Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip fattade fortfarande inte riktigt vad hon skrattade åt, men kunde ändå inte låta bli att le åt hennes skrattande med ett skakande på huvudet.
"Kvinnor", sade han retsamt, lyssnade sen och nickade lite. Lät väl som ett rätt så vanligt uppdrag så det skulle förhoppningsvis gå utan några komplikationer.
"Då sticker vi dit då", sade han med en axelryckning.

Hon himlade smått med ögonen och räckte ut tungan åt honom innan hon började gå. Eller snarare jogga för de brukade ju alltid skynda sig, och det sista hon ville var ju som sagt att väcka misstankar. Då de var framme vid bokhandeln tog hon ett djupt andetag innan hon vände sig om mot Philip.
"Det är någon där inne som vill träffa dig. Och nej, det är ingen demon."

Philip flinade bara roat åt henne och joggade med, var precis påväg att gå in i bokhandeln då hon stannade till, så han stannade han också för att lyssna på vad han sade.
"Vad menar du? Jag trodde vi skulle iväg på ett uppdrag", sade han med rynkad panna, förstod inte riktigt vem det skulle vara.

"Bara gå in." Aubrey gav honom ett uppmuntrande leende och kramade om hans händer innan hon höll upp dörren för honom. Hon ville ge honom en chans att få prata ifred med sin pappa först, innan hon själv skulle gå in och hålla dem sällskap.

Philip såg på henne med rynkad pannan innan han ryckte lätt på axlarna.
"Säger du det så", sade han, han litade helt till hundra på henne även om han inte hade en aning om vem som kunde tänkas vilja prata med honom. Vad han visste hade han inte gjort något fel eller något, och isåfall skulle dem ju tagit det på institutet. Kunde det vara någon från nån av alla fosterfamiljer han varit hos kanske? Men då skulle de väl kommit till honom direkt och inte via Aubrey. Tanken om pappan slog honom inte ens, han hade slagit undan det hennes far sagt som att han måste ha tagit fel på något sätt och inte tillåtit sig att hoppas på det. Han klev in och såg rint lite i bokhandeln, måttligt intresserad av böckerna då han hade alldeles för dåligt tålamod för att sitta och läsa någon längre stund. Det verkade vara rätt folkdött, även kassan var tom men hade en liten ringklocka som Philip gick fram och ringde på.
"Jag kommer strax!", ropade nästan direkt en mansröst ifrån ett rum innanför kassan, och Philip rynkade pannan lite igen. Var hade han hört den rösten förut? Precis som mannen sagt kom han snart fram bakom ett draperi och fram bakom kassan, och Philip tappade i princip hakan och stirrade på mannen. Hans pappa. Hur? Philip hade verkligen aldrig någonsin väntat sig det här, och var för en gångs skull alldeles stum.
"Kan jag hjälpa dig med något?", frågade mannen vänligt och log litet mot honom, ett leende som Philip kände igen från sig själv. Pappan kände ju såklart inte igen honom, han hade ju minst sagt ändrats mycket sedan han var 4 år.
"Hur kan du leva? Jag.. Jag såg dig död ju", fick Philip till sist fram, nästan stammande.

Liam la huvudet på sned och studerade ingående den unga mannen framför sig. Det kunde inte vara sant. Trots att han försökt intala sig själv om att så inte kunde vara fallet, att det inte var hans son som stod framför honom, så var det visst Philip som stod där. Trots att över fjorton år gått sedan han senast sett hans son så kände han starkt på sig att det var han. Det var helt enkelt instinkten som han hade som förälder. Självklart att han kände igen sitt egna barn.
"Philip," började han och rundade långsamt disken för att närma sig artonåringen. Vad han hade växt till sig! Ögonen fylldes med tårar. Det var omöjligt att inte bli rörd över synen. Hans älskade barn levde! Den här dagen hade han gått runt och hoppats på att en dag skulle komma, han hade aldrig gett upp hoppet. Han hade verkligen änglarna att tacka för det här.
"Åh, min son," suckade Liam sedan och la armarna om Philip i en hård kram.

Philip kunde verkligen inte tro sina ögon. I fjorton år hade han varit helt säker på att fadern var död, hade aldrig tillåtit sig att våga hoppas på något annat. I fjorton år hade han flyttat runt utan ett riktigt hem och saknat sina föräldrar något så otroligt, och helt plötsligt så var hans pappa där. Utan ett ord kramade han hårt om fadern med tårar i ögonen, det kändes nästan som om han rest tillbaks i tiden tills då när han var fyra och fortfarande hade föräldrarna kvar. Trots att det var så många år sen hade han kommit ihåg fadern glasklart, och att igen ha sin fars armar runt sig kändes minst sagt overkligt.

"Jag är så stolt över dig." Liam släppte efter en stund taget om Philip för att kunna ta sig en ordentlig titt på honom. Han hade längtat efter den här dagen då han skulle få ha sin son i sina armar igen. Han hade aldrig fått klarhet om Philip klarat sig eller om demonen lagt sina klor i honom också. Evelyn, hans stora kärlek, hade han ju tyvärr förlorat men det betydde allt för honom att hans barn fortfarande var vid liv. Han omfamnade snart Philip igen i en bamsekram.

Philip log direkt av faderns ord, dem betydde mer för honom än vad fadern kunde ana. Han besvarade genast kramen, tänk att han hade sin far tillbaka igen! Han fann knappt ord, vilket var väldigt ovanligt för honom.
"Hur klarade du dig?", frågade han till sist.

"Det är en lång historia." Liam skrattade lätt till innan han vinkade med sig Philip till det lilla rummet han använde som personalrum. Där spenderade han största delen av sin jobbtid då han inte hade några kunder att betjäna. Det varierade från dag till dag hur många som hittade hit. Men det var skönt med lugn och ro. Det var vad han hade vant sig vid och på ett sätt trivdes han med det, trots att en del av honom saknade tiden som skuggjägare. Han satte sig ner vid det runda bordet och knäppte händerna framför sig innan han började berätta om vad som egentligen hade hänt den där dagen. Han såg runorna på Philips kropp så han behövde inte försköna historien, Philip visste ändå om alla varelser som existerade.