The elements

Att hålla sig borta från folk låter väldigt tilltalande, av flera olika anledningar faktiskt. För det första är det inte lika stor chans att hon hamnar i franska polisens händer, och den andra är att Celine inte kommer behöva se folk i ögonen. Plus hålla sig borta från alla män som kan tros ta sig friheten att bete sig som vilddjur. Blodet på kläderna kommer att väcka en hel del uppmärksamhet, om inte all, men alla sår och märken gör saken inte direkt bättre. Mindre diskret, och väldigt iögonfallande. Att få komma tillbaka till lägenheten och sätta på sig ett par heltäckande byxor och en långärmad tröja är definitivt något lilla Celine skulle uppskatta fullt ut.
”Låter vettigt det,” kommenterar hon med nästintill ingen uppmärksamhet alls. Finns liksom inte mycket annat att fylla tomrummet med, tystnaden det vill säga. Hur ska de återgå till den knasiga, ogillande relation som de tidigare haft? Det är inte direkt ett måste, de kommer antagligen inte se så mycket av varandra den kommande tiden, men för lätthetens skull. Hur ska Celine bete sig då? Återgå till sitt vanliga jag med sina vanliga, spydiga comebacks? Kanske, men hon trivs i Amaris närhet. Utan att behöva käfta emot som hon brukar. Celine stryker bort några bebishårstrån som fastnat i pannan på henne innan hon för engångsskull möter den jämnåriges mörkblåa blick. Det är klart Amari hade kunnat lämna henne där, det hade förvisso inte varit särskilt moraliskt, men det hade fortfarande varit en fullt möjlig utväg. Dock bestämmer hon sig för att inte kommentera det, ingen av dem kommer bli något vettigare och en diskussion om det kommer inte gå någon vart alls. Det hade varit snällt och fint av Amari att tagit med henne hem till sig, erbjudit henne varma kläder och en välkomnande säng. Istället smyger sig ett genuint, men påtvingat leende upp på de svullnade läpparna innan hon ser ner på sina smutsiga vita skor. Hon vill egentligen stanna där, mysa bredvid Amari hur lite de än må känna varandra. Det kan hon ju däremot inte avslöja, definitivt inte till henne.
”Det hoppas jag också, tack.” Rösten är fortfarande den samma, svag, påtvingande och rispande. Den sviker henne, precis som den gjort ett antal gånger under nattens gång. Fingrarna snuddar vid det svala handtaget, hårstråna ställer sig försiktigt upp över armarna av den plötsliga kontakten. När benen för henne ut mot trappuppgången har hon stor lust att springa in igen och gömma sig under täcket, men nej, nej, nej. Förbjudet område. Hon skickar iväg ett sista leende innan hon stänger dörren efter sig och börjar röra sig ner över trapporna. Lätta små skutt. Väl ute viker hon ut vid en lite mer diskret, avlägsen väg som hon praktiskt taget har för sig själv. Det är inte särskilt långt till syskonens delande lägenhet, och hon påminner sig om att det kommer gå snabbt. Djupa, lugna andetag. Ingen panikattack. Hon måste klara av att gå ute, hon hade ju gjort det imorse. Med andra kläder, men ändå. Om hon ska kunna återgå med sitt liv måste hon åtminstone kunna gå själv utan att hålla i någon för säkerhet.

Amari log snett mot henne.
"Jo, det gör ju det" kommenterade hon med en lätt axelryckning. Förmodligen så kom den jämnåriga flickan inte på så mycket annat att säga nu när tystnaden hade lagt sig över dem och hon just skulle gå, och Amari förstod henne. Vad fanns det ens att säga nu? Hon kunde själv inte på något, även om det av någon anledning kändes som att hon borde det. Som att det borde finnas något särskilt avslut på den här korta, underliga tiden de spenderat tillsammans, annat än att bara helt enkelt säga hejdå och sen gå vidare. Exakt vad för slags "avslut" det skulle vara hade hon ingen aning om. Hur får man något slags avslut med någon man tidigare tyckt otroligt illa om men som man för en natt sovit tillsammans med efter att ha erbjudit henne hjälp efter att hon blivit attackerad av två män. varav en av dem hon dessutom dödat? Det var inte direkt en vanlig situation. Å andra sidan så skulle det kännas ännu konstigare att dra uppmärksamhet till det hela, det var knappast så att Celine inte var medveten om hur udda det var själv, så ett lätt stelt hejdå var väl det "avslut" de skulle få på det hela.
