Winter is coming

Det kommer lite som en chock när dörren slås upp och blottar en bar, uppriven bröstkorg. Earendil låter blicken glida över Aidan, från tå till huvud innan ett genuint leende strider sig över läpparna. Under de här fem dygnen har det varit svårt att vara genuint lycklig, alla känslor och tankar har i slutändan blivit för mycket för honom. Det tär väldigt mycket på både den fysiska kroppen och det mentala. Att han stukat armen och rispat upp ansiktet gör inte direkt saken något bättre. Alven gnager sig i underläppen, som om han vore en spegel av tjugotvååringen. En liten härmapa, det är Earendil det.
"Jag visste inte om du kanske sov eller något.." försöker han att förklara sig, även om det inte är någon vits med det, och även om han inte behöver det. Det är inte en komplett lögn. Hans tysta beteende och väntande bakom dörren grundade sig mesta dels av hjärtats skrik och protester, och handen som hårt greppat tag om halsbandet dinglandes över den tunna nacken. Men när han tänker lite extra på det så hade han ingen lust att väcka Aidan om han legat och sussat. Nu kommer nog Aidan tycka att det är underligt, att han stått utanför dörren i tystnad och inte berättat att han anlänt, men det är på alla sätt och vis bättre än den riktiga orsaken. På tal om de röda såren över kinden glider handen försiktigt upp mot den, trycker lite så att det börjar svida. Orsaken till alla jack och sår är löjlig, särskilt om Earendil bestämmer sig för att undanhålla svimmandet som han gjort för Jaenya.
"Jag föll om kull, tappade balansen." rätt skämmigt ändå. Här har man varit med i krig, fått svärd i armen och blivit sårad på mer brutala sätt.. men så är ett litet fall anledningen till de djupa såren han nu fått? Nästan oerhört komiskt. Earendil sluter ögonlocken, försöker att hindra sig själv från att skratta åt sin klumpighet, innan han slår upp dem igen och granskar de inristade ärren över Aidans kropp. "Du behöver inte gömma dem, det är inte som att jag inte sett dem innan." Det är sant, för sex dagar sedan hade den yngre praktiskt taget strosat runt utan tröja och visat både Earendil och Ilbryn märkena.

Smidigt glider han in förbi Aidan, känner hur minsta lilla kontakt med den andres hud får hela kroppen att brinna. Önska efter mer, men det kan han inte tillåta sig själv. Nej, det är förbjudet. Kommer inte på tala om.
"Jag vill ge dig någonting," nytt samtalsämne, det är bra. Då behöver han inte skämmas, eller visa de vinröda kinderna. De magra fingrarna på vänsterhanden försöker att få upp knipset på det vackra halsbandet, men misslyckas totalt. Äsch då. "Ehm.. om du bara kan hjälpa mig knäppa upp den här? Du behöver inte oroa dig, silvret är inlindat i siden så att du inte ska bränna dig."

Nog visste Aidan redan att alven redan sett alla ärr och skavanker som strök sig över bröstkorgen, men av någon anledning var han ändå lätt generad över dem. Kanske för att Earendil var så olidligt perfekt medan tjugotvååringen kände sig som den raka motsatsen hälften av tiden? Att han helt enkelt inte kände sig värdig att vistas intill någon så sjukt perfekt. Tankarna trasslade ihop sig inuti huvudet på honom vilket ledde till att han lämnade världen i några sekunder. Eller lämnade och lämnade, han blev stillaståendes där i dörrkarmen och blickade ut i det tomma intet ända tills alven bad honom om hjälp med halsbandet. Då spratt den yngre till och spann runt på stället snabbare än ljusets hastighet.
Han skyndade hastigt fram mot den andre, däremot med ögonbrynen rynkade och ögonen väldigt frågande. Varför ville han ens ta av sig halsbandet? Hade han inte alltid smycket hängandes runt halsen? Och varför i all världens namn hade han lindat in kedjan i silke? Nej, nu blev frågorna alldeles för många vilket bara resulterade i att de redan darrande fingrarna blev ännu mer fumliga.
”Varför vill du ens ta av det?” Frågade Aidan slutligen och började pilla med haspen som hela tiden insisterade på att glida rätt mellan fingrarna på honom. Åh, gud vad pinsamt! Varför kunde hans fingrar inte varit nätta och slanka för? Nu blev ju allting typ tusen gånger svårare. Men ta dig samman Aidan, du måste väl ändå kunna öppna ett dumt halsband, inte sant? Skärpning!

