[PRS] Rollspelargärna och Countess

”Du har mitt ord, miss Brown”, svarade Gideon när Leah frågade om hon skulle få träffa Killian. Nog skulle hon få träffa honom, men frågan var hur Killan skulle reagera när han såg att Gideon kom tillbaka med Leah vid sin sida. När hon därefter frågade hur de skulle förflytta sig stannade han till och tittade bak på henne med de klarblå ögonen som vanligtvis var varma och ömsinta – nu var de istället känslolösa.
”På sätt och vis.. Men först måste vi ta oss ut från skolområdet”, sa han hemlighetsfullt och läpparna formades till ett leende. De gick igenom salen för Försvar mot svartkonst och ut till Hogwarts majestätiska korridorer. Flera av de levande tavlorna tittade forskande efter dem när de gick igenom de breda gångarna. Slytherins elevhemsspöke korsade deras väg och slängde ett utforskande öga på dem. Men Gideon gick oberört vidare. Självklart fanns risken att Leah skulle ropa efter hjälp och därmed avslöja hans förklädnad – men Gideon antog att hon var smart nog att låta bli om hon någonsin ville se Killian igen.

Leah såg på honom. Det var Killians ansikte men samtidigt inte alls, ögonen hade inte den varma tonen som de brukade. Hon höjde ögonbrynet vid hans svar, det lät hemlighetsfullt? Hur menade han att de skulle ta sig ut från området? Hon antog att hon skulle få veta när det var dags att ta sig ut. Hon mötte några elever och hälsade som att allt var helt normalt och sa även till dem att hon snart skulle komma till uppehållsrummet och hjälpa till med läxor och liknande. Trots detta visste hon att hon kanske aldrig skulle komma tillbaka, hon visste inte ens vad som skulle hända när de lämnade skolområdet. Kanske var det bara ett trick för att kunna döda henne. Men tänk om Killian var med på allt och att han faktiskt var med på voldemorts sida? Hon skakade bort tankarna, hon fick inte tänka så utan måste ha huvudet klart för att kunna tänka snabbt.

När de passerade den stora salen såg Gideon en skymt av Griffindoreleven som satt bredvid Leah under lektionen. Samma pojke som hade dykt upp i sjukstugan dagen innan och tagit hennes hand i sin. Var inte Leah påväg att offra allt för att få vara tillsammans med Killian? Hur kom det då sig att hon var så kärleksfull med den där andra killen? Kanske hennes känslor för Killian inte var så starka som de verkade.
De tog sig igenom skolans ingång och förbi huvudporten som ledde ut från skolområdet. Ute låg en mystisk dimma som gjorde att Hogwarts snart bara syntes som otydliga konturer bakom dem. Till slut stannade Gideon och vände sig åter mot Leah. Han hade inte sagt ett ord sedan lämnade klassrummet, men nu kunde han tala öppet igen.
"Om du ska bli en dödsätare, borde du lära dig hur man reser som en", sa han, tog ett steg närmare Leah och drog henne intill sig. Liksom Killian hade gjort inför att de skulle transferera sig till Sankt Mungos sjukhus. Men själva transfereringen var annorlunda. De förflyttade sig i en väldig fart – omgivna av en tjock, svart rök.

(Medveten om att det (typ) inte händer i böckerna, men jag gillar effekten i filmerna )

Hon såg sig om på alla elever, de hade ingen aning om vad som skulle hända, att en av deras klasskompisar var påväg att bli en dödsätare bara för att hon ville vara med en kille som hon älskade. Leah såg på slottet och svalde hårt, tänk alla minnen hon hade därifrån, var detta verkligen ett bra val? Hon hann inte reflektera så mycket mer förrän Gideon hade dragit henne intill sig, hon stod motvilligt kvar medan hon såg på honom. Vad menade han med att resa som en dödsätare? De transfererade väl sig som andra trollkarlar? Plötsligt kände hon ett sug i magen när de lyftes från marken, allt gick oerhört snabbt men hon såg ändå skymtar av ställen de "flög" förbi trots att en svart rök dolde sikten. Hon tyckte verkligen inte om känslan och motvilligt lutade hon ansiktet mot hans tröja för att slippa se vad som hände, hon hatade att vara såhär nära honom men hon hade inget val, hon var rädd att om hon skulle släppa så skulle hon falla rätt ner på marken och med största sannolikhet dö.

( Det gör jag också så det är ingen fara )

När de till slut landade hade det hade börjat regna. Molnen tornade upp sig över deras huvud, och slukade nästintill allt ljus omkring dem. Gideon släppte taget om Leah och vände stegen mot den enda byggnaden som fanns i närheten. En herrgård som såg att ha byggts redan i början av 1800-talet. Det fanns någonting ödsligt över huset och en känsla av obehag växte sig starkare desto närmare man kom. Som om någonting mörkt och ondskefullt gömde sig på andra sidan av stenväggarna. Gideon öppnade grindarna med hjälp av sin trollstav och gick med bestämda steg mot den stora entréporten. Väl framme knuffade han upp dörren och klev in i en tom hall. Inga människor syns till. Faktum var att huset såg ut att ha varit obebott i många år. Det var kallt och spöklikt.
”Ingen bor här längre, så vi använder det som en mötesplats..”, förklarade Gideon medan de gick mot en trappa som skulle ta dem till den andra våningen. Han stannade till innan första trappsteget och nickade mot ett ensamt fotografi som hängde kvar på väggen.
”Det var här han växte upp..”.
Fotografiet föreställde en pojke med nästan änglalikt utseende – en yngre version av Killian. Hans hår var kortare, men de klarblå ögonen var desamma. Och intill honom stod en kvinna med midjelångt, svart hår vars ansikte var välkänt från The daily prophet. Ramona Avery. Dödsätaren som spridit skräck i trollkarlsvärlden, torterat Leahs moster till galenskap och som nu satt inspärrad i Azkaban. Hennes ena hand vilade på pojkens axel och dem båda tittade in i kameran med ett leende på läpparna.

