PRS Lupple och Emma07

Det var riktigt gulligt, och på ett sätt komiskt, att se hur han tycktes fastna med blicken på honom på det där viset.
Men så var ju också allting med hans älskling otroligt gulligt i Zachs tycke. Han skrattade glatt till igen, ett skratt som var orsakat av rena rama blandningen - av hans gulliga stirrande, av orden, pussen... Allt med honom.
"Långt ifrån lika bra som du." viskade han mjukt tillbaks, lutade sig närmare för att lämna en lätt puss på hans läppar innan han lutade sig mer tillbaka istället för att fortsätta med sin frukost.
Han blev klar alldeles i lagom tid tills Benjamin föreslog promenaden, och nickade kanske lite väl ivrigt. Men det skulle bli rent ut sagt underbart att få komma ut i friska luften ihop med honom, det skulle bli skönt att bara få ta det lugnt och njuta av stunden.
"Promenad." höll han nickandes med, och drog sig nästan motvilligt upp ur sängen för att leta rätt på några passande kläder till promenaden.

Benjamin log stort och reste sig upp, nästan hoppade upp ur sängen när Zach var på benen och gick efter honom, la en arm om hans midja bakifrån och kysste hans skulderblad några gånger. "Efter promenaden, tar jag beslag på dig i en dusch." Log han hoppfullt, nästan bedjande innan han tog sig iväg och tog på sig ett par lämpliga men också snygga kläder för promenaden innan han gick till badrummet för att borsta tänderna. Han var klar ganska snabbt och gick tillbaka in i rummet med ett stort leende riktat mot sin älskling. Tog brickan med frukosten och gick med den till köket för att lägga de smutsiga tallrikarna, skålarna och glasen i diskmaskinen. Den var full så han slängde i en diskmaskinstablett och startade den innan han gick till hallen. Satte på sig sina skor, en jacka och en halsduk och väntade sedan tålmodigt in Zach. Att gå en promenad utan honom var inte ens en promenad.

Hans glädje gick inte att ta miste på, vilket var så gulligt. Hans ord lockade också fram ett stort flin, för det lät som en alldeles strålande tanke han hade fått. Själv ville han definitivt inte vara ifrån Benjamin nån sekund mer än absolut nödvändigt, så att till och med få duscha med honom lät otroligt lockande i hans öron.
"Jag tar det som ett löfte." flinade han glatt, för att sen försöka tvinga tankarna till annat igen - som att göra sig iordning. Men med Benjamin som dragningskraft tycktes det gå i ett jehu, och det dröjde inte alldeles för länge förrän även Zach stod klar i hallen för att dra med sig älsklingen ut ur huset.

Ett, tu och tre och de båda var utanför huset. Ja så kändes det i alla fall. Han visste inte vad som var mer lockande - duschen efter promenaden eller detta underbara väder. Det tog inte lång tid att lista ut att självklart låg duschen högt upp men promenaden låg inte långt efter, eftersom det var vackert väder med en vacker man vid sin sida. Benjamin tog Zachs hand och kramade den för att sedan ta ett djupt andetag och sedan börja gå. När de korsade vägen så titta han både två och tre gånger för säkerhetsskull innan han tog med sig sin älskling över vägen och styrde stegen mot den vackra parken. Benjamins leende blev större allt eftersom för detta, hans älskling. Det fanns inte ord för hur fantastiskt det var. Han vände blicken åt hans håll och försökte sluta le som ett fån. Men det gick inte. " Du vet, detta - du och jag. Det är det bästa." Viskade han ärligt och pussade hans kind lätt.

Dagen hade ju verkligen börjat på strålande vis, och det verkade finnas goda utsikter till att den också skulle fortsätta på samma vis. Trots allt var ju planen att spendera hela dagen ihop med hans älskade Benjamin, och hur skulle den då kunna bli något annat än bra? Det vore ju omöjligt när man var ihop med honom.
Tänk att han hade glädjen att vara gift med en så underbar man, det kändes så otroligt overkligt ännu. Det sjönk liksom aldrig in ordentligt.
Promenaden var också något han verkligen njöt utav, och ärligt talat märkte han själv att han kanske blivit mer försiktig numera efter olyckan - olyckan i sig hade han ju inte trott var så allvarlig, och ärligt talat hade han ju inte haft särskilt ont utav den den första dagen. Han hade tuppat av men det var det enda förutom att han var öm såklart, men det var efteråt som problemen kom - som hjärnblödningen kom.
"Jag älskar dig." log han lyckligt.

Benjamin kramade hans hand och fick nästan anstränga sig för att inte gå precis på honom. De behövde lära sig att agera vuxet. Ibland var de som tonåringar så han ansträngde sig för att gå hand i hand med honom men med lite mellanrum mellan dem men det var svårt.
Han vände blicken åt Zach och log stort. "Älskar dig." Viskade han glatt och lyfte upp deras händer och pussade lite på Zachs.

Det kändes som om de båda växt så otroligt mycket under deras år tillsammans, samtidigt som de inte blivit ett dugg äldre - Zach kände sig minst lika barnslig som tidigare. Men samtidigt var han också otroligt stolt över hur långt Benjamin hade kommit, tänka sig att han vågat gifta sig med Zach. Det om något var ju ett stort steg. De hade tagit sig igenom så otroligt mycket tuffa saker ihop, och Zach hade fått lära sig hur det kändes att verkligen älska någon och bli älskad på det här viset - han ångrade inte en sekund han haft ihop med sin älskling.
Han tänkte just svara något då hans mobil ringde, varpå han suckade lite och drog upp den bara för att få se Matthews nummer där. Han ville egentligen inte alls svara, men gjorde det iallafall - efter den sista tidens händelser ville han inte oroa Matthew i onödan.
Samtalet blev lite längre än han trott, och också mycket mer förvånande än han trott - kanske inte rent chockerande, då det snarare var glada besked. Men väldigt oväntade, då det var saker han inte funderat över på evigheter.

Benjamin såg på honom, fullkomligt nöjd över att bara se på sin älskling- som alltid när hans mobil ringde. Till en början var Benjamin nöjd med att bara iaktta honom och försökte lista ut vad samtalet handlade om men det fortsatte, allt längre och längre. Benjamin var livrädd för att det skulle vara en riktigt dålig nyhet - han klarade inte av något mer dåligt. Men hans älskling såg inte förstörd ut, hans älskling såg ut att vara glad - fast det var inte helt rätt ord. Han stannade varsamt Zach gör att kunna ifrågasätta vad som hänt på ett lättare sätt.

Zacharias kände sig riktigt glad - det här var inget han hade väntat sig, och efter all den här jobbiga tiden var det riktigt härligt med mer positiva händelser och nyheter. Efter att ha lagt på igen vände han sig mer emot sin älskling med ett litet leende på läpparna.
"Du kommer ihåg att jag berättat om min farmor och farfar va?" frågade han, han hade ägnat mycket tid hos dem som yngre. Varje sommar hade han och Matthew varit där, och även ofta på andra lov och helger. Men så hade något hänt, vad hade de båda bröderna aldrig riktigt fått reda på - dem hade bråkat med deras far som brutit kontakten med föräldrarna. Sen hade han inte hört något mer förrän nu. Han hade också pratat lite om det med sin älskling, han hade egentligen inte tänkt så mycket på det den sista tiden men det hade varit en stor del av hans barndom.
"Dem hade tydligen hittat Matthew nu." fortsatte han utan att vänta på svar.

Benjamin såg på honom, det var skönt att se att han log. Då måste det vara något bra. Han försökte le tillbaka och nickade sakta. "Jag minns." Sa han. Hans älskling hade spenderat mycket tid där som liten och farföräldrarna hade betytt mycket för honom. Det var tydligt att Zach var ivrig för att få berätta något och så kom orden. De hade återknutit kontakten med hans storebror. Benjamin försökte bibehålla leendet, han ville inte förstöra den stunden för sin älskling men problemet var att folk faktiskt förändrades med tiden, vissa till det bättre andra till det sämre och Benjamin skulle inte stå ut med att se sin älskling bli besviken- av någon anledning. " Vad roligt!" Sa Benjamin och smekte hans kind. " Allt bra med dem?" Frågade han med ett leende för att visa sitt intresse och stöd.