yehet & wolfy [prs]

Någon sömn blev det inte under natten för Matthew. Han låg mest bara och vred på sig, samtidigt som det kändes som om huvudet skulle sprängas av alla tankar som snurrade runt. Han var rädd. Så här rädd hade han nog aldrig varit förut. Hade han förlorat Charlie? För vad? Det var inte värt att mista den värdefullaste personen i hans liv över ett bråk. Matthew kunde gå med på att hålla deras förhållande hemligt så länge det behövdes. Trots att han gärna ville berätta om det för hans vänner och släktingar så var det viktigaste ändå att han, och Charlie, visste om vad de kände för varandra. Med en suck drog han händerna över ansiktet innan han sneglade mot den digitala klockan på nattduksbordet. Halv fyra på morgonen. Det skulle inte bli någon skola för honom den här dagen, absolut inte. Han tänkte sjukanmäla sig själv. Han orkade bara inte.

Med dagens alla händelser är det väl bara naturligt att Charlies kropp blev helt utan sömn. Under dessa nätter fanns det ett självklart val, som han konstant använde. Att tassa in till Matthew och kura ihop sig tätt intill honom. Men nu behöver sjuttonåringen tänka om rejält, kan han verkligen göra det? Charles sträcker sig efter sin mobil, halv fyra.. inte en endaste sekund sömn har han fått. Han drar benen över sängkanten och ställer sig upp, låter de bara fötterna komma i kontakt med det svala golvet. Även om han fryser rör han sig ut ur rummet, utan glasögon. Lyckligtvis trampar han inte på Ozzys svans under tiden. Fingrarna tar ett lätt, försiktigt tag om handtaget innan han öppnar den. Noga med att vara så tyst som möjligt. Kanske Matthew är vaken, kanske inte. Charlie vill i vilket fall som helst inte ta några chansningar. Därefter sjunker han ner i sängen bredvid den andre, precis som många gånger innan och stryker försiktigt fingrarna över hans ryggtavla.

Matthew var fortfarande klarvaken då han hörde hur dörren tyst öppnades. Det förvånade honom att Charlie ville krypa ner i den varma sängen intill honom, trots orden som utbytts mellan dem under kvällen. Han låg med ansiktet vänt mot väggen och ögonen slutna, vred inte på sig då Charlie lagt sig ner bredvid honom. Men han sträckte sig långsamt efter hans kärastes hand för att fläta samman deras fingrar och sedan hålla den mot hans hjärta. Nu kändes det genast mycket bättre. Kanske han skulle få lite sömn nu också.

Att säga att Charlie inte blir besviken skulle vara en stor, fet lögn. Han hade hoppats att den andre skulle vända sig om, så att de skulle bli sams. Prata ut det. Men sjuttonåringen hade uppenbarligen hoppats på för mycket, han får väl vara tacksam att Matt inte sparkat bort honom och väckt hela huset. Den jämnårige kan ju vara lite dramatisk ibland. Det kan de bägge två. Försiktigt stryker han tummen över Matthews handrygg, lutar sitt ansikte mot den välkomnande nacken medan de ligger sked. Precis som många gånger innan. Charles känner hur en tår glider ner över kinden, ner mot den varma nacken framför honom. Bara vida tanken att leva utan Matthew, få vara nära honom och umgås på det sätt de gjort länge nu svider rejält. Det får honom att sätta ett stängsel runt omkring dem, så att de inte kan lämna varandra. Men då blir det fängelse istället.