Leah såg sig om där de stannade. Hon drog sin kofta tätare om sig och såg mot huset, hon kunde inte förstå hur någon ens skulle vilja bo där. Det fanns inte en levande växt i trädgården och fasaden höll på att förfalla. Hon hörde vad han sa om att ingen bodde där och hon nickade sakta, det kunde hon verkligen förstå. Hon följde sakta efter honom in i huset. Damm och spindelnät fanns överallt och inte en själ fanns i rummet. Leah såg upp mot tavlan han gestikulerat mot, det var tydligt vem det var.
- usch, tänk att växa upp här och med henne som mamma muttrade hon, mest för sig själv men även han skulle höra det. Hon bet sig löst i läppen.
- men vart är Killian? Jag vill träffa honom la hon till och la armarna i kors.
- det är ända anledningen att jag ens är här la hon till.

Gideon stod tillräckligt nära för att höra orden som hon mumlade för sig själv. Han kände till vad Ramona hade gjort mot Leahs familj, men för Gideon var inte Ramona något monster, tvärtom.
”Hon är en av våra mest lojala medlemmar”, sade han och växlade mellan att se på Leah och personerna på fotografiet.
”.. så Mörkrets Herre förväntar sig mycket av hennes brorson”, fortsatt han och gav henne ett leende innan han gick vidare upp för trappan som skulle ta dem till Killian.

Med hjälp av sin trollstav låste han upp en av dörrarna längst den långa korridoren som sträckte sig framför dem. Till skillnad från resten av byggnaden var rummet upplyst av en eldstad, och framför den, med ryggen mot dem, stod Killan – oskadd.
”Hur länge tänkte du hålla mig inlåst i mitt eget hem?”, sade han utan att vända sig om. Förutsatte att Gideon var ensam.
Gideon klev in i rummet,
”Jag tog med en försoningsgåva”.
Killian skrattade till.
”Ännu ett av dina tricks”, sade han, men leendet försvann i samma stund som han vände sig om och såg Leah i dörröppningen. Gideon log brett när han såg hur Killians ansikte bleknade framför dem. Han klev ett steg åt sidan för att göra vägen fri för Leah.
”Han är din..”.

Leah fnös lätt, klart han inte kallade henne monster, han var ju också en person som skulle kunna mörda hej vilt för att hans herre sa åt honom det. Hon följde efter honom och såg runt i huset. När de kom till rummet han lyste upp med trollstaven kändes det genast lite mer hemtrevligt. Leah såg först inte Killian förrän hon hörde hans röst och när hon såg hans ögon släppte en sten från hennes axlar, han var inte skadad.

- Hej Killian, för det är verkligen du nu? Jag kysste den där för att jag trodde att det var du sa hon och nickade mot Gideon med en rynkad näsa. Hon svalde hårt innan hon gick fram till Killian och försiktigt la handen på hans bröstkorg.
- herregud vad jag är glad att se dig sa hon tyst och granskade hans ansikte mjukt. Vågade dock inte ge honom för mycket närhet. För det första visste hon inte ens om det verkligen var han och för det andra så visste hon inte hur han skulle reagera när han såg henne.

Killian kunde först inte tro sina ögon och det var först när Leah kommit fram och placerat sin hand mot hans bröstkorg som han insåg att han hade hållit andan. Han tog Leahs hand i sin egen. Kramade den. Självklart var han glad över att se henne igen. Men varför här? Och varför tillsammans med Gideon? Ingenting tydde på att hon var under en förbannelse – och det verkade inte som att hon var där mot sin vilja.
”Vad..”, fick han fram. Lät blicken föras till Gideon som fortfarande stod kvar vid dörren. Han såg så outhärdligt självgod ut. Det gjorde att en snabb ilning av irritation for genom Killian.

Gideon tog ett steg närmare dem.
"Hon bör du hålla fast i, Killian. Hon är redo att gå över lik för din skull", sa han med samma självbelåtna leende.

Hon kunde inte släppa blicken från honom, det var verkligen han. Hon blängde på Gideon när han talade.
- Att han ens kunnat vara vän med dig är sjukt fnös hon innan hon vände tillbaka blicken.
- Han lovade att ta mig till dig om jag blev en av er. Kalla mig dum om du vill Killian men han kommer förmodligen att döda mig i vilket fall som helst och då vill jag i alla fall ha berättat hur mycket jag tycker om dig sa hon och höll mjukt hans hand.

- jag vet inte vad du känner för mig men jag tycker verkligen om dig och jag ville bara se till så att de inte hade skadat dig la hon till.