Bermuda Triangeln-ROLLSPEL! :D

((VattenBlå Asspå typ båda.. Flygplanskropöpen ligger ju liksom i strandkanten och vissa är där och vissa är på stranden.))

"Va? Har hon?" ropar jag tillbaka. Mullret hade nästan lagt sig helt nu. Jag springer till kvinnan och tittar i hennes ögon. Jag försöker få kontakt med henne utan att lyckas. Hela min tröja är, blöt av blod.
"Du har varit jättduktig" säger jag till tjejen. "Föresten, vad heter du?" Jag kollar kvinnans puls. Det skulle bli svårt att bära henne till skuggan men var värt ett försök.
"Här, hjälp till att flytta henne upp till jungel-kanten där uppe" säger jag och pekar. Jag greppar tag om hennes fötter.

-Jag heter Theresa. Säger Theresa och ler.
Hon tar tag i kvinnans armar.
-Vad heter du? Frågar hon sen.

((Vad har jag missat? xD))

(AlexZz inte så mycket... Alla är fortfarande på stranden, precis efter krachen...)

Jag tittade på Theresa. "Matthew" säger jag kort. "Men kalla mig inte annat än matt" Jag tar ett stadigare grepp om kvinnan. Jag hade packad ner alla medicin saker och hade nu väskan på ryggen.
"Thess, är det okej om jag kallar dig så?" frågar jag vänligt. "Är du berädd? Ett, två, tre!" säger jag och lyfter.

(Allright.)

Lucas ruskar på huvudet en aning. Sedan klättrar han ur det fallfärdiga planet. Det är egoistiskt, självcentrerat, själviskt. Men han förmår sig inte vända sig om och försöka dra ut dem därifrån. Han ska ju föreställa tuff, modig men just nu... kan man nog se vem han egentligen är. Fast han tar sig ur planet och ser att det finns vatten som nästan sköljer upp på honom. Han hoppar genast undan från vattnet och faller nästan ned på marken i samma veva men tar stöd med händerna.
"Lyckat." Mumlar han irriterat.

Theresa nickar och lyfter, hon också, kvinnan är ganska tung men det är inte så farligt.

And
rews röstr svag. Kroppen som ligger på honom lever inte längre.
"hallååååå?" ropar han

Jag leder kvinnan mot djungel-kanten. Där får hon skugga över huvudet. Jag flåsar tungt. Helt plötsligt känner jag mig spyfärdig och jag är tvungen att luta mig mot ett träd. Men det var inte vettske-brist, det var mitt sår. Jag hade förlorat mycket blod.
"Thess. Du måste göra mig en till, viktig känst. Kom med här! Vi måste komma bort härifrån för ett tag." jag börjar gå en bit in i skogen. När jag gått ett tag slår jag mig ner och tar fram sprit och sytråd ur väskan.

-Vad då för tjänst? Frågar Theresa och sätter sig ner.

Lite av smärtan försvinner. Men det gör fortfarande ont. Hon gör ett försök att ställa sig upp men det smärtar i bröstkorgen och ryggen. Hon biter sig i läppen och sätter sig ner igen.