PRS Medi och Emma07 Vampire

Matthew log mjukt mot henne, väntade ju på att hon skulle bli klar.
"Han menade den vampyren som gjorde oss båda till vampyrer", förklarade han. Själv hade visserligen han lärt honom väldigt mycket, men han hatade honom ändå - han hade gjort honom till vad han var, och han hatade vad han var.

"Så han tänker skvallra? Moget." Hon gav honom nycklarna.
"Du kan låsa." Hon väntade på honom och höll i remmen och lade huvudet på sned.
"Så när är du född?"

Matthew log roat.
"Eller hur", höll han med, tog nycklarna och låste innan han gav henne nycklarna igen och log lite mot henne.
"Gissa. Jag är lite äldre än jag ser ut", sade han lite retsamt, det var väl lite en underdrift. Han gick genom trapphuset och utåt, tog hennes hand i sin igen.

"60?" Hon gick ner för trappan med honom och lade huvudet mot hans arm.
"Bor du långt ifrån?" Hon kände sig trött och ville helst bara sova.
"För jag är helt slut."

Matthew skrattade lätt.
"Jag blir ju riktigt smickrad", sade han retsam.
"Jag är född 1878", förklarade han, långt äldre än vad han såg ut ju. Han log bredare då hon lade huvudet mot honom.
"Nej, det är bara runt hörnet", förklarade han, och mycket riktigt kom de snart till rätt dörr och han plockade fram nycklarna. Det var ingen lägenhet utan ett mindre hus där.

Hon slog retsamt hans arm.
"Så får du pensionärs rabatt?" Hon såg mot hans hus och gapade.
"Bor du här? Jag har alltid tyckt om det här huset. Ser så mysigt ut." Hon log och tog av sig väskan.

Matthew skrattade till direkt.
"Tyvärr inte. Som dem höjer pensionsåldern tycker dem man ska fortsätta jobba efter hundra ju", retades han med ett leende, låste upp dörren och nickade lite.
"Ja. Det är rätt mysigt", sade han ärligt, tog med henne in i hallen och tog av sig skor och jackan. Det var ett rätt litet hus, men väldigt hemtrevligt och mysigt.

Hon tog av sig skorna och hängde av sig jackan. Ställde ner väskan.
"Så när såg du din skapare senast?"
frågade hon och föste bort håret.
"Ifall han kommer för att döda mig."

Matthew fick tänka efter lite innan han svarade denna gången.
"Ungefär två månader sedan", sade han, de hade helt enkelt bara båda befunnit sig i London för stunden. Han vände sig mot henne, såg på det där vackra ansiktet.
"Jag kommer inte låta det hända. Och jag skulle veta det innan, det är en av egenskaperna jag har - jag kan känna på mig när han är i närheten", förklarade han. Han skulle aldrig låta honom mörda henne, men han trodde inte han skulle försöka heller.
"Men jag tror faktiskt inte han skulle försöka det. Jag hatar honom visserligen för att han gjorde mig till vad jag är, men han är inte helt ond. Han hittade mig nästan misshandlad till döds, och han skapade mig för att rädda mig på något vis. Detsamma hände med Jordan", förklarade han. Han själv skulle nog hellre ha dött än att tvingas leva det här livet, tvingas se alla han älskade åldras och dö, men hans skapare hade ändå försökt rädda honom.

"Så ond är väl han inte." Hon såg på honom.
"Han räddade dig. Hade du inte varit vid ... liv hade du inte räddat mig och fått en underbar träff." Hon såg sig om och gäspade.
"Jag vill gärna prata men jag är dödstrött."