon bara kasta sig i en av de gigantiska fåtöljerna och gosa ner sig i Erics famn och gråta. Utan frågor från hans sidor, förstås. För de skulle hon inte kunna svara på utan att ljuga och hon ville verkligen inte ljuga mer för honom. Hjärtat och samvetet skulle inte hålla för det. Det fick vara slut på lögnerna nu. Det var inte hållbart att fortsätta.
När de kom in genom dörren möttes de av ett till synes vanligt bibliotek. Med lite mysigare stolar, dock. Och ganska mycket mindre än de flesta bibliotek Chloe hade varit i. Definitivt högre ljudvolym. Frank Ocean-musik i högtalare (dock inte alltför högt). I soffan rakt framför ingången satt ett gäng tonåringar som var helt uppe i en konversation. Hm, konstig satsning av Albany att ge ungdomarna ett ställe att vara på när de skolkade. Tja, det var väl bättre än att driva runt på stan och i diverse parkeringshus. Hur som helst drog hon med Eric till ett hörn där det stod en brun fåtölj. Tillräckligt stor för båda två, förutsatt att hon fick sitta i hans knä.
”Here it is”, mumlade hon och gjorde en liten gest med armarna.

Ett bibliotek? Det var minst sagt otippat. Så snart de klev in bland väggarna av böcker gick det dock att förstå att det inte var det en kunde förvänta sig. Böcker, visst. Men någon lugn och ro fanns det inte mycket av. Inte den ”du hör om någon tappar en nål på golvet”-typen av tystnad iallafall. Omgivningen var dock lugnande. Böcker och fotöljer. Chloes hem var definitivt högre upp på listan av platser Eric ville vara, men den här funkade okej. All good.
Han blickade ned på den bruna möbeln framför fötterna. Hörnet var ett klokt val av plats. Lite konstigt att det var ledigt men troligtvis då de flesta var i skolan(*host*). Nåväl, inte en chans att de två kunde sitta bredvid varandra i fotöljen och inget annat sittdon syntes i närheten. Det naturliga hade ju varit att be den yngre att sätta sig famnen, men det tog emot att fråga. Misstaget dagen innan hade satt sina spår. Tänk om det inte alls var så Chloe hade menat och att han skulle uppfattas som för på igen. Usch.
”Vill du sitta i min famn?”, mumlade sjuttonåringen frågandes och sneglade försiktigt ned på Chloe. Hoppas hoppas hoppas.

Vill du sitta i min famn? Öh, ja? Var inte det uppenbart? Chloes tankar vandrade inte alls på gårdagen. Men det var väl egentligen inte konstigt att Eric gjorde det. Han var en bra kille. Lyhörd. Rädd för att göra fel, för att skada henne. Chloe var långt ifrån lika eftertänksamt. Det, om något, var uppenbart. Den Eric som Chloe lärt känna hade aldrig kunnat hålla på med två personer samtidigt. Han hade inte kunnat slänga runt med folks känslor på det sättet hon gjort under ett bra tag. Fast tja, kanske var ha. ändå så. Under ytan, i hemlighet, precis som hon själv. Men det var hade hon väldigt svårt att tro.
”Såvida du inte vill sitta i min famn låter det bra”, svarade hon tyst, men skämtsamt, och lät ett ytterst svagt leende ta över läpparna. Fast leendet försvann tämligen snabbt igen. Det kändes inte okej att le. Hon hade nyss dumpat Brandon, dragit av ett plåster, lämnat honom helt chockad. Sprungit vidare till Eric, som hon varit otrogen med, något han inte var medveten om, och fan... Nu var hon på sitt och Brandons skolk-ställe med Eric. Nej, hon förtjänade inte att ha ett leende på läpparna. Verkligen inte.

Dum fråga. Fast vad spelade det för roll nu, när orden redan var uttalade? Svaret hade varit uppenbart och nu hade han gjort bort sig. Fast okej, kanske var det en gnutta överdrivet. Dumt övertänkande. Att Chloe skulle sluta tycka om honom pågrund utav att han var rädd att skada henne. Gå för fort fram. Vara för på. Det var väl till grunden någonting positivt?
Han log snett till svar och satte sig därefter ned i den stora fotöljen. Sjönk ned en bra bit. Händerna sträckte han ut för att visa på att det gick bra att sätta sig i knäet. Förmodligen var det just det den yngre flickan gjorde och isådana fall lade han försiktigt armarna runt henne och frågade mjukt; ”Vill du berätta vad som har hänt?”.

Nej, Eric hade inte gjort bort sig. Chloe hade bara inte förväntat sig att få frågan. Visst tyckte hon att det blev lite konstigt, när svaret för henne var så uppenbart, men hon tyckte ju inte att Eric i sig var konstig. Han var fin, som alltid.
Precis som den äldre förväntat sig slog Chloe sig ner i hans famn. Hon lät benen hänga ut över armstödets kant innan hon blickade upp mot Erics ögon igen. Berätta vad som har hänt? Nej, det gick ju inte. Samtidigt ville han kanske ha en förklaring till varför han satt här och skolkade från sina lektioner. Men skulle han verkligen bli nöjd med svaret? Nej, förmodligen inte. Han skulle nog bli nöjdare utan ett svar på frågan. Dock skulle det väl vara svårt att inse det. Han kunde väl inte föreställa sig att någon skulle vara så otroligt oärlig mot honom. Stackars, stackars Eric. Och Brandon, förstås.
”Jag...”, började hon planlöst innan hon tystnade och grävde in ansiktet vid hans mage. Mestadels för att täcka sitt ansikte. Inte någon tanke på att hans tröja förmodligen skulle få ytterligare en sminkfläck nu. Åh, Chloe. ”...Åh, jag vill inte prata om det. Förlåt.”

Det var mysigt att ha folk i famnen. Smått folk då, vuxna människor var inte sådär jättebekvämt. Nu var Eric rätt stark, men ändå. Småsyskonen och Chloe gick utmärkt. Fint. På olika sätt, då.
Under en kort sekund visste sjuttonåringen inte vad han skulle göra. Det var lite oväntat att den yngres ansikte gömde sig i den äldres tröja. Speciellt med tanke på hur hon hade reagerat efter den där sminkfläcken. Inte för att Eric brydde sig så värst, men det där frenetiska gnuggandet hade inte varit toppen. Nåväl, det var en obetydlig småsak och snart hängde hjärnan med och han placerade som sagt armarna om den yngre.
”Det är-”, började Eric men avbröt sig. ’Det är okej’ var en standardsak att säga. Och en dålig sådan. Speciellt då Chloe tidigare tydligt hade sagt att ingenting var okej.
”Du behöver inte berätta. Vi kan prata om något annat...eller bara vara tysta”, mumlade han och lutade huvudet mot den yngres.