PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Inga problem”, försäkrade Zhìyuan och strök försiktigt över den fluffiga lilla magen. Lilla? Nja, den var faktiskt inte speciellt liten när allt kom omkring. Kiwi var definitivt inte en tjockaste katten han någonsin stött på, men inte heller den slankaste. Inte ens i närheten faktiskt. Helt ärligt var hon ganska så bastant och hade en hel del hull på kroppen. Men det gjorde ingenting, då hon bar så förbaskat söt och inte verkade må dåligt över det. Sjuttonåringen sköt slutligen undan tankarna angående den lilla kissemissen och sneglade upp mot Max.
”Alltså ja, det är ganska mörkt. Personligen har jag ingenting emot det, plus att jag är van..men skulle nog hellre ha haft en sovsal som denna”, erkände Zhìyuan och drog lite på munnen. ”Det är nämligen lite svårt att komma till en mörk håla utan att känna sig en gnutta deprimerad. Däremot är det väl bara jag som känner så”, fortsatte han och ryckte på axlarna, samtidigt som fingrarna fortsatte att stryka över Kiwis fluffiga mage. ”Får nog vänja mig dock, för risken att jag kommer bo i små mörka hålor resten av livet är ganska så stor.” Ett litet, bittert skratt undslapp sjuttonåringen och han föll tillbaka mot den mjuka madrassen med en suck. Usch och fy.

"Jo, det är sant. Tror dock det går att känna sig deprimerad i de flesta miljöer", svarade han och satte sig på golvet. Började kontrollera väskorna. Tänkte inte på att han släppte ut små spår och ledtrådar varje gång han öppnade munnen. Det var ju fortfarande inget hemligt, verkligen inte ett mysterium, men ändå.
Han knäppte upp kappan och lät det svarta tyget falla till golvet. Istället trädde han sin senapsgula stickade tröja över huvudet. Även om skjortan kanske inte var det mest bekväma plagget han ägde så fick den stanna kvar på, under tröjan. Ja, något helt täckande behövde han ju ha. Alltid.
När den jämnårige nämnde det där om att leva i små hålor resten av sitt liv höjde Max frågande blicken.
"Varför skulle du leva resten av livet i små hålor?".

Okej, visst. Det var möjligt att vara deprimerad vilken slags miljö man än befann sig i. Man kunde vara världens rikaste människa utan att känna sig det minsta lycklig, eller den fattigaste personen på jordklotet och vara lycklig. Samma principer gällde väl egentligen depression som kunde träda fram lite när som helst, eller hur?
”Jo, det stämmer nog..varför tar du tröjan över skjortan? Är inte det jävligt obekvämt?” Undrade Zhìyuan plötsligt med ett höjt ögonbryn, utan att kunna hindra sig själv. Han satte sig sedan upp i sängen och sträckte armarna över huvudet, försökte att mjuka upp de stela lederna en aning.
”Hm, är ganska oduglig och är rätt säker på att mina föräldrar kommer slänga ut mig så snart de får chansen”, förklarade sjuttonåringen och bände blicken upp mot taket. ”Och så kommer jag ändå aldrig få något jobb, så kommer väl få leva i något slumkvarter utanför London? Trevligt va?”

"Fryser", mumlade han. Vilket ju inte var någon lögn egentligen, för han frös. Typ hela tiden. Men det var inte det som var anledningen nu. Det var mer att han inte ville skrämma bort den jämnårige med äckliga sår och ärr. Eller få en massa jobbiga frågor. Eller börja gråta igen. Eller bara bli väldigt väldigt obekväm. Och allt det där kunde ju hända om inte skjortan var på, för då kunde något blottas och ughhh.
"Du, du är verkligen inte rättvis mot dig själv nu", påpekade Max. Nej, det klart Zhìyuan kunde få ett jobb och att han skulle ha någonstans att bo.
"Det klart de inte kommer slänga ut dig och jobb är jag säker på att du kommer hitta", fortsatte han. Det var väl inga föräldrar som slängde ut sina barn? Eller jo, det fanns ju men de var få. Max kände ju inte Zhìyuans föräldrar, men så elaka kunde de väl inte vara, eller?

”Hjälper verkligen skjortan med att hålla värmen då?” Undrade Zhìyuan och skakade lit på huvudet. Ögonen var fortfarande fästa i taket och fingrarna hade ännu en gång funnit sin väg till Kiwis mage. Fan, desto mer han klappade henne, desto mer ville han ha henne. Alltså kunde man klona katter? Det spelade ingen roll, det skulle ändå inte vara detsamma..
”Det är vad du tror, men du ser inte heller hela bilden om du förstår vad jag menar. Precis på samma sätt som jag vet att det är någonting som du inte talar om för mig. Helt ärligt så är det ganska uppenbart att vi båda har våra små hemligheter”, envisades slytherineleven sedan och lät blicken glida mot Max. ”Så vad fan vet du om mina predictions? Vi vet typ ingenting om varandra.” Bla, bla, bla. Nu hade han verkligen gjort bort sig igen. Äsch, sak samma. Det var liksom som det var, ingenting att göra åt den saken. Han hade som tur var redan konstaterat för Max att han var en underlig individ.

