Mugglare upptäcker magi

De närmade sig kyrkan som tornade sig upp framför dem. Ett stort kors, gjort av guld, satt på taket. Lacerta hade egentligen aldrig förstått sig på kristendomen. Många häxor och trollkarlar hade någon tro, men Lacerta skulle aldrig kunna tro på någon gud. Det fick henne att undra vad Phoenix trodde på. Hon hade aldrig frågat honom om det. Phoenix öppnade porten till kyrkan och de gick in. Anledningen till att de skulle vara i kyrkan var för att det var den enda lokalen som var tillräckligt stor för att fylla stadens nyfikna mugglare. Lacerta var tvungen att erkänna att kyrkan var väldigt praktfull, för att vara byggt av mugglare. På kyrkbänkarna satt det mugglare vända med nyfikna ansikten vända mot dem. En man i en lång vit klädnad kom fram till dem med ett nervöst leende.
”Ni måste vara Mr Ventaci och Ms White. Jag heter Marcus Hogan och är präst i den här kyrkan.” sa mannen som tydligen var präst och skakade deras händer. Som vanligt var det Phoenix som skötte pratet i början.
”Ja, trevligt at träffas. Det är en vacker kyrka ni har.” sade Phoenix.
”Tack så mycket. Det betyder mycket för hela min församlig att ni kunde komma.” sa prästen.
”Det är trevligt att vara här.” sa Lacerta med ett leende. Hon gillade prästen, det var någonting med hans vänliga ögon och lugna tonfall som fick henne att förstå att prästen verkligen ville ha dem där. De följde efter prästen längst fram i kyrkan där det stod två enkla trästolar. Lacerta och Phoenix satte sig ner och tittade ut över mugglarna som stirrade på dem. Vissa såg nyfikna ut, några såg rädda ut och vissa såg rent ut sagt rasande ut. Prästen backade undan och satte sig på en av bänkarna längst fram.
”Jag heter Phoenix Ventaci och jag är en trollkarl.” sa Phoenix och försökte få fram ett lugnande leende. Lacerta försökte också le, men det var svårare än vad det brukade vara.
”Jag heter Lacerta White, jag är en häxa. Vi ska försöka svara på alla frågor ni har. Vi ska inte ljuga men vi kan välja att inte svara på vissa frågor.” sa Lacerta med en hög röst.
Ingen av mugglarna sa något på en stund. Det hade hänt dem förut när de skulle svara på mugglarnas frågor. Men efter en stund reste sig en liten pojke upp. Hans mor försökte få honom att sitta ner igen men pojken fortsatte att räcka upp handen, som om han satt i skolan.
”Hur gör man magi?” frågade han med ögon som tindrade av nyfikenhet. Lacerta log upp tog upp sin stav ur fickan. Hon var tydlig med att rikta den mot marken. Det hade också hänt att mugglare blev nervösa att ha en trollstav riktandes mot dem.
”Vad för magi vill du se?” frågade Lacerta den lilla pojken. Pojken såg ut att fundera ordentligt, som om hans liv hängde på att han kom på något riktigt bra.
”Jag vill se något magiskt.” sa han och rodnade. Phoenix harklade sig och Lacerta vände sig förvånat mot honom.
”Vad heter du?” frågade han pojken. Pojken såg nervöst på Phoenix innan han svarade.
”Evan.” viskade han.
”Jag skulle vilja visa dig något magsikt. Får jag det?” sa Phoenix allvarligt. Evan nickade förväntansfullt och betraktade Phoenix med ögon som glödde av iver. Phoenix kastade en snabb blick på Lacerta och blinkade diskret till henne innan han vände sig mot mugglarna igen. Han tog upp sin trollstav och blundade en kort sekund innan han öppnade ögonen igen.
”Expecto Patronum.” sa han med tydlig röst och ut från hans stav kröp det ut en silver vit ödla. Ödlan kröp fram genom luften och det var någonting som fick Lacerta att känna sig glad av att bara se den. Ödlan vände snabbt tillbaka till Phoenix, kröp upp på hans axel innan den försvann. Phoenix vände sig mot Lacerta och log som om all världens bekymmer var borta.
”Ödlan.” viskade hon. ”Lacerta, det är latin. Det betyder… Du älskar mig faktiskt.” sa hon förvånat. Phoenix skrattade och gick fram och kysste henne, mitt framför ögonen på alla mugglare. Lacerta kysste honom lyckligt tillbaka, hon ville aldrig släppa honom. Inte nu när hon insåg att han faktiskt älskade henne.

