One Way Out. [SV]

Jag vet inte om jag kommer kunna publicera ett kapitel imorgon tyvärr. Min lillebror har någon dum Newasa Cup eller vad det nu heter, och det kommer ta upp hela morgonen, tyvärr. Sen är jag så sjukt sugen på att se Halvblodsprinsen, så kommer att prioritera det före att skriva ett nytt kapitel. Men jag lovar att skriva mer så snart jag kan. Puss. ♥


Kapitel 19.
Draco Malfoy:

”Hermione Jean Granger, skulle du vilja…” Nej, nej, nej, det lät fel på något sätt.
”Hermione, jag undrar om…” Nej, det lät också fel.

Hermione Granger:

Hennes hjärta bultade hårt och mungiporna pekade uppåt. Det var som om hon visste att någonting underbart skulle hända den dagen. Vad visste hon bara inte.
Parvati och Lavender envisades med att fråga henne varför hon var så glad, och nöjde sig helt enkelt inte med ett ”Jag vet inte”. De var helt säkra på att det hade något med Draco att göra.

”Miss Granger, är du närvarande?” professor Flitwicks pipiga röst väckte Hermione ur sina dagdrömmar.
Hermione ryckte till och såg förvirrat på professorn som om det var första gången de sågs.
”Hörde du min fråga?” pep professorn. Hermione skakade generat på huvudet.
”Nå, då får jag ställa den igen, vad är namnet på besvärjelsen som får offrets strupvägar att rensas?”
”Anapeno, sir.” svarade Hermione.
”Mycket bra, miss Granger! Mycket bra!” han såg rent av förtjust ut.
Hermione antecknade flitigt vad professor Flitwick sa resten av lektionen. Hon hade redan varit med om lite väl många incidenter som denna. Hon klarade sig gott och väl från en till.
Hela lektionen kände hon hur det stacks i nacken, ett tecken på att någon betraktade henne. Hon var 99.9 % säker på att det var Cormac McLaggen, men när hon ilsket vände sig om var det Rons blick som for ner i sina anteckningar, blossande röd om kinderna.
Hermione vände sig om igen med en förbryllad rynka i pannan. Varför i hela världen satt Ron och stirrade på henne som en galning.
Hon ruskade på huvudet. ”Killar!” tänkte hon för sig själv.

Klockan ringde och Hermione stängde igen böckerna och korkade långsamt igen sin bläckflaska. Hon gick en bit bakom Harry och Ron som diskuterade någonting, väldigt lågmält. Hermione var ganska säker på att de inte tyckte att det angick henne.
Ju mer tiden gick, desto nervösare kände hon sig. Hon hade ingen aning om varför, men när hon såg Draco i Stora Salen såg han också nervös ut.
Hermione åt långsamt. Lunchen var god, det var inte det, men ändå så lämnade hon hälften av det hon hade tagit för sig.
Ron åt förstås fortfarande som en gris, och man fick inte precis bättre matlust av att se honom vräka i sig allt han kom åt. Hon rynkade på näsan och gick därifrån.

När den fredagens alla lektioner äntligen var över kom Draco fram mot henne. Han log. Det var ett nervöst leende. Hon log varmt tillbaka.
”Vi måste prata, kan vi gå någonstans lite mer avskilt.” bad han.

Draco Malfoy:

”Visst.” svarade Hermione. ”Jag kan visa dig till Vid-Behov rummet.”
Han nickade.
Hermione ledde honom till en vägg, gick fram och tillbaka tre gånger och en dörr började växa fram ur väggen. Han tittade intresserat på den.
När den vuxit till sig så att det mer liknade en port, öppnade Hermione den. Hon pratade uppenbarligen med honom medan hon gick in, tätt följd av honom, men han hörde henne inte.
Hon stannade upp en stund och han tog tillfället i akt, tog fram en sak ur fickan och föll ner på knä.
”Hermione Jean Granger” började han.

IIIIHHHHH händer det jag tror händer?!!!!


måste veta!

MORE!!!! DEN HÄR FF ÄÄÄÄÄGER!!!

Asså säg att det jag vill hända ska hända. Snälla ?
Den här är awesome !

Jätte bra!

ÅÅÅ vad spännande

MÅSTE VETA VAD SOM HÄNDER!

åååhh....så spännande! Kan inte vänta tills nästa uppdatering!!!

jagvillvetavadsomskahändaNUUU OWO''

Kapitel 20 (redan?)
Hermione Granger:

”Hermione Jean Granger.” Hermione avbröt sig i sitt ändlösa prat hon vände sig långsamt om medan hennes hjärta bultade värre än någonsin. Ännu värre blev det när hon såg Draco stå på knä med en liten svart sammets ask med någon silverglittrande inuti.
”Hermione Jean Granger, vill du gifta dig med mig?”
Redan innan han hade sagt de sista orden började tankarna skena inom henne. En del av henne skrek Nej, vänta tills du har blivit äldre! Medan hennes hjärta skrek JA! För fulla muggar.
Så mindes Hermione vad hennes far en gång hade sagt till henne,
”Följ ditt hjärta, Hermione, allt kommer att ordna sig tillslut.” det var allt hon behövde minnas. I nästa sekund hade hon skrikit ”JA FÖR TUSAN!” och kastat sig i Dracos famn. Han tappade förstås asken och ramlade baklänges av förvåning när han plötsligt hade en överlyckligt snyftande Hermione i famnen.
När han faktiskt insett att hon svarat ja började han själv både skratta och gråta på samma gång han med.
De satt där i varandras famnar ett bra tag, skrattandes och gråtandes båda två innan Draco plockade upp asken igen och vekande satte ringen på hennes finger. Den passade alldeles perfekt på hennes ringfinger.
Han kysste henne och hon kysste honom mjukt tillbaka.
Den natten sov de båda i Vid behov rummet (det är ni som bestämmer hur mycket eller lite de sov, hrm) och tillbringade nästan hela lördagen där också, pratade och planerade.
”Jag kanske borde gå tillbaka till Gryffindortornet. De kanske börjar undra var jag är.” Hermione reste sig upp, lutade sig fram och kysste honom adjö. Han kysste henne tillbaka och log.
”Vi ses sen, Mrs Malfoy.” Han log igen och hon log lyckligt tillbaka.

När hon kom tillbaka genom porträtthålet kändes det som om hon hade allas blickar på sig.


Förlåt för ett snorkort kapitel (ja, jag är förkyld) men jag hade ingen ork att göra det längre. Ska skriva lite på min andra ff. ;]

ÅÅ, vad bra!