Efter det här så skulle de förmodligen inte ens umgås särskilt mycket ändå, kanske råka stöta på varandra någon gång, men inte direkt umgås. Hon visste inte ens hur det skulle funka, hur deras "relation" ens skulle se ut efter det här. Att gå tillbaks till hur det hade varit förut, att gå direkt in i någon slags ilsken försvarsposition och kasta ur sig spydiga kommentarer mot varandra, kändes inte direkt aktuellt. Och även om Amari kände att hon hade börjat tycka om hennes sällskap en del så var de fortfarande inte vänner. Det här var något slags konstigt mellanting.
När hon märkte att Celine stod och tittade på henne så mötte hon hennes blick, och den här gången så känns det inte alls så öppet granskande som när Celine tittat på henne tidigare, något hon känner sig lättad över. Ingen anledning till att börja känna sig generad den här gången. Istället så såg hon hur ett leende dök upp på hennes läppar, och hon kände hur ett började bryta fram på hennes egna med.
"Det är lugnt" svarar hon bara, i brist på mer att säga. Men hon har fortfarande ett litet leende på läpparna. Hon följer Celine med blicken när hon går ut från lägenheten, tills hon stänger dörren och slutligen försvinner. De lätta stegen ned för trapporna hörs en kort stund, men tystnar snart. Amari suckar och ser sig om i sin nu återigen tomma, tysta lägenhet. Så vad ska hon göra nu då?

Den där säkerheten som virat sig runt blodådrorna på Celine försvinner lika snabbt som den dykt upp. Så fort hon kommer ut i verkligheten, med den här gången samma tajta kläder som hon haft under gårdagen.. ja, då försvinner den som ett knäppande med fingret. Armarna slingrar sig som en beskyddande sköld runt den tunna midjan medan blicken är helt fäst på marken. Varje gång någon passerar henne ökar hon farten, allt hon vill är att komma in till säkerheten, kunna andas och inte behöva oroa sig över detta. Även om bilderna och minnena kommer att tränga sig igenom muren med förnekande tankar så är det värt ett försök. Hon vill bli sitt gamla jag igen, oberörd, nonchalant, det är tryggt. Hon vill kunna möta varje människa, visa världen hur stark och beslutsam hon är. Att det är hon som styr det hela, att ingenting kan få hennes huvud att ge vika. Men det går inte, Celines tidigare fascinerande mod, brinnande ögon och hennes rygg har förlorat den där auran som hon utstrålat för några timmar sedan. Vem som helst skulle ha reagerat på samma sätt, men för någon som har ett sådant kontrollbehov som hon så tar det något extremt på hennes självuppfattning. Spegelbilden i fönstren ler inte tillbaka mot henne, långt ifrån faktiskt. Fingrarna skakar något förskräckligt medan de kupar sig runt handtaget. Bekanta röster kan höras innanför dörren, kanske både Jeremiah och Jayden är där. Eller bara Jeremiah. Han har nämligen an vana att prata med sig själv ibland. Den blonda flickan tar ett djupt andetag, klumpen i halsen sträcker sig ner i bröstkorgen och lämnar värkande avtryck. Ner till magen. Nervositet har aldrig varit en känsla som förekommit ofta, tvivlande på sig själv lika så. Kanske det är precis vad hon förtjänar med tanke på hur hon bettet sig. Efter några sekunders tystnad öppnar hon dörren och slinker in emellan den lilla springan. Hennes bror ligger i soffan med slutande ögonlock, han ser mycket lugnare ut än gårdagen. Amari har verkligen gjort ett fint jobb, en sån himla tydlig skillnad. Dock försvinner det där lugnet när hans ögonlock slås upp och möter sin lillasysters blick. Först är det en trött blick, men ögonen blir allt större för varje tickande sekund.
”Vad har hänt..?” Påbörjar han förskräckt med en rispig morgonröst. Jeremiah om något vet hur hemsk den där frågan kan vara, hur brutalt påfrestande det är att klappa till personen som yttrat den, även om det bara varit för oro.. ändå kan han inte undgå att fråga. Att se sin lillasyster i det där skicket är väl en fullkomlig rimlig ursäkt, eller? Blåmärkena, rivsåren, den bleka huden och det torkade blodet på kläderna. Klart att en sådan fråga kommer slinka ur en. Dörren stänger hon sakta bakom sin rygg medan de mörka ögonen glider över varje liten del av lägenheten. Aldrig tänker hon gå ut igen, hon kommer bosätta sig här. Aldrig se himmel igen, aldrig se några andra män än sina bröder igen.
”Det är en lång historia, men just nu vill jag bara komma ut ur de här kläderna.” Mumlar Celine med en lätt liten axelryckning innan de ostadiga benen för henne mot hennes och Hazels sovrum. Jeremiah ställer sig tvärt upp och låter sin blick följa systerns ryggtavla.
”Då fixar jag lite te så länge..”

Med en lättad suck så drog Amari in den friska morgonluften och stängde dörren bakom sig. Hon hade inte direkt något mål för dagen annat än att träffa dominic lite senare, så för tillfället så var planen helt enkelt bara att ta en promenad. Njuta av det fina vädret som äntligen kommit tillbaks. Under de senaste dagarna så hade det varit riktigt regnigt och allmänt grått, något som knappast motiverat henne till att faktiskt vilja ge sig ut. Hon hade visserligen gjort det ändå emellanåt eftersom hon inte stod ut med att sitta i sin lägenhet hela tiden, det fanns ytterst få saker att roa sig med där, men med en viss motvillighet. Idag var det dock annorlunda, och det fick henne dessutom att känna sig på bättre humör. Hon gick utan någon särskild väg planerad i huvudet, vid det här laget så hittade hon tillräckligt bra i området för att inte irra bort sig på två sekunder. Så hon valde väg lite på måfå och tänkte inte så mycket mer på det. Kanske skulle hon gå förbi marknaden och köpa något gott? Nej, hon kunde vänta med det tills hon var med Dominic. Han förtjänade något han med.
Efter att tag så passerade hon parken där hon och Dominic stött på Celine och hennes totalt utslagna bror, och Amari kunde då inte undvika att tänka på Celine. Det fanns ju trots allt inte så mycket annat för henne att fundera över där hon gick. Det hade nu gått lite över två veckor sen de hade setts sist, och det störde henne något enormt att hon hade koll på det. På något sätt så kändes det lite märkligt att de inte sagt ett ord till varandra sen sist de sågs, särskilt med tanke på omständigheterna kring deras senaste möte. Inte för att hon kände någon slags saknad gentemot den blonda flickan, men hon kunde inte riktigt förneka att det hade varit lite tomt just dagen efter. Numera kände hon inte riktigt så, men hon kom fortfarande på sig själv med att då och då undra över hur hon mådde nu efter det som hänt.
Det hade faktiskt hänt ett par gånger att hon lagt märke till hennes blonda huvud när hon varit ute, men det hade aldrig varit något bra tillfälle att gå fram och prata direkt. Ofta så gick hon med något av sina syskon, eller flera av dem, och hon var faktiskt inte jättesugen på att prata med dem också. Och vad skulle hon ens säga egentligen? Hon hade en stark misstanke om att det mest skulle kännas stelt att stöta på henne igen och försöka prata om det som hänt. Det hade funnits en....intimitet den kvällen som kändes svår att återskapa i dagsljuset flera dagar senare. Amari var inte ens säker på att hon ville det, om det var en bra idé. Dessutom så var det ju knappast så att Celine hade gjort något försök till att ta kontakt med henne heller, så det verkade inte direkt som att hon kände något behov av att prata om..ja, om något alls överhuvudtaget. Å andra sidan så skulle det kunna vara så att Celine inte en hade sett henne, det var ju inte som att de hade fått ögonkontakt någon gång. Åh herregud vad hon övertänkte det här nu när hon väl kommit igång med det. Hon ruskade på huvudet och tvingade sig själv att tänka på något annat istället. Det var ju faktiskt så att hon hade något särskilt att fråga Dominic om när de väl sågs, något som definitivt kändes viktigare än hennes underliga "relation" till Celine.