Really good! Önskar att kapitlen var längre! Väntar nu tålmodigt på nästa del! Heheh

Tack så mycket ¨
Ska försöka skriva längre nu på lovet

MER Jätte bra

Det är såå bra!
Längtar efter mer =D

Mer

En harkling hördes bakom det vilket fick dem att förläget släppa varandra. Prästen tittade på dem med en förvånad blick, till Lacerta lättnad verkade han inte arg.
”Jag måste erkänna att det var väldigt intressant, snarare vackert faktiskt. Men jag skulle vilja veta vad det var som fick dig. Ms White, att förstå att Mr Ventaci älskar dig.” sa prästen till Lacerta. Lacerta rodnade och satte sig ner på stolen igen. Phoenix satte sig också ner men släppte inte Lacerta med blicken.
”Man måste vara en väldigt skicklig trollkarl för att få sin patronus att anta en kroppslig form, ett djur. Ens patronus brukar avspegla personens personlighet eller anpassa sig efter vem personen älskar.” sa Lacerta. Hon vågade inte titta upp på mugglarna, hon tittade istället ner på sina händer.
”Jag förstår fortfarande inte varför du reagerade så som du gjorde på Mr Ventacis patronus.” sa prästen vänligt.
”Lacerta är latin, det betyder ödla. Phoenix patronus är anpassat efter mitt namn.” svarade Lacerta och tittade ut över mugglarna. Evan satt med ögonen uppspärrade av nyfikenhet. Lacerta log mot Evan, som tveksamt log tillbaka innan hans mamma drog ned honom så att Lacerta inte längre kunde se den unga pojken.
”Det stämmer.” sa Phoenix och drog händerna genom håret.
”Hur länge har du vetat om att din patronus är en ödla?” frågade Lacerta. Hon hade glömt bort mugglarna igen, det kändes som om det bara var hon och Phoenix där.
”Sen femte året. Vi hade försvar mot svartkonster och vi fick i uppgift att försöka klara patronus besvärjelsen. Jag var den enda i hela klassen som lyckades på första försöket. Professor Torvon tror att det beror på att jag tänkte på det lyckligaste minnet.”
”Vilket minne tänkte du på?” frågade hon. Utan att hon hade märkt det hade hon tagit några steg framåt så hon stod precis framför Phoenix.
”Jag tänkte på första gången jag såg dig.” sa han och tittade henne djupt i ögonen. Utan förvarning steg Phoenix ner på knä framför Lacerta. Lacerta stelnade till, han kunde väl inte? Han skulle aldrig göra något sådant, men någonting i hans blick sa att det var precis vad han tänkte göra.
”Lacerta White.” sa han högtydligt och tog hennes hand. ”Jag lovar att alltid älska dig och jag ska kämpa i resten av mitt liv för att gottgöra dig för alla gånger jag och min familj har skadat dig. Jag lovar att aldrig lämna din sida förens du ber mig göra det. Jag lovar att skydda dig från mina föräldrar när de inser att jag älskar dig. Jag vill tillbringa resten av mitt liv med dig. Jag älskar dig.” sa han och kysste hennes hand innan han stoppade ner handen i jackfickan och tog uppe en svart ask. Lacerta visste inte vad hon skulle säga.
”Phoenix.” viskade hon med darrande röst.
”Vill du göra mig den äran att bli min hustru.” sa han och log snett. Hon kunde inte göra annat än att bara nicka till svar. Phoenix öppnade asken och tog fram en vacker ring. Ringen var av silver och Lacerta hade aldrig sett en vackrare ring tidigare. Det satt fast en liten sten på den, Lacerta trodde att det var en diamant men hon var inte säker.
”Var den dyr?” frågade hon och tittade med stora ögon på ringen. Phoenix ryckte på axlarna och skrattade. ”Du borde inte köpt något så dyrt.” sa hon.
”Det var värt det. Vill du gifta dig med mig?” frågade han. Lacerta visste inte vad hon skulle svara. Hon älskade verkligen Phoenix, men gick de inte för fort fram. De hade visserligen känt varandra i flera år, men de hade bara varit ett par i några månader. Men han hade bevisat att han älskade henne, en patronus kunde inte ljuga.
”Ja, jag vill gifta mig med dig.” Phoenix ansikte sprack upp i ett brett leende, han trädde varsamt på ringen på hennes finger. Ringen kändes sval mot Lacertas finger. Hon lyfte handen och tittade på ringen. Den satt perfekt på hennes finger, som om den alltid hade suttit där. Phoenix tog tag i henne och drog henne intill sig och kysste henne. Lacerta kysste honom tillbaka och kramade om honom. Hon lät sin mun lämna hans läppar, istället lutade hon sig fram och placerade sin mun intill hans öra.
”Jag älskar dig.” viskade hon.

Åh, så fint. ♥

Tack, jag har själv ALDRIG velat gifta mig så det här var väldigt svårt att skriva. Sen är de i en kristen kyrka också vilket gjorde det ännu svårare att skriva det. Jag gillar nämligen inte kristendomen, tycker att kristendomen är helt fel (känns lite jobbigt eftersom jag själv är kristen)

Haha men tack så mycket ♥

Det var jätte fint ♥

Om jag skriver någonting så tycker jag det är kul att göra karaktärerna helt annorlunda mot hur jag själv är och få dem att göra saker som jag aldrig skulle ha gjort. Eftersom jag (tror jag) är ganska snäll för det mesta så tycker jag det är roligt att skriva med en karaktär som är riktigt elak