Sorteringshattens hemlighet

Jaaaaa, längtar! =D

Det är så himla bra längtar ♥

Jag vaknade upp i sjukhusflygeln, med Ginny sittandes vid min sida. Jag märkte att jag kallsvettades. Plötsligt blev jag medveten om allt som hänt under det senaste dygnet och reste mig käpprakt upp.
"Var är han?" frågade jag skräckslaget och tittade mig omkring, fastän jag inte direkt förväntade mig att han skulle komma gående utifrån korridoren.
"Var är vem?" frågade Ginny förvirrat. Jag lade märke till en viss antydan till hemlig förståelse i undertonen av hennes röst.
"Vem tror du?" frågade jag, och den enkla frågan lät mer arrogant än vad jag tänkt mig.
"Erin, jag har ingen aning om vad du snackar om. Vi bråkade och sedan... sedan..." det syntes tydligt att hon kämpade för att hitta dem rätta orden, "tuppade du av." avslutade hon.
"Nej!" utbrast jag. "Det kan inte vara..." sedan kände jag trollstaven trycka mot låret. Jag drog upp den. Den kastanjebruna staven såg ut att vara i perfekt skick, minst av allt bruten i två delar.

Utan förvarning började det dunka något förskräckligt i mitt huvud, och en dimma la sig över nattens händelser, dämpade minnet av dem på något mystiskt sätt.
Morgonsolen, som för bara någon sekund sedan hade känts välkomnande och trygg, tycktes lysa för starkt och bidrog till ännu värre huvudvärk.
"Det kan inte ha varit inbillning... Ginny, solen, den... för stark..." sluddrade jag.
Ginny viftade lite snabbt på sin trollstav och en mörkläggningsgardin täckte snabbt över fönstret.
"Tack..." mumlade jag.
"Erin, jag tror jag måste gå. Lektionen i trollkonsthistoria börjar om några minuter. Professor Binns lär vara den tråkigaste läraren på hela Hogwarts, så var glad att madam Pomfrey kommer tvinga dig att vila hela dagen." sa Ginny och reste sig upp ur stolen bredvid sängen.
"Hur vet du att jag måste vila?" frågade jag trotsigt. Ginny log. Ett litet, triumferande léende skymtade på hennes läppar.
"Jag bara känner det på mig." och med de orden skyndade hon ut ut sjukhusflygeln. I nästa ögonblick steg madam Pomfrey ut ur sitt kontor och betraktade mig kritiskt.
"Du får vila idag också, miss Herm." sa hon och skyndade sedan vidare till en tredjeårselev (vars ansikte var täckt av stora, lila bölder) som stönade av smärta.

Resten av dagen gjorde jag inte så mycket förutom att reflektera över händelserna som kanske inte ens hade hänt? Ändå hade det känts så verkligt. Det hade inte kunnat vara en dröm. Jag bet mig i läppen. Dimman verkade ha växt sig tjockare och hindrade mig från att komma ihåg exakt vad som hade hänt. Men inte ens den kunde jaga bort minnet av... någons röda ögon och kylan som spred sig inom mig då han rörde vid min... jag knep ihop ögonen av ansträngning då jag trängde så djupt in i minnet som jag kunde komma, men jag hade helt glömt bort det. Vid närmare eftertanke mindes jag inte vem som räddat mig, hur jag kommit till honom, var vi hade befunnit oss...
Det kändes bara dumt att fundera mer på det, då det varit en dröm. Som alla drömmar, höll den på att tyna bort från min hjärna. En sån dröm man glömde bort detaljer av så fort man vaknade.

På eftermiddagen lyckades jag äntligen övertyga madam Pomfrey om att jag var frisk nog att gå, och skulle precis gå ner från sängen då fållen på klädnaden fastnade i den, gled upp och blottade min vrist. Jag flämtade till. Jag visste inte hur det hade hamnat där eller vem det tillhörde, men runt hela vristen sträckte sig ett rött handavtryck.

Oj, vad är det som har hänt?
L
Lä
Län
Läng
Längt
Längta
Längtar efter mer!!!!!!!

Oh My...
SÅ SJUKT BRA!
Du borde verkligen satsa på att bli författare ♥
Den här ffen ÄGER, även om du nog hört det mer än en gång... ♥

Oh shit
heelt AWESOME skriv meera

THIS SO FREAKIN' MUCH! ♥