"Lager på lager brukar ju funka", fortsatte han mumlandes och reste på sig för att lägga ner kläderna i en av rummets byrålådor. Allt låg sorterat i färgordning. Högen med tröd-orange-gula tröjor placerades längs till vänster i mittenlådan och så vidare. Likadant med strumporna, även de var mestadels färgglada. Sorteringen gav liksom ro i själen.
"Jo, jag antar det. Förlåt. Jag kan bara inte se hur du inte skulle kunna få ett jobb och så. Men jag har ingen rätt att påstå att jag vet saker om dig som jag uppenbarligen inte gör. Förlåt", svarade han och bet sig i läppen. Ughhh, hur dålig gick det ens att vara? Han började ställa upp böckerna på deras rätta placeringar istället. Några i fönstret, bredvid några blomkrukor, en del på sängbordet, en del fick stanna i väskan.

Sjuttonåringen höjde lite på ett ögonbryn och plockade upp Kiwi i famnen, med en väldigt tveksam min strykandes över ansiktet.
”Du kan alltså inte se varför någon skulle neka mig anställning? Merlin, jag ser ut som skit. Ingen skulle vilja anställa någon som mig, svär på det”, frustade Zhìyuan och höll därefter på katten framför sig. Jösses, hon var ganska tung trots allt. Speciellt när man inte höll henne direkt i famnen utan framför sig med utsträckta armar. Vilken liten tjockis. En väldigt gullig sådan självfallet, för kissemissen var extremt söt. Minst sagt.
”Vad ska du göra efter skolan? Jobba? På ett kontor säkert..med tanke på att du verkar vara rädd för precis allting”, fortsatte han och kom upp på fötter. Och så började han därefter valsa omkring med Kiwi i famnen, som den skumma person han var. Danska med katten, Zhìyuan, för det är ju jävligt normalt.

Max vände blicken mot den lilla dansen. Det såg minst sagt udda ut. Fast han brukade ju prata med henne och det kanske var lika skumt. Kanske.
"Du ser inte ut som skit...", svarade han tyst. Vänta va? Vad sa du nyss? Du kan inte säga så Max! Herregud. Fast det kanske inte gjorde så mycket, det ända han egentligen sagt var ju att den jämnårige inte var ful. Vilket ju var sant. Han var verkligen verkligen inte ful. Typ tvärtom faktiskt. Nej nej nej, det där var väl bara fler förvirrade tankar, eller hur? Ja Max, det var det. Och Zhìyuan hade ju faktiskt kallat honom gullig tidigare så de båda hade ju typ sagt något sånt. Något som kanske inte var menat att slinka ut.
Seså, nytt fokus, svara på Zhìyuans fråga.
"Öh...jag tänkte bli psykolog fast sen...alltså nu tror jag inte jag kan bli det", svarade han lite osäkert och såg ner på sina fötter.

När de oskyldiga små orden slank ur Max, stannade Zhìyuan till och betraktade den jämnårige, fortfarande med Kiwi i famnen. Nope, han skulle aldrig släppa taget om henne nu, tyvärr.
”Om du säger det så..” mumlade sjuttonåringen med ett snett leende, innan han generat vände ner de mörka ögonen mot katten. Det där hade varit någon slags komplimang, eller hur? Han vände ryggen mot den andre, då kinderna påbörjat sin lilla resa mot blossande rött. Till Zhìyuans förtret krävdes det inte så mycket för att få honom att rodna, hur mycket han nu än avskydde det. Blodflödet till kinderna var ju inte någonting man kunde kontrollera precis.
”Det är väl klart att du inte kan bli psykolog nu?” Påpekade slytherineleven, fortfarande med ryggen vänd mot Max. ”Jag menar..du är alldeles för ung, eller hur?” Sade han därefter, utan att ha någon som helst aning om vad ordet psykolog betydde. Ibland var engelskan verkligen inte på topp - den var aldrig på topp.

Öh, en rygg? Var det han sagt verkligen så fel? Äsch Max, han bara ställde sig så för...eh. Okej, bara sluta tänk så fruktansvärt mycket hela tiden. Zhìyuan bara råkade ställa sig med ryggen åt ditt håll. Ingen anledning till övertänkande... Han hatar dig inte. Snälla hjärna, chilla.
"Jo, det klart. Då skulle jag ju behöva plugga jättelänge och så, utbildningen är lång. Men alltså, jag menade mer nu, efter att jag blev som såhär. Äh, det är svårt att förklara, men jag tror det är typ omöjligt när jag är så...feg. Det är inte optimalt att
konstant börja gråta för minsta lilla, vara rädd för i stort sett allt och börja kallsvettas när en pratar med okända människor. Speciellt inte om det liksom är yrket, alltså att lyssna på okända människor som berättar om jobbiga saker som de t.ex. är rädda för. Hänger du med?", han log ett litet bittert leende. Nej, den drömmen var definitivt körd. Han behövde definitivt tänka om. Fast han hade drömt om det i stort sett så länge som han mindes, så det var lättare sagt än gjort. Nåväl, han skulle väl komma på något småningom. Kanske skulle han hamna på något tråkigt kontor, som den jämnårige föreslagit. Ja, troligtvis skulle det väl bli så. Suck.