PRS Lupple och Emma07

Zacharias var riktigt sprudlande glad - dagen hade varit bra redan innan med Benjamin, men nu? Nu blev ju allt bara bättre och bättre, något han inte ens hade trott var möjligt innan. Först lade han inte ens märke till att Benjamin verkade påverkad och inte lika lycklig som Zach själv, även om det väl var förståeligt då det inte var hans farföräldrar, men han var väl bara för ivrig för att lägga märke till såna saker.
"Det verkade så, dem ville bjuda dit oss nån dag." log han, eller ja - hans farföräldrar hade väl sagt att han och Matthew var välkomna dit och att dem kunde ta med partners, men Matthew hade inte sagt något om vad för partner som Zach hade. Han hade slutat träffa dem alldeles för tidigt för att dem skulle veta något om den saken, och han hade ärligt talat ingen aning om vad dem tyckte om sådant heller. Han fick bara hålla tummarna för det bästa, för nu började han nästan bli lite nervös - tänk om dem inte skulle gilla Benjamin? Fast å andra sidan, hur skulle man inte kunna gilla en sådan fantastisk människa? Vad fanns det liksom att inte gilla?

Benjamin tvingade sig att bibehålla leendet, han hade ju kunnat fejka så mycket förr? Även nu borde han lyckas. Problemet var att hans älskling kände honom för bra och det betydde att han hade möjlighet att se rakt igenom honom. Han var glad för Zach, såklart. Men det var hans farföräldrar, de hade känt Zach som liten- inte som stor. De var av en annan generation och de var föräldrar till hans pappa. Zachs pappa var ett komplicerat och sårbart ämne. Zach hade alltid haft goda minnen med dem men tänk om de goda minnen skulle bli dåliga? Han klarade som sagt inte av att se Zach må dåligt av någon anledning.
"Härligt att de är vid god hälsa." Log Benjamin och försökte verkligen se sin älskling och det enda han såg var lycka. Sina partners? Var det verkligen så de hade sagt? Inte nog med oron för att hans älskling skulle kunna bli besviken, han blev också oerhört nervös. Skulle han träffa sin älsklings barndomshjältar? Visst, Zach hade inte benämnt dem så men det var så Benjamin hade tolkat det. Han smekte än en gång sin älskling över kinden. "Oss som du och jag, eller oss som du och din bror?" Frågade Benjamin och försökte låta lätt på rösten. Kanske vore det bättre ifall Zach träffade dem med sin bror först- inte med Benjamin. Det vore kanske att etablera en ny relation med dem innan de fick reda på Benjamin, å andra sidan hade Benjamin haft en relation med sina föräldrar- och se hur det hade gått. "Jag är glad för din skull älskling. "Log han för att sedan låta handen som var vid sin älsklings kind falla till sidan. Han kramade om hans hand mer och började sedan gå igen- uppslukad av sina tankar.

I takt med att den första glädjevågen efter samtalet började lägga sig så började han kunna lägga märke till mer och mer saker hos sin älskling. Varför verkade han så orolig? Han anade att det där leendet inte var helt hjärtligt till hundra procent, han kände honom tillräckligt väl för det. Han förstod inte riktigt vad det var som skulle få honom att agera så, men han fick väl försöka ta reda på den saken - fast det klart, man kunde väl förstå att han kanske blev nervös också. Zach å andra sidan var inte det minsta nervös än så länge - det var ju ändå hans kära farföräldrar, han kunde inte tro att det skulle bli något konstigt med dem.
"Alla tror jag, du, jag, Matthew och hans tjej." log han, även om leendet svalnat något nu mot innan.
Då de börjat gå igen ägnade han först några steg åt bara tankar, innan han riktade blicken emot Benjamin igen.
"Är det något älskling?" frågade han.

Självklart skulle hans älskling se det, se igenom honom. Han älskade det många gånger men just denna gång så älskade han det inte. Benjamin ville inte på nått sätt göra Zach olycklig. Han var ju som sagt glad för honom. Hur skulle han säga? Han såg mot Zach, försökte le. "Säker på att de inte hellre skulle vilja att jag var en Bella?" Frågade han försiktigt och vände bort blicken igen. Han svalde hårt. "Jag är bara nervös antar jag." Viskade han efter en stund som för att försäkra att inget var fel. Men allt var fel. Oron va hög, tänk om de var lika galna som hans familj? Okej det var inte möjligt - ingen kunde vara lika galen som dom. Han försökte skaka av sig alla tankar och såg på Zach. " Jag ser fram emot att träffa dem. Det är bra att ha kontakt med familjen." Log han och pussade Zach på handen och fortsatte att gå. Det viktiga var att han, Benjamin skulle finnas där för Zach. "Jag älskar dig så mycket. " Log han och såg in i hans ögon. Det kändes som en viktig poäng. Det kändes som han verkligen behövde säga det, minst hundra gånger till utan att veta varför.

