En sommarlovskväll framför datorn [SV]

Du äger ♥

hhahaha, fett rolig xdd

jag saaa ju det!

den här är sjuuuukt bra

ohjah en av top 5 favoriterna!

Love!, mer!

Jag äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääälskar den här fanficen! Skrattade tills jag började gråta xD

Ni är ju så söta =D ♥ Tack, tack, tack!! Jag blir alldeles varm inuti av att ni faktiskt tycker att den här ff'n är rolig och att ni gillar den =)
Haha ha, någon frågade var Ron är.
Låt mig säga såhär: jag tycker inte om Ron, har aldrig tyckt om Ron och kommer aldrig tycka om Ron xD Så jag brukar råka "glömma bort" honom... Förlåt! Men händelsevis, så är han faktiskt med i detta kapitlet ^^
__________________________________________

Kapitel 18: Hogwarts Idol


HOGWARTSCHATTEN:
(4 inloggade) – Ron, Hagrid, Sweetromilda, Princess)

Ron:
Oj, nu var det inte många online.

Hagrid:
E de Ron Weasley som skriver?

Ron:
Ja har du också hittat hit Hagrid?

Hagrid:
Ja tydligen så har jag det

Hagrid:
höhö

Sweetromilda:
Heeej allihop :*

Princess:
Ah men tjänare

Princess:
Ngn som ska se Idoluppträdandena dåå?

Ron:
Självklart!!

Sweetromilda:
Ohjaaaa

Hagrid:
Så klart att ja ska, de får man ju inte missa i första taget

Ron:
Nix

Sweetromilda:
ska nån av er vah med? ^^

Princess:
Nope

Ron:
Nix

Hagrid:
Nej nej nej

Hagrid:
De hade nog ingen uppskattat... höhö

Ron:
Haha jo det hade vi visst, Hagrid

Hagrid:
Åhnej då

Sweetromilda:
Okeeey vem är du princess??

Princess:
Jag?

Princess:
Menar du MIG?

Princess:
Är det MIG du syftar på, Romilda Vane?

Sweetromilda:
Jaa ;O knr jag dej lr?

Princess:
Näh

Princess:
Astoria Greengrass var namnet.

Ron:
Daphne Greengrass lillasyster?

Princess:
Precis hon, ja.

Ron:
Hon ska sjunga idag, väl?

Princess:
Ja =)

Sweetromilda:
Ää hon bra?

Princess:
Hon är bäst.

Princess:
Tänker heja på henne och Draco… ni vet väl att han ska vara med?

Ron:
mmmm

Sweetromilda:
ÅH SKA HAN?!?!?!?! Guuuuuuuuud, han är så sjuuuuuuuuukt snygg så det finns inte :*

Sweetromilda:
Jah ska rösta på han♥♥♥

Ron:
:s

Hagrid:
Nä om jag ska hinna opp till slottet i tid så ere bäst att jag går nu.

- Hagrid är offline –

Ron:
Tror jag också måste gå faktiskt

Sweetromilda:
Neeeeej gå inte Ron =)

Princess:
Alltså jag bara frågar, är det Ron Weasley?

Ron:
Mhm

Princess:
Coolt.

Ron:
var du ironisk där eller?

Princess:
Ah då

Princess:
eller inte...

Princess:
Ses i stora salen folk

- Princess är offline –

Sweetromilda:
Då är de bara du o ja kvar hihihi ^^

- Ron är offline –
--------------------------------------------------

"Mina häxor och mina trollkarlar. Får jag lov att presentera Hogwarts största sångevenemang genom tiderna – Hogwarts Idol!"

Charlie Weasleys förstärkta röst ekade genom Stora Salen, som snarare såg ut som en mindre biograf än en matsal. Okej, låt säga en biograf med en scen längst fram.
Alla elever, lärare, föräldrar och syskon som inte skulle vara med och sjunga hade satt sig och väntade nu spänt på att kvällen skulle börja.
Konferencier var ingen mindre än den näst äldste Weasleybrodern, till många av flickornas förtjusning.
Charlie såg bättre ut än någonsin med sina ärrade armar och dramatiska make up- okej, han hade ingen dramatisk make up, men ändå – i det magiska strålkastarljuset såg han förträfflig ut.
Helt enkelt fenomenalt supervacker.
Eller något.
Någon busvisslade från bakre bänkraden, men Charlie bara flinade.
"Vi har 16 framträdanden att beskåda här i kväll vilket ska bli mycket spännande, men ännu mer spännande ska juryns bedömning bli och här har vi dem: Mr Argus Filch, Mr Albus Dumbledore, Mr Fred Weasley och Mr Remus Lupin!"
Artiga applåder från publiken, och kvartetten framme vid jurybordet reste sig upp och bugade sig. Alla var klädda i festklädnader och Fred hade någon liten löjlig, gul hatt på huvudet som skar sig förfärligt mot hans röda hår.
"Låt mig presentera röstsystemet för er:
Efter att alla sexton deltagare har sjungit kommer de in igen, en och en i den ordningen de startade, och då ska ni tända trollstavsspetsen med ett grönt ljus om ni vill att personen ska vinna. Professor McGonagall är den opartiska rösträknaren och hon kommer att räkna antalet gröna ljus. Juryn har alltså inget att säga till om.
Vi har så mycket att hinna med ikväll, låt oss börja omedelbart. Första tävlande ut är ingen mindre äääään... BLAISE ZABINI!!"
Uppskattande, lätt förvånade applåder. De flesta kände Blaise som en arrogant, tillbakadragen typ, inte den sorten som ställde sig på en scen och sjöng.
Men ikväll skulle Blaise bryta sig ur sitt gamla skal en gång för alla och visa sitt riktiga jag.
Sina sanna färger.
Vad hans hjärta egentligen slog för.
Vad han var menad att göra.
Och så vidare och så vidare.