Efter alldeles för mycket pillande och fumlande lyckades den yngre äntligen lossa på den vackra silverkedjan. Han lät den glida från och tillbaka mellan fingrarna på honom samtidigt som kinderna hettade mer och mer. Det vad ju så att han precis lagt märke till hur röda Earendils egna kinder var, och då kunde han ju själv inte låta bli att bli alldeles för generad.
Nåja, halsbandet var ju i alla fall vackert nu när han granskade det på närmare håll. De små ädelstenarna och den blanka metallen passade verkligen ihop med en person som alven. Med andra ord kunde man väl på sätt och vis säga att de matchade. Silverfärgen ihop med den porslinsfärgade huden var verkligen en perfekt blandning. Därför kändes det lite surt när tjugotvååringen betraktade smycket i kontrast med sitt eget skinn. Usch, han matchade verkligen inte med någonting alls. Eller jo, han smälte ju in ganska så bra med träden i skogen om han var rätt klädd, men det kunde ju knappast gillas i slutändan.
”Här”, mumlade Aidan och sträckte fram halsbandet mot den äldre. Blicken flackade mellan fötterna och Earendil, upp och ner, samtidigt som kinderna fick för sig att bränna till ännu värre.
”Och förresten..hur klumpig får man egentligen vara?” Tillade han i slutet och flinade till. Tappade balansen? Hm, måttligt trovärdigt.

Ja, varför vill han ens ta av det? För en människa, eller någon som inte levt livet som alv borde anledningarna vara helt oförståeliga. Halsbandet är ju så vackert, varför vill han ge bort det? Varje alv i de rikare släktena vår smycken som ger dem deras odödlighet, som en symbol. Som att ge bort ens hjärta, och nu när Earendil fått klart för sig vad det är han känner så vill han ge bort det till Aidan. Känslorna har han inte stött på under sina tvåtusen år, så det är rätt orimligt att han någonsin kommer att göra det igen.
"Jag sa ju att jag ville ge dig någonting, inte sant?" svarar han, försöker att låta så nonchalant och oberörd som möjligt. Värmen stiger över den smala halsen, över käkbenen och nyckelbenen, endast av Aidans kontakt. Så förbaskat barnsligt av honom, löjligt. Varför reagerar kroppen på det här sättet, det gör det praktiskt taget omöjligt att hålla sina känslor hemliga. Tjugotvååringen fumlar länge på haspet, men när det sedan lossnar känns det som att en tyngd lossnat från hans axlar. Aidan behöver inte veta varför han agerar på det viset, behöver inte veta att halsbandet är så speciellt. Men Earendil har bestämt sig för att ge det till honom, och den tanken har han aldrig ens snuddat vid innan. Det tunga halsbandet har aldrig lämnat hans hud innan, så förstående för den ovana känslan är väl mer än förståeligt. "Tack." de smala, nätta fingrarna tar tag i halsbandet, låter ögonen glida mellan det och Aidan. Om några år kanske Aidan får reda på vad det betyder, kanske han kan glädja sig över att känslorna inte varit ensidiga, men för tillfället får det vara alvens lilla hemlighet. "Om jag nu ska åka bort, och du inte kan följa med så måste du ha någonting som påminner dig om mig." Ingen fråga om saken, Earendil tänker inte vänta på något svar utan ställer sig på tå. Tjugotvååringen är ju så förbaskat lång, vilket ännu gör det hela lite mer skämmigt. Med sin oskadade hand, vilket är förbaskat svårt, sätter han fast det vackra halsbandet runt Aidans nacke, och nickar nöjt för sig själv. Det passar perfekt.

Benen rör sig mot den andres säng och slår sig ner där. En trasa, en bunke vatten, te och soppa står uppställt på nattduksbordet. Antagligen Jaenyas snälla verk. Hon är lika omtänksam som Ilbryn när det kommer till sjuklingar, ska konstant se till så att allt ligger bra till.
"Hmh, väldigt klumpig antar jag." Earendil kan inte undgå att skratta till. Det känns fel att ljuga, men att bara snubbla och slå till armen såpass rejält att man stukar den är faktiskt lite skrattretande. Huvudet faller på sniskan medan de intensiva, blåa ögonen fäster sig återigen på mannen mittemot. "Nej, lyckligtvis är jag inte så klumpig. Svimmade ute, så slog mig." När det kommer till Jaenya kan han nog ljuga hur mycket som helst, självklart med skuldkänslor som konsekvenser, bara för att hon inte skulle oroa sig. Men när det kommer till Aidan däremot, det är som att en endaste blick på den mörkhårige så slingrar sig allting ur honom. Det är en läskig känsla, men också helt fantastiskt.

Det tog ganska många sekunder innan det gick upp för Aidan vad Earendil riktigt sysslade med. Men när han väl gjorde det, for ögonbrynen rakt upp i pannan på honom och huvudet ruskades flera gånger om. Nej, något såhär fint kunde han ju inte ta emot. Absolut inte!
När alven sedan slog sig ner på tjugotvååringens säng, fick denne äntligen chansen att granska det vackra smycket på närmare håll. Han fingrade på kedjan som var täckt av silket och lät därefter fingrarna glida ner mot själva medaljongen, eller vad man nu skulle kalla den för. Medaljong kanske var fel ord, hänge passade nog faktiskt bättre. Fingertipparna rörde nästan skrämt vid det vackra hantverket, lärde känna formen och alla de små detaljerna. En varulv passade verkligen inte i ett sånt här halsband, inte en vanlig människa heller för den sakens skull.
De chokladbruna, stora ögonen gled långsamt bort mot den äldre, fäste sig rakt i ansiktet på honom. För engångsskull blossade kinderna inte upp så pass illa att han var tvungen att vika undan med blicken, och därför fick den lov att hållas där ett ganska bra slag.
”Jag skulle aldrig kunna glömma bort dig”, viskade Aidan och skakade försiktigt på huvudet. ”Och du vet att jag inte kan ta emot något såhär fint”, fortsatte han och satte sig på huk framför alven, varefter han fångade upp de mindre händerna. Blicken var fortfarande fäst i den andres, helt stabil vilket var ganska förvånande med tanke hur han betett sig för några dagar sedan.
”Svimmade? Varför svimmade du? Fan, Earendil, så får du ju inte hålla på! Gör du så igen kommer jag att bita dig riktigt hårt i tårna, så det så.”

Men innan Earendil hann få någon chans att svara på det där sista, lutade tjugotvååringen sig tillbaka. Han rätade hastigt på sig och vände ryggen till den ljuvliga synen. Istället för att pilla med halsbandet hade händerna istället glidit upp mot håret, där de för tillfället var nergrävda djupt bland de miljontals hårstråna. Hela hårbotten brände likt förskräckligt, som om någon tänt eld på kalufsen. Utan att säga någonting skyndade han fram till en av de gamla speglarna i rummet. Rötterna började sakta men säkert blekna tills de blev kritvita. När de väl blivit det spred den vita färgen sig vidare, ner längsmed de tjocka lockarna tills allting var täckt.
Aidan kvävde en suck och vände sig mot den äldre igen, med ett bittert leende fastklistrat på läpparna. Nåja, nu matchade i alla fall halsbandet med håret, så det var ju i alla fall någonting positivt.
”Du vet att du fortfarande kan ändra dig va? Att du inte måste hålla mig sällskap om du inte vill..för det börjar bli dags för mig att röra på benen”, sade han tyst och drog menande händerna genom de kritvita lockarna. ”Med tanke på din stukade arm..är du helt säker? Jag kommer varken bli arg eller besviken om du ändrar dig. Eller jo, kanske lite besviken, men det är ingenting jag någonsin kommer beskylla dig för.” Den yngre må ha varit barnslig och tvär ibland, men helt jävla borta var han inte. Åtminstone inte än.

Aidan står i tystnad en kort stund, granskar det vackra halsbandet alldeles hänfört. Om nu tjugotvååringen tycker att det är en gåva han inte kan ta emot endast pågrund av priset, tänk hur han skulle agera om Earendil berättat för honom. Precis som han trott protesterar den yngre, så som hans mamma gjort. Det är väl förståeligt, alven sjuk skulle aldrig riktigt gå med på det om positionerna varit annorlunda. Men nu är de inte det, och precis som när det kommer till Jaenya så tänker han inte ta ett nej som svar.
"Spelar ingen roll Aidan, du ska ha den. Jag vill ge den till dig, så snälla ta emot den?" tvekandes glider de förvirrade ögonen mot händerna som blir täckta av de grövre. Även om Aidans hud är kall så brinner kroppskontakten. Får honom att vilja drunkna i lavan som påbörjar i fingerspetsarna, och gör sin väg upp över armarna, in mot hjärtat. Earendil kramar försiktigt om dem, som att testa om den andre faktiskt sitter på huk framför honom, eller om det bara är en av många drömmar. Han känner sig som ett barn som ska få en utskällning av sin mamma, eller någon som försöker snacka lite vett i honom. Och det är ju det Aidan gör. Nej, här ska ingen svimma.
"Det är inte som att jag önskade att göra det!" protesterar han och puffar upp kinderna, precis som det lilla barn han i vissa stunder kan vara, och ser ut genom fönstret. Där dalar regnet ner för fullt, låter fint mot fönstret och taket. Under omständigheterna, och det som kommer hända under kvällen, så kan inte mycket ses som mysigt. Men regn, och sina händer i Aidans är inget annat än mysigt. Tystnaden avbryts däremot av Earendils fnissande, att Aidan ska bita hans tår är ytterst osannolikt. "Helst inte, jag är väldigt kittlig under fötterna.."

Dock försvinner den där mysigheten när kroppskontakten avbryts kommer det som en kyla strykandes över armarna på Earendil istället. Det tyder väl bara på en sak, att det är dags att försvinna ur det varma rummet. Han har faktiskt inte sett någon byta hårfärg under alla sina tider, vilket är häpnadsväckande. Det kan han då bocka av från sin bucketlist.
"Det är klart att jag inte ändrat mig," försäkrar han och skuttar upp från sin plats på sängen, och tassar försiktigt fram till Aidan. Där griper han tag med sin lediga hand i den andres grövre och kramar om det hårt. "Min stukade arm förändrar inte det minsta.. jag vill stanna." Än en gång är det viktigt för honom att få Aidan att förstå det, så att han inte tvivlar. Jo, Earendil är väldigt angelägen när det kommer till det.
"Är det i källaren du vill vara i?"

Kittlig under fötterna eller ej, tjugotvååringen skulle nog kunna komma på en lösning i vilket fall. Hade han väl bestämt sig för någonting var det svårt för honom att släppa det, väldigt väldigt svårt. Det fanns vissa grejer som hänt för flera år sedan som han ännu inte släppt. Till exempel den där gången när Alyssa släppte in en liten snok under sin äldre brors täcke. Han hade vaknat upp av att någonting slingrade sig över bröstkorgen på honom och när han väl lyft på täcket så hade, bokstavligen, helvetet brutit sig loss. Ormar var inte riktigt Aidans grej. Men spindlar och andra insikter hade han ingenting emot, utan det var bara ormar som fick skinnet att krypa på honom. Fy fan vilket hemskt minne, usch. Bara tanken av det hela fick den redan lätt darrande kroppen att rysa till.
”Om jag verkligen vill bita i dina tår så kommer jag också att göra det. Ibland ger jag upp alldeles för lätt men när det kommer till såna grejer..glöm det”, sade han med ett flin på läpparna, någonting som inte alls passade in med resten av atmosfären. Regnet som nyss hade varit mysigt och fått allting att kännas varmt och gosigt, hade helt plötsligt blivit kallt. Alltså det fick hela rummet att kännas kyligt, som om en kall vind dragit igenom. Han fingrade nervöst på halsbandet med sin lediga hand, då den andra var hårt flätad med en av den äldres händer.

Kinderna som förut hållit sig relativt bra i schack, hettade till av den bestämda beröringen och Aidan tittade tvärt ner mot sina fötter istället. Däremot släppte han varken greppet om den andre eller om halsbandet. Båda aspekterna fick hjärtat att lugna ner sig, även om det fortfarande rusade iväg likt förskräckligt av andra, uppenbara, anledningar.
”Jag vill inte vara i källaren, utan det är snarare givet att jag måste vara där. Utomhus är inte ett alternativ och det finns inga andra rum som har tjocka väggar av sten så..du förstår nog”, förklarade han och bet sig löst i läppen. Tyckte Earendil att håret var fult? För Aidan föredrog helt klart sina kastanjebruna lockar över de kritvita. Därmed var det mycket möjligt att den andre kände och tänkte precis likadant, eller hur? Fan, nu fick han verkligen lust att sjunka ner genom golvet och försvinna. Dumma Earendil.
”Tycker du att det är fult?” Frågade tjugotvååringen plötsligt och vände tvekande blicken mot den äldre, fortfarande med huvudet lätt nerböjt så att den vita luggen föll ner över de djupt bruna ögonen. ”Håret alltså..tycker du det? Tycker du att jag är vidrig? Att jag är avskyvärd?” Orden fastnade så småningom i halsen på honom och han började raskt dra med alven bort mot trappan och därefter nerför de smala stegen. Helvete, nu hade han bara gjort situationen ännu värre. Hur fan tänkte han egentligen? Inte alls? Jo, det stämde nog ganska bra för tillfället.

Det är väl en intressant konversation det där, om Aidan ska få tillåtelse att bita på de långa tårna eller ej. Mycket intressant, dock önska Earendil att det fanns någon annan som kunnat dokumentera det hela. En riktigt viktig, och livsavgörande diskussion som bör gå ner i historieböckerna. Hela den här inre monologen hos Earendil är drypandes av sarkasm, även om han tycker att situationen är rätt skrattretande. Även om det varit avsett som ett skämt börjar den äldre ta det allt mer seriöst, nej Aidans tänder ska inte komma nära hans stackars fötter. Bitna vill de definitivt inte bli, särskilt inte av tjugotvååringen bredvid honom. De där vassa, skarpa tänderna utger ett mycket större hot än tillexempel Ilbryns. Hans små vita tänder är i princip ofarliga, samtidigt som han inte har någon styrka alls i käken, så när det kommer till lillebrodern gör det absolut ingenting. Men tyvärr ligger det inte riktigt till på samma sätt när det kommer till Aidan, inte för att den fullvuxna alven klagar. Även med de vassa, hotande tänderna så är Aidan precis lika perfekt som han varit för flera år sedan.. jösses, Earendil verkar inte kunna hålla de där dumma tankarna borta. Knuffa in dem i garderoben och släng ner dem djupt i havet, det borde han väl ändå klara? Att han ska få dessa känslor under en sådan här viktig tid, - giftemålet, - är bara hysteriskt elakt från universums sida.
"Nej, du kommer inte få bita mina tår." beslutsamt ruskar han på huvudet, men han kan ändå inte undgå att le till. Hur skulle det se ut? Det skulle bli en brottningsmatch, och som unga har de haft en mängd ut av dem. "Jag har växt upp med Haemir, jag vet hur jag ska skydda mig själv, ska du veta." Haemir har förtjänat sin roll som världens mest irriterande storebror. Älskvärd vid vissa stunder, men ibland har Earendil lust att sparka honom hårt i ansiktet så att näsan bryts. Och jodå, det har hänt en del gånger innan.

"Det är klart, jag formulerade mig väl fel. Det är källaren som vi ska vara i, för att den är bäst med tanke på situationen?" han omformulerar sig med ett lätt litet skratt, även om det är långt ifrån genuint. Att Aidan ska behöva gömma sig under marken, i kylan och ensamhet får Earendil att skrika en drös med svordomar till gudarna. Vilket är något riktigt hemskt att göra när man kommer från den familj han gör. Men de förtjänar det. När de fint plockade ögonbrynen drar ihop sig börjar huvudet än en gång att dunka. Fult? Hade han gett det intrycket när han lagt ögonen på den nya hårfärgen? Usch, Earendil verkar inte kunna göra någonting rätt i dessa stunder. Vad har hänt med hans träning, hans vana att ta hand om människor i liknande situationer? Det verkar som att Aidan får all kunskap att försvinna, vilket är jävligt jobbigt när man är som Earendil, och lever på sin kunskap. Alla de där negativa orden, ful, vidrig, avskyvärd får den äldres grepp om den större handen att hårdna. Han tvingar honom att stanna upp, så att han uppriktigt kan se Aidan i ögonen. Varför hade han fått alla de där negativa tankarna helt plötsligt?
"Du är långt ifrån allt det där." ett lätt leende stryker sig över de fylliga läpparna och han skakar på huvudet åt orden. Handen släpper taget, och glider upp mot en ut av de fräkniga kinderna. "Du är vacker oavsett hårfärg, det gör ingen skillnad alls. Det är faktiskt väldigt attraktivt ska du veta. Du har aldrig varit vidrig, och är det inte nu heller. Avskyvärd? Nej, definitivt inte. Älskvärd? Absolut."

Den där lilla konversationen om tårna hade nog kunnat fortgå i all evighet, men Aidan insåg att situationen inte tillät det. Allting var bara alldeles för allvarligt och seriöst för att han skulle kunna finna någon ro i sådana små lekfulla funderingar. Men det betydde inte att han inte lovade sig själv att nafsa tag i de där långa, perfekta tårna någongång i framtiden. För det, det tänkte han definitivt göra. Earendil kunde ju försöka hindra honom på ett eller ett annat sätt, men det var inte direkt mycket som bet på någon som tjugotvååringen. Det enda han kunde tänka på i den stunden som möjligen skulle kunna hindra honom var en stor, fet kyss på läpparna. Inte mer mem samtidigt inte mindre.
De stannade abrupt till framför den stängda dörren som ledde ner mot källaren, dörren som dolde den skrangliga, branta trappan och den bortglömda vinkällaren. Någon vinkällare var det minsann inte längre, utan istället någon tvistad from av fängelsehåla.
”Lovar du?” Viskade tjugotvååringen och mötte osäkert de klarblå ögonen. ”Att jag är älskvärd? För just nu känns det verkligen inte som om jag är det”, erkände han tyst och fortsatte pilla med den tunna, beklädda kedjan.

Han vek slutligen undan med blicken och fäste den istället på dörren framför dem. Sedan lirkade han motvilligt handen ur den äldres grepp och öppnade den gamla brädliknande luckan. Den gled upp med ett knarrande läte och avslöjade den smala gången som ledde ner mot den mörka källaren.
Innan Aidan banade väg nerför de branta stegen, gav han alven en sorgsen blick trots att läpparna hade ett smalt leende över sig.
”Gå försiktigt, det är brant och tro mig, det kan vara jävligt halt”, varnade han och greppade tag om räcket som löpte utmed en av sidorna. Stegen var väldigt långsamma, trevande och försiktiga. Det var verkligen inte lätt att ta sig ner i källaren då det var så mörkt. På botten fanns det däremot en liten hylla där en lykta stod och väntade, en lykta som det snart brann en liten eldslåga i. Även om den yngre inte kunde se någonting alls i mörket, mindes han tydligt vart allting höll hus. Efter att ha spenderat så många nätter därnere i kylan var det inte ens konstigt att han lärt sig allt utantill.
”Fortfarande säker på att du vill följa med? Jag vet att du inte bryr dig om den där stukade armen men..men det kan vara ganska äckligt, brutalt och tja..snälla försök att inte spy”, mumlade Aidan och höll upp lyktan framför sig, med ansiktet riktat mot trappan. ”Vill bara inte att du ska få typ mardrömmar, för jag vet att jag brukar kunna få dem.” Och med de orden vek han ännu en gång undan med blicken, som på beställning, och strök med fingrarna över smycket som hängde runt halsen på honom.

Lovar han? Om det är något Earendil är noga med är det att inte lova saker som han inte är säker på. Att ge falska förhoppningar har han lärt sig inte hjälper ett endaste dugg, men där det kommer till Aidans utseende, och hur älskvärd han är, finns det ingen lögn. Hur kan någon så fantastisk tveka på sig själv såpass mycket? Tja, det finns negativa aspekter hos alla, men Aidan har väldigt några ut av dem.
"Jag lovar." försäkrar han och nickar beslutsamt. Aidan är älskvärd, det står han fortfarande fast vid efter alla dessa år. Han är godhjärtad, sen kan alla godhjärtade säga något, eller agera dumt.. Ögonen är djupt fästa i den mörka irisen, om något ska försäkra Aidan att han talar sanning är det ögonkontakten. Att vika undan med ögonen tyder på feghet, eller att man är oärlig. Eller generad. Earendil må vara feg och generad, men oärlig är han definitivt inte.
"Men det vet du ju själv Aidan, tänk bara på din familj, dina nära och kära. Du om någon är älskvärd." han avbryter sig själv när de kommer fram till den tjocka trädörren som ska föra dem neråt. Usch, av någon anledning finner han sig plötsligt fylld med oro, ängslig. Inte för att han kommer få se Aidan byta skinn, nej han är helt okej med det. Det är mer faktumet att den yngre kommer få sån olidlig smärta som får Earendil att vilja fly därifrån. Slänga armarna om Aidan och hålla honom skyddad, som att han kan få skiftningen att försvinna med sin vida närvaro. Tänk om han bara kunnat göra det, tänk vad lätt allt skulle ha varit.