I spannet av drygt två veckor är det verkligen mycket som förändrats i Celines liv. Ett tag hade hon nästan trott att den där säkerheten, hela hennes persona hade försvunnit. Männens svala händer under hennes tröja, deras grepp runt hennes lena lår och deras kroppar uppressade gentemot hennes.. det hade varit tillräckligt för att skaka om henne ordentligt. Fått hela henne att förändras på bara några minuter. Det hade tagit flera dagar för henne att vänja sig vid den hemska tanken, vänja sig vid obehaget varje gång någon av hennes bröder ville kramas eller råkade snudda vid henne. Även när det var Robin, den sextonåriga lillebrodern som ville ha lite tröstande gos ryggade hon tillbaka. Det är väl en rimlig reaktion, en som vem som helst i liknande situation skulle kunna lida av. Kontrollbehovet gör det däremot mycket svårare. Flickan som förut haft koll på allt och alla, som utåtsett inte visat ens en liten skvätt med rädsla, är nu rädd för att gå själv på gatorna. Klänningarna, kjolarna eller de tajta tröjorna, linnena har blivit utbytta. Bortslängda, vid det här laget är hon rädd för att visa några kurvor överhuvudtaget, hon vill inte ha några ögon på sig alls.
Det där talesättet att tid brukar läka alla sår, Celine håller verkligen inte med det längre. Nu har hon lärt sig att hantera det på ett någorlunda bra sätt, hon har kommit tillbaka till sitt vanliga, spydiga jag. Så som hon är bekväm vid att vara. Däremot går det inte en endaste dag utan att hon tänker tillbaka på den där kvällen. Männens äckliga ord, tanken på deras andetag får fortfarande huden att bli alldeles knottrig, deras händer. Hon kan dock känna en viss glädje nu när hon tänker på deras livlösa kroppar på marken, alldeles krossade med hjälp av sina egna skuggor. Deras skuggor som hon tagit kontroll över, som hjälpt henne att krossa in dem i kakelväggen. Blodet som sipprat ner längs marken från deras huvuden. Det är obehagliga tankar det där, men hon uppriktigt sagt gläds av det. Mr Cummings har väl smittat av sig med sin galenskap till det mellersta barnet. Knasigt.

Hur som helst är det inte bara de där demonerna som följer efter hennes varje steg. Tanken på Amari har dykt upp mer än några gånger de senaste veckorna, och det irriterar henne något förskräckligt. Nu kan detta ses som ett gott tecken, hon är tillbaka till sina irriterande tankar om den jämnårige flickan. Men tankarna är annorlunda nu på något sätt.. Den där intima stämningen som skett mellan de två, den mjuka, varma stämningen och deras kroppar som varit så nära varandra.. ja, Celine hatar att hon funderar så mycket på det. Hon hatar att det känts så tryggt, så bra där i flickans famn under täcket. Beslutsamt skyller hon det på hormoner, det skulle säkert ha varit samma visa om det varit någon annan snäll själ. Jadå. Ingenting med självaste Amari inte. Jeremiah har visst något annat att säga om saken, vid varje öppet tillfälle brukar han ta upp det.. Den artonåriga flickan hade ju trots allt berättat allt för sin storebror den där dagen, och hon hade inte varit blyg från att använda sig av detaljer.
”Jag skulle kunna se er tillsammans framför mig, vad är det de brukar säga nu igen? Kärlek börjar alltid med bråk? Ni är väl rena lärobokexemplet när det kommer till det.” Den tjugoåriga mannen sitter i skräddarställning i soffan, med Celines ben tvärs över sig, tuggandes på en muffins. Lyckligtvis är det Hazel och Jayden som nu har lite mer extra koll på Dominic på håll, så de har lite ledig tid tillsammans. Olyckligtvis för Jeremiah leder detta till att det är fritt fram för den lilla blondinen att trycka upp sina fötter i ansiktet på honom, och förstöra blåbärsmuffinsen.

Hon hade suttit i ungefär en kvart och väntat på den förvånansvärt obekväma bänk som stod en bit ifrån marknaden. Den bänk som hade blivit en slags standard-mötesplats för henne och Dominic de gånger de träffats under de senaste två veckorna. Att han var en kvart sen var inte något som brukade oroa henne, det var rätt svårt för honom att hålla reda på tiden ordentligt när han inte hade en egen klocka att kolla på, men nu så fick det en liten klump att bildas i magen på henne. Anledningen till det var en viss man som Amari lagt märke till att Dominic umgåtts flera gånger med. Det var aldrig så att hon kommit tillräckligt nära dem för att få en bra uppsyn för hur han såg ut, bara sett honom på långt håll eller i förbifarten, men det hon sett var en man som var misstänkt lik någon som hon faktiskt kände. Eller ja, kände var väl att ta i lite. Men hon visste vem han var, och hon hade träffat honom. Att han skulle befinna sig här, i samma stad som hon själv, kändes som ett lite väl stort sammanträffande. I alla fall om han inte hade samma anledning som hon för att komma hit.
Så fort hon började tänka på det så var det som att tankarna kring det började rusa runt i hennes hjärna, och hon kände sig lättad på flera olika sätt när Dominic tillslut dök upp ur folkmassan och avbröt hennes funderingar. Leendet på hennes läppar kom automatiskt när hon fick syn på honom, och hon reste sig genast upp för att ge honom en kram för att hälsa. Han var såklart helt omedveten om den oro han lyckats skapa genom att vara sen, och verkade mest glad över den varma hälsningen som han genast besvarade. De gick sedan genom marknaden och småpratade medan de valde ut olika godsaker att köpa, ytterligare en sak som blivit lite av en standardgrej mellan de två, innan de tillslut styrde stegen mot någon trevlig, lite avskild plats att sitta och äta på. De fortsatte prata om lite allt möjligt medan de åt, och hela tiden så fanns tanken på mannen i bakhuvudet på Amari och gnagde. Hon hade bestämt sig för att faktiskt fråga honom om saken, men hon ville inte direkt inleda samtalet med det, så hon lät det vara så länge.
Tillslut, efter en lång konversation där Dominic pratade lite om alla de märkliga människor han råkade stöta på under sin tid i staden som hemlös, så såg hon sin chans. Av någon anledning så kände hon sig nervös över att ta upp det.
"Vet du, jag har faktiskt tänkt på en sak som har lite med det att göra. Jag har sett att du umgåtts en del med nån lång, blond man? Känner du honom, har ni nyss träffats eller...?" hon visste inte riktigt hur hon skulle avsluta frågan, så hon lät den bara hänga löst i luften mellan dem. Detta verkade dock inte störa pojken bredvid henne, som verkade skina upp när mannen kom på tal.
"Åh! Det är nog Andrew du har sett, han är jättesnäll" förklarade han med ett leende.
"...heter han Andrew Hansen?" frågade Amari, och hoppades att han skulle säga nej, och att det här skulle vara en helt okänd man. Så blev det ju dock såklart inte. Istället så såg han ännu gladare och lite förvånad ut samtidigt som han nickade entusiastiskt.
"Ja! Känner du honom??" frågade han och lät nästan helt förundrad. Amari gav ifrån sig ett lite avfärdande skratt och försökte låta övertygande samtidigt som hon kände en lätt sjunkande känsla i bröstet. "Vi kommer från samma stad" svarade hon lite undvikande. Det var inte en lögn, men det var heller inte hela sanningen. Dominic verkade inte ett dugg misstänksam, utan verkade mest tycka att det var häftigt att de två hade någon slags "relation" överhuvudtaget.

Helt ärligt finner Celine ingen som helst anledning till att syskonen fortfarande befinner sig i Paris. Nu är det förvisso den stad hon älskar mest utav alla, hon skulle inte ha något emot att stanna, men i hennes ögon är att dra med Dominic hemåt ingen anledning längre. Trots att hon avskyr det så vet hon själv att den unga pojken skulle må mycket bättre hos Amaris familj, trots att hon vill göra allt för att få Mr Cummings stolt. Men.. med tanke på alla experiment han utsatt syskonen för, trots att deras välmående blivit negativt påverkat, det går inte att låta Dominic att åka dit. Pojken är så oerhört trevlig, och de långa konversationer de haft medan de varit ute och strosat runt, eller suttit ner och fikat, får henne att vilja dra sig tillbaka. Dumma Amari som fått henne att tänka på det viset. Dumma, dumma hjärna som fastnat för det tankesättet och inte verkar vilja ändra sig. Att tillåta någon annan bli Cummings nästa, fascinerande fall går inte riktigt. Tänk vad behagligt allt skulle vara om hon fortfarande inte såg något problem med det hela, att det låtit vettigt att dra med sig den sextonåriga vännen för att sedan se på hur den äldre mannen skulle låsa in honom. Nej, det verkar som att samtalet med den jämnåriga flickan gjort henne mer mänsklig, inte lika psykopatisk eller robot-aktig som barnen på gatan brukar kalla henne. Detta suger. Att ha hela huvudet fullt med krävande tankar som behöver gås igenom orkar hon verkligen inte med, speciellt inte med den ömma, värdelösa kroppen och blåmärkena som fortfarande stryker sig över ryggen och låren på henne.

Även om hon mycket väl har ändrat uppfattning och synsätt så säger hon inte till sina syskon när de följer efter Dominic. Inte för att skrämma honom eller något, utan bara då och då kanske poppa upp och konversera med honom, eller se till att han är fullkomligt säker. Spelar ingen roll, hon kommer nog inte kunna övertala dem ändå, och om de inte kommer hem med pojken kommer det att bli rejäla bestraffningar. Riktigt gosigt det. Hur som helst ska hon nog kunna se till så att den nyfunna vännen inte behöver bo hos dem, eller genomgå Cummings skumma och äckliga experiment.

I ett tappert försök att få bort alla de där knasiga, bedövande tankarna så trycker hon upp sina fötter i storebroderns ansikte medan beklagande tjut sipprar mellan läpparna på honom.
”Du kan väl försöka få mig på andra tankar istället? Inte mobba mig för det där, det var trots allt två veckor sedan,” gnäller hon och flackar med de stora, bruna ögonen mellan Jeremiah och det store fönstret en bit bort. Jodå, att spela obrydd är hon duktig på, innerst inne blir hon ju alldeles generad i bara vida tanken av den jämnårige, och det känns så patetiskt att hon vill gömma sig under marken. Men det ska då tjugoråringen aldrig att få veta.
”Få dig på andra tankar istället?” Upprepar brodern med lätt vickande ögonbryn, innan han börjar kittla henne under de små fötterna. Hämnd, stor, rättvis hämnd. De mjukisklädda benen flaxar på sig gång på gång i ett försök att ta sig undan.

Så det var alltså han. Det var knappt så att hon själv ens visste varför den vetskapen gav henne en klump i magen. Andrew hade aldrig.. gjort något, egentligen. Varken mot henne eller någon hon kände. Men hon hade aldrig riktigt kunnat skaka av sig obehagskänslan han gav henne. Hon kände en stark känsla av att vilja varna Dominic för honom, men vad skulle hon ens säga? Det fanns inget konkret att peka på, inget dåligt han hade gjort. Det enda han gjort i deras stad var att arbeta med att hjälpa folk att utveckla sin förmåga att kontrollera sina element. Men vad gjorde han här, och vad ville han med Dominic?
"Så hur lärde du känna Andrew egentligen?" frågade hon och höjde lätt på ögonbrynen åt honom. Det kändes väl enklast att börja där.
"Ja alltså, jag var lite utanför staden, jag hade hittat ett ställe med lite träd nära en å, och jag höll på att öva lite på min jordförmåga när han liksom bara dök upp" började Dominic förklara, och avbröt sig lite snabbt för att ta en tugga av en kaka. "Så började han prata med mig, sa att jag var duktig och undrade om jag ville ha lite tips, så jag tänkte typ ja varför inte. Han var väldigt vänlig! Och tipsen hjälpte verkligen, så han erbjöd sig att fortsätta hjälpa mig med lite övningar och sånt! Så det är väl mest sånt vi gör, men ibland kan vi bara gå runt och prata också, lite som du och jag gör" fortsatte han, och Amari rynkade lite på ögonbrynen. Jo, det lät ju verkligen som han. Alltid redo att hjälpa andra att utvecklas. Om det nu var så man ville se på det. Hade han bara haft vägarna förbi, gått på en promenad eller något liknande och genuint bara velat hjälpa Dominic? Eller hade han kanske följt efter honom?
"Har du berättat att du har alla förmågor och inte bara jord?" frågade hon, och vid det så tyckte hon att Dominic såg lite skamsen ut.
"Nej.. Han tror bara att jag har jordförmågan. Det känns lite elakt att ljuga för honom på det sättet, men jag vet liksom inte hur jag ska ta upp det" berättade han och kliade sig lätt i nacken. Vid det så tyckte Amari hon kunde känna hur det stack till i hjärtat över hur snäll och genuin Dominic var. Han tyckte att det kändes elakt att inte berätta om vad som i princip var hans största "hemlighet" för någon som knappt var en främling.
"Du tror inte att han vet vem du är ändå eller?". Det var trots allt fullt möjligt för Andrew att veta precis vem Dominic var ändå, även om han inte berättat om det själv. Hon och Celine hade trots allt vetat redan innan de kom till Paris. Dominic bara ryckte på axlarna.
"Det kan jag väl inte veta, men jag tror inte det. Jag tror att han skulle nämnt det isåfall". Det lät väl rätt rimligt, men Amari kunde inte låta bli att känna sig tveksam. Klumpen ville inte lämna magen. "Kanske.. Men jag tycker i alla fall inte att det är elakt av dig att inte avslöja det" sa hon bestämt, och vid det log han mot henne.
Samtalet gled in på andra ämnen, och det var först senare när de skiljts åt som Amari hade tid att tänka igenom allt ordentligt. Höll hon på att överreagera totalt, eller var det rimligt av henne att känna sig så tveksam som hon gjorde? Tanken fick henne att verkligen tänka tillbaks på när hon sist interagerat med Andrew. Han hade alltid bott ensam i sitt stora hus, och det var även där han haft sina lektioner. Hon hade bara varit där en gång för några år sedan tillsammans med en annan grupp människor som ville utveckla sina förmågor. Egentligen hade hon inte varit så intresserad av att gå dit, men en vän hade övertygat henne. Det sades ju trots allt att han var otroligt duktig. Och egentligen så kunde hon väl inte säga emot den saken, för det var han. Det var bara att när hon faktiskt träffade honom så fick han det att krypa i skinnet på henne utan att hon riktigt förstod varför. För han var verkligen vänlig, precis som Dominic sagt, men hon hade alltid tyckt att han verkade lite för vänlig. Och alldeles för intensiv när han verkade ha hittat någon han ansåg ha "potential". Amari tyckte sig kunna se hur det lyste i ögonen på honom när han såg på just de eleverna, som att det var något mer där utöver vad en lärare vanligtvis skulle känna när elever presterade bra. Som att han såg något annat hos dem. Hon tyckte till och med att han sett på henne med den blicken, men hon var osäker på om det var något hon inbillat sig.
Efter den gången så hade hon inte gått dit mer, och när hon försökt förklara det för sin vän så hade hon inte alls fattat vad hon menat. Och även nu när hon gick omkring i Paris och funderade för sig själv så undrade hon om överdrivit det hela i sitt huvud. Hade det verkligen varit så illa? Hade hon kanske bara varit känslig på något sätt? Tankarna bara gick runt och runt i hennes huvud och hon tyckte inte riktigt att hon fick någon ordning på dem. Egentligen så var inget av det här något mer än en dålig känsla, men tänk om hon hade rätt? Tänk om han ville något särskilt med Dominic? Med tanke på hur hon mindes hans reaktion på "normala" personer som visade begåvning inom sitt element så kunde hon knappt föreställa sig hur han skulle reagera på någon som Dominic.

Efter att ha varit i Paris i drygt två veckor börjar Celine få lite bredare koll. Hon kan strosa runt utan att bli alldeles förvirrad eller vilse, lokalsinnet har förbättrats något förskräckligt. Dock finns det något som hindrar henne från att röra sig utanför lägenheten, vilket syskonen varit väldigt förstående till. Tryggheten, modet som brukar svämma över henne är som bortblåst så fort hon sätter foten utanför den mysiga lägenheten. Det är en riktig tur att de fått en liten balkong som hon kan gå ut till ibland. När alla syskonen är ute och harar runt brukar hon sitta där, under tystnad medan ögonen stryker sig över torget under henne. Efter att Jeremiah lämnat henne för att fixa något gott att äta, hade hon tvingat sig upp och satt sig ner i den bekväma fåtöljen placerad utanför. De smala benen lägger hon över stängslet. Nu är det verkligen ett toppen ställe att fixa sin solbränna, men tyvärr är hon inte riktigt bekväm med det än. Vanligtvis hade hon kunnat gå i underkläderna och slagit sig ner, låtit solen stryka sig över huden. Hon hade inte brytt sig om några killar gått förbi och visslat.. Men nu är hon fortfarande iklädd mjukisbyxor och en pösig, formlös tröja. Ja, mycket har förändrats. Med en bedrövad liten suck sluter hon ögonlocken. De långa, tjocka ögonfransarna snuddar vid de lätt rosiga kinderna, medan fötterna långsamt rör sig i takt med de låtarna som framträdarna gör på den lilla scenen. Nu är det inte hennes favorittyp av musik, men den är lugnande. Celine för cigaretten, som hon snott från storebroderns ficka, mot läpparna och tar ett lätt bloss. Det är en lugnande atmosfär, som att inga bekymmer finns och att allt är helt okej.