Hans fråga var väldigt befogad, och det var egentligen först nu när han sade det som tanken slog Zacharias. Det var också först nu som det fick honom lite orolig - vilket förvånade honom. Normalt brukade han med lätthet kunna strunta i vad folk tyckte om det, men dem hade betytt så mycket för honom att han hellre ville att dem skulle gilla Benjamin. Deras åsikter var väl helt enkelt något han värderade högre än andras.
Men han försökte svälja alla de här tvivlen just för stunden och istället försöka lugna Benjamin.
"Jag har inte en susning. Men som tur är, så är det mitt val och inte deras." log han, han hade ju ingen aning om farföräldrarnas åsikt i det eftersom det var så länge sedan han träffat dem.
"Jag älskar dig mer." viskade han retsamt tillbaks, gav honom en lätt puss på kinden för att traska vidare bredvid honom.

Benjamin såg på honom, hans ord betydde allt. Det var hans val och Benjamins- ingen annans. Även idag som gift med sin drömman så tvivlade Benjamin ibland på ifall det verkligen var rätt. I början hade han tvivlat betydligt mer men Zach hade alltid kunnat lugna honom precis som nu. Han flyttade handen mot sin älskling arm och krokade fast i den och lutade huvudet lätt mot hans axel. "Du har rätt." Viskade han lyckligt men skrattade sedan och skakade på huvudet. "Men älskling, det kan inte stämma. Jag har ju paxat att vara den som älskar mest." Flinade han lekfullt och log stort över pussen. Den var så liten på ett sätt men betydde så betydligt mycket mer. Om det hade varit i början hade Benjamin aldrig kunnat hantera en sådan sak. Nu? Han ville ha så mycket mer än en liten puss.
"Vet du vad jag vill ha i vårt framtida hus? Vi kan inte för alltid på i en lägenhet." Viskade han flinande och såg upp mot honom. "Ett badkar. Så vi kan bada tillsammans- vore inte det trevligt?" Log han glatt.

Även om Zacharias var lite oroad, så kom orden ur hjärtat och han visste att de var sanna - inget skulle någonsin kunna ändra hans kärlek till Benjamin, inget och ingen. Inte efter allt som dem gått igenom.
"Det kan stämma mycket bra, jag har då aldrig hört något sådant påstående som att det skulle vara paxat. Vem har hittat på det?" frågade han fortsatt retsamt, bara allmänt lycklig över stunden - vad som än hände, vad som än skedde så hade dem varandra och det var alltid något att glädjas över.
"Jag tycker det låter som en alldeles strålande idé." log han, för att lägga huvudet lätt på sned emot honom därefter.
"Vad vill du ha för slags hus då?" frågade han nyfiket, hade inte tänkt så mycket på det den sista tiden.

Benjamin skrattade lyckligt och nickade. "Åh det står nedskrivet. Kommer du inte ihåg kontraktet du fick för hm ett halvårs sen?" Flinade han lekfullt, det var ju absolut inte sant men det var en väldigt rolig lek. Han pussade sin älskling på kinden och smekte hans arm försiktigt. "Eller hur? Så kan vi tända ljus på vintern runt badkarskanten. Jag ser det framför mig." Viskade han glatt för att sedan allvarligt fundera på hans fråga.
"Det ska vara stort." Började han glatt. "Med balkong, en trädgård. En stor en med ett växthus." Flinade han och bet sig lite i läppen. "En altan ska vi ha också. Och ett garage." Viskade han. "Men det ska inte vara helt nytt, det ska ha en gammal charm. "Log han och såg på honom. "Huset alltså." Poängterade han för att sedan stanna Zach och se honom djupt i ögonen. "Men det viktigaste är att du är där. " Viskade han ärligt och log stort.

Zacharias spelade förvånad och spärrade lite lätt upp ögonen emot honom.
"Det? Men var det inte där vi bestämde att du var den gulligaste utav oss?" frågade han lite förvirrat, även om det förstås bara var ett skämt - förutom det att Benjamin var den gulligaste utav dem förstås. Det var självklart sant - gulligast, snyggast, vackrast, listan kunde göras lång.
"Det låter hur mysigt som helst." log han nästan drömmande - tänk att ha ett sånt ställe ihop med Benjamin. Vad skulle ens kunna vara bättre än det?
"Vad har vi egentligen för plan för det? Jag menar, när vi vill ge oss vidare till något sånt?" frågade han. Något som hjärnblödningen orsakat var att han ibland var osäker kring sådana saker - tänk om de pratat om det men att han glömt det? Han litade inte helt på sitt minne längre.

Benjamin skrattade lågt och såg på Zach, sin älskling. "Schyy, du lovade att inte kalla mig det bland folk." Klagade han och pussade hans kind. Han hade egentligen inget emot det men samtidigt var det lite genant - killar skulle ju inte vara gulliga. Han såg på Zach med en kärleksfull blick och stannade upp honom igen. Smekte hans kind och vinklade ansiktet mot sitt för att kunna kyssa honom ordentligt- på läpparna. Kanske inte lika ordentligt som han gjorde bakom stängda dörrar men ändå en kyss. "Eller hur. Med flera rum. Ett stort kök." Fortsatta han drömmande och log sedan mjukt och smekte hans kind lätt.
" När vi har råd att göra det. När även jag har ett jobb. " Log han mjukt. " Det är ingen stress. Vi ska först fira vår första bröllopsårsdag." Viskade han lugnande. "Kanske ett andra och ett tredje med." Fortsatte han ärligt.