Kylan sköljer av honom när handen förlorar sin kontakt med de större fingrarna. Ensamhet har Earendil aldrig varit rädd för.. nej, han uppskattar den och föredrar den oftast mer i jämförelse med det sociala. När det kommer till Aidan däremot, ja då vill han gärna ha sin hand i ett krampaktigt tag om hans. Vilket tyvärr inte kommer gå nu, men kanske han kan få hålla hans tass? Förhoppningsvis.
"Jag vet att jag inte har någon aning om hur det kommer att vara, men jag vill ändå hålla dig sällskap. Klart slut." vägen ner under dörren är helt kolsvart, åtminstone för vanliga människoögon. Att vara född alv har verkligen sina fördelar. De stora, blåa ögonen glider över rummet när han stigit ner, han ser perfekt. Bättre i mörker än i ljus. Det är kylan dock som är ett större problem. "Mm, jag ska försöka att inte spy." Nu är det ju så att Earendil inte har någon aning om hur det kommer att se ut, eller vilken påverkan det kommer ha på honom. Men han har varit med i krig, han har sett människors inälvor och riktigt vidriga händelser. Så kanske, bara kanske han kan ta det lite bättre än vad Aidan förväntar sig.

”Jösses, du är verkligen envis”, muttrade Aidan och himlade med ögonen. Men trots det sökte sig en av de större händerna mot Earendils mindre. Oj, vad modig han hade blivit helt plötsligt, väldigt tapper som på egen maskin vågade gripa tag om alvens hand. Han tog ett djupt andetag innan benen återigen började föra honom framåt, längsmed gången som ledde vidare in i mörkret. Taket blev bara lägre och lägre vilket tillslut ledde till att tjugotvååringen var tvungen att ducka. Däremot saktade han inte ner, då det inte var värt att sega sig fram bara för att i slutändan behöva kasta sig genom mörkret. Väggarna som löpte utmed de två männens sidor var skrovliga, grovhuggna och små vattendroppar slingrade sig nerför den mörka ytan. Hela omgivningen var verkligen ruggig, halvt obehaglig och kylig. Så pass att den yngres skinn knottrade sig och håret stod rakt ut från nacken på honom. Riktigt lika illa brukade det inte kännas, så slutsatsen föll mot att det var den äldres fel.
Stegen ledde dem igenom ytterligare en dörr av mörkt, unket trä som Aidan låste efter dem efter att hastigt släppt Earendils hand. Däremot var den snart tillbaka där den hörde hemma, och där stannade den tills de kom fram till delen längst in i källaren. Flera höga pålar av stål sträckte sig mot taket, där de var fastgjutna. I mitten fanns en dörr, även den av stål som smälte in i resten av strukturen.
”Du ser bra i mörker, eller hur?” Undrade tjugotvååringen och stirrade på den allt annat än välkomnande buren. Det var ju det det var - en bur. Pinsamt, väldigt pinsamt.

Efter en lång paus av tjock, påträngande tystnad släppte Aidan den andres hand för den sista gången under kvällen. Han tassade tvekande fram mot den gallerförsedda dörren som stod på glänt, för att sedan slinka in bakom den och in i det äckliga rummet. Lukten var hemsk, starkt påminnande om blod med en hint av svett och smärta. Ja, det riktigt luktade av smärta även om det inte gick att förklara.
Lyktan placerades på golvet, intill en av väggarna samtidigt som händerna rörde sig utmed ytan. Den var alldeles fläckad av rivmärken och värre, betydligt grövre, djupa skåror. Och inte nog med det så var i princip allting fläckat av blod, blod och tårar.
”Jag tycker att vi börjar med att ha den här dörren stängd”, sade han och nickade för sig själv. ”Om jag ger dig tecknet så kan du öppna den, okej?” Fortsatte han och slängde en liten bronsfärgad nyckel bort mot alven. ”Annars föreslår jag att du håller den stängd tills vidare..jag menar det är ändå som att vara i damma rum.” Aidan drog försiktigt på munnen samtidigt som han varsamt började fästa ett par tjocka kedjor runt både hand och fotlederna. Mysigt. Inte.