Men tyvärr är det inte riktigt så. Gång på gång rör tankarna ihop sig hos henne, förstör och gnager. Negativ självbild har hon aldrig riktigt haft, men nu.. ja, fingrarna stryker sig över de klädda låren, minns de där svala, grova händerna från natten några veckor sedan. Det räcker liksom inte bara att vara formlös för alla andras ögon, hon vill inte kunna känna sina egna former. Hon vill inte känna kurvorna, eller se de smala låren. Varje gång hon ser sig själv i spegeln har hon löst att linda bandage runt brösten, som att det ska göra saken bättre.. Hon vill raka av sig de blonda, silkeslena lockarna, förändra sig själv helt och hållet. Men hon vet att det inte kommer förbättra någonting, hon kommer fortfarande att hitta något som hon vill förändra för att kunna gå ut på gatorna. Det är en hopplös situation hon är i, och det känns så patetiskt. För vad hände med modiga lilla Celine? Gnagandes i underläppen stryker hon bort en simpel tår, och drar in ett djupt bloss.
”Sluta bete dig som en dum barnunge..” Att reagera såhär är inte okej, inte nu av alla stunder. Herrejösses.

Omedveten om var hon egentligen var påväg så vandrade Amari runt i staden samtidigt som det kändes som att alla hennes tankar slog knut på sig själva. Ingen av dem riktigt ledde någonstans, hon landade alltid i samma osäkerhet. Hon kände sig åtminstone inte rädd för att gå vilse längre, numera hittade hon rätt bra i området. Så hon fortsatte gå medan hon tänkte. Borde hon kanske följa efter Dominic någon dag och se om han träffade Andrew, och hur han verkade? Kanske skulle det stilla hennes oro om hon fick se dem tillsammans, om hon fick se att han inte var så som hon mindes honom. Men tänk om han var exakt likadan? Vad skulle hon ens kunna göra åt saken då? Dominic verkade ju knappast tycka att det var något konstigt med den blonde mannen, så hur skulle hon ens kunna övertyga honom om att hålla sig borta. Tänk om han dessutom fick reda på att hon fått Dominic att sluta träffa honom, vad skulle han göra då? Vid den tanken så suckade hon åt sig själv. Här gick hon omkring och målade upp honom i sitt huvud som någon slags ond galning. Katastroftankar var verkligen inte något främmande för henne. Men egentligen hade hon ingen aning om vad som försiggick i Andrews huvud, det skulle mycket väl kunna vara en slump att han träffat Dominic. Dessutom så var han säkert, precis som Dominic sagt, väldigt trevlig. Kanske gick hon och jagade upp sig själv helt i onödan. Det gjorde henne dock riktigt frustrerad att inte ha någon annan att diskutera saken med, någon som antingen kunde bekräfta för henne att det var rimligt att vara misstänksam, eller som kunde försäkra henne om att det hela var lugnt. Vid något tillfälle hade hennes tankar faktiskt snuddat vid idén att gå till Celine och prata om det, men hon hade hittills undvikt just det. Det kändes...märkligt att gå och diskutera saken med henne, särskilt efter deras senaste möte. Dessutom så kände hon sig inte jättesugen på att ge vad som i princip var hennes "motståndare" i det hela några som helst idéer. Även om Celine verkade ha mjuknat inför Dominic så tvivlade hon på att den jämnåriga flickans syskon hade det, och det fanns ingen chans att informationen inte skulle nå dem på ett eller annat sätt. Tänk om Celine lyckades få henne att känna att det inte var någon fara, fick henne att slappna av, och att de istället gjorde något åt saken? Amari bet sig fundersamt i läppen. Kanske skulle det gå att be Celine att åtminstone vara medveten om Andrew och hålla ett öga på honom, och att inte nämna det för sina syskon. Hon visste inte hur Celine kände inför henne vid det här laget, men hon visste att hon brydde sig om Dominic.
Efter ytterligare några minuters betänksamhet så suckade hon och styrde stegen mot lägenheten där Celine och syskonen bodde. Det skulle trots allt kännas bra att veta att åtminstone någon annan hade lite koll på situationen. Det tog inte lång tid för henne att ta sig dit, och när hon väl stod där utanför dörren och knackade på så bad hon en tyst bön om att det inte skulle vara någon annan än Celine som öppnade dörren. Chansen kändes dock väldigt liten.