Den mörkhyade unge mannen äntrade scenen, ganska alldagligt klädd i en mörkgrön skjorta och svarta byxor, och Charlie vinkade fram honom för en snabbintervju.
"Godkväll, Mr Zabini, hur är läget?"
Blaise log, vilket fick några av fjärdeårsflickorna att fnissa framme på första raden.
"Bara bra. Själv då?"
"Strålande." Charlie log brett tillbaks. "Vad ska du sjunga för oss ikväll?"
"En låt som speglar mycket av min personlighet. 'Crazy', av Gnarls Barkley."
"Låter spännande! Varsågod att ta plats på scenen, Blaise Zabini."
Blaise gjorde som han blev tillsagd. Ett band lett av keyboardisten Jessie Robinson skulle kompa alla sångare under kvällen, och i samma sekund trummisen räknade in dem tystnade hela publiken och Blaise grabbade tag i mikrofonen.
Den fyllde naturligtvis bara en symbolisk funktion, eftersom allas röster var förstärkta på magisk väg, men Blaise förde den till munnen och tog ton.
"I remember when, I remember, I remember when I lost my mind
There was something so pleasant about that place.
Even your emotions had an echo
In so much space.

And when you're out there
Without care,
Yeah, I was out of touch
But it wasn't because I didn't know enough
I just knew too much"

Blaises sjöng och dansade som om han varit född till att stå på scen. Hans ögon glittrade och han log brett, ett leende som bara växte och växte ju längre in i sången han kom.

"Does that make me crazy?
Does that make me crazy?
Does that make me crazy?
Possibly…"

Det började med någon i mitten, sen fler och fler tills hela rummet klappade händer i takt med musiken. Till och med Dumbledore klappade med.
Fred lutade sig tillbaka i stolen och betraktade Blaise med ett lurigt leende, Filch såg misstänksam ut och Lupin gjorde några små anteckningar på ett papper.
Det var omöjligt att lista ut vad juryn tänkte.

"And I hope that you are having the time of your life
But think twice, that's my only advice!
Come on now, who do you, who do you, who do you, who do you think you are,
Ha ha ha bless your soul
You really think you're in control!

Well, I think you're crazy
I think you're crazy
I think you're crazy
Just like me!

My heroes had the heart to lose their lives out on a limb
And all I remember is thinking, I want to be like them
Ever since I was little, ever since I was little it looked like fun
And it's no coincidence I've come
And I can die when I'm done!"

Stämningen var hög och tre fjärdedelar av publiken hade redan bestämt sig för att lägga sin röst på Blaise vid det här laget.

"Maybe I'm crazy
Maybe you're crazy
Maybe we're crazy
Probably..."

När sista tonen dog ut var det inte Blaise som var crazy längre, utan publiken. De jublade och hurrade och applåderade och busvisslade, och Blaise kunde inte göra annat än att le stort, tacka för sig och buga.
Fjärdeårseleverna på första raden slängde upp röda rosor på scenen.

"Det där gick ju jättebra, Mr Zabini! Nu frågar vi vad juryn tyckte." Charlie Weasley dök upp vid Blaises sida igen och tillsammans vände de sig mot jurybordet.
Fred lutade sig framåt över bordet på armbågarna och tog till orda.
"Vi har pratat ihop oss, mina kära kollegor och jag, och vi tycker att ditt framträdande är det överlägset bästa vi sett hittills! Grattis Blaise, vi tycker att du äger sönder!"
Publiken skrattade och Blaise bugade sig djupt.
"Tack, tack! Vilken underbar publik ni är! Och tack juryn!"
Publiken jublade ännu högre. Juryn applåderade artigt, vissa mer entusiastiska än andra.
"Jag vill tacka..."
"Mr Zabini", avbröt Charlie vänligt. "Du har inte vunnit. Än."
"Men jag vill tacka någon ändå!"
"Okej då."
"Bra. Jag vill tacka Doogevol. Du vet vem du är. Jag älskar dig!!"
"Jag älskar dig också", sa en drömmande röst och både Charlie och Blaise vände sig om när Luna kom strosandes in på scenen. Hon såg fantastisk ut i en vit, fluffig klänning och ett stort rött hårband med ett garnnystan i.
Som sagt, fantastisk. Och väldigt annorlunda, som vanligt.
"Miss... miss Lovegood", sa Charlie förvirrat. Detta var inte vad de hade övat in. "Ni ska få sjunga alldeles... alldeles...-" Han kom av sig helt när Blaise gick henne till mötes och gav henne en öm kram- "strax."
De unga tu släppte motvilligt varandra och med en sista vinkning till den trollbundna publiken klev han av scenen.
"Miss Lovegood, vad hade du tänkt säga, vad är det jag säger, jag menar sjunga för oss ikväll?"
"'Always look on the bright side of life'", svarade Luