Rollspelare & Wolfy prs

Jason gick till köket och började göra mat, alla hade antingen åkt hem eller så sov dom i några av gästrummen. Han brydde sig inte riktigt. Han nynnade på en låt och fortsatte med sin mat, trots att klockan var sent på natten.

Trots att det var mitt i natten ringde hon upp Jessica, som till all tur fortfarande var vaken. Hennes vän blev inte glad över att Leah köpt Jasons bortförklaring.
”Av alla människor så är det Jason McCann du väljer att lita på? Du känner inte ens honom!” tjöt Jessica, ”du kan inte lita på honom. Hur tror du att han tagit sig dit han är idag? Han är manipulerande.”

Jason la mat på två tallrikar, han tog en av dom och gick upp till Leahs rum. Han knackade på dörren en gång innan han öppnade. Han rynkade på pannan när han såg att hon pratade i telefon.
"Är det Damon?" viskade han och la tallriken på nattduksbordet. "Ät något, det känns som att du glömmer att äta." sade han sedan och kollade på henne.

Jessica muttrade något om att Leah borde veta bättre än så hör och att hon inte visste vad som hade tagit åt henne. Då dörren helt plötsligt öppnades böt Leah hastigt samtalsämne för att efter en stund avrunda samtalet och säga hejdå.
”Nej, jag blockerades hans nummer,” förklarade hon för Jason. Det skulle som sagt inte hindra Damon från att ringa från något annat nummer men det var den stundens problem. ”Det var min kompis. Och tack.” Trots att hon inte kände sig ett dugg hungrig så uppskattade hon tanken att han lagat mat åt henne också.

"Om han ringer från ett annat nummer, svara inte. Jag gillar inte hur stor makt han har över dig men å andra sidan kan du vara hur dryg du vill nu för han vet att jag kommer troligen döda honom om han skadar dig." sade han och ryckte på axlarna innan han lämnade hennes rum. Han brydde sig inte riktigt om vem hon pratade med, hon hade följt med honom villigt och hon fick gå så det var inte kidnappning och alla visste att Jason inte jobbade vitt alls men han var bra på att dölja sina spår så han skulle troligen aldrig bli gripen.

Leah öppnade munnen för att svara men då hade han redan hunnit lämna hennes rum. Hon satt kvar en stund innan hon tog tallriken med mat för att följa efter honom.
”Varför är han skyldig dig pengar från första början?” frågade hon då hon hunnit ikapp honom. Jason var garanterat inte den enda Damon var skyldig något, men Jason var väl den farligaste och därför prioriterade han att lösa skulden med honom först.

Jason suckade lågt när han hörde henne följa efter, han hade hoppats på att jobba lite ifred. Han satte sig i matsalen med sin tallrik och kollade på henne.
"Vill du veta? Det kommer ändra din syn på mig och Damon helt. Om du ser oss som illa nu kommer du hata oss." sade han och började långsamt att äta.

Hon tvekade några ögonblick innan hon satte sig ner mittemot honom vid matbordet. Klockan på väggen visade halv tre på natten och hon kunde inte låta bli att undra hur det ens var möjligt att hon inte låg och sov. Det brukade hon nästan alltid göra vid den här tiden.
”Mhm,” nickade hon som svar på hans fråga och tog en tugga av maten.

"Okej så jag höll på med en tjej, hennes pappa var polis eller något sånt och hade gripit en av Damons vänner. Han behövde hjälp, min hjälp för att få ut sin kompis. Jag föreslog att jag skulle snacka med min tjej, han blev arg för han tycker inte tjejer kan sköta något, hon var jävligt hetsig så hon käftade emot. Sen kom vi fram till en ny plan och då kom vi överens om att han skulle betala mig 100 tusen för det var värt det tyckte han. Vi fick ut hans kompis, han sköt min tjej precis när kompisen var ute. Jag sköt hela hans lilla gäng, du vet Sebastian, David och dom där. Så det är vad som hände. Vi hade en deal, han dödade min tjej, jag dödade hans grabbar och nu ska jag ha mina pengar." sade han enkelt och ryckte på axlarna. Sanningen var att han själv hade dödat Elise då hon visste för mycket och hotade med att gå till sin pappa. Damons grabbar hade han skjutit för att dom försökt attackera honom så fort dom fått ut killen som blivit gripen.

Leah höjde på ögonbrynen åt hans berättelse. Då han tystnat visste hon inte vad hon skulle säga. Vad kunde hon ens säga som inte skulle låta alldeles för tokigt.
”Oj,” kommenterade hon tillslut. Hon lutade armbågen mot bordet och lutade sedan i sin tur hakan mot handflatan. ”Vilket liv ni lever.” Tack vare Damon hade hon ju någon liten aning om hur livet som kriminell såg ut men hon kunde inte ens föreställa sig hur farligt det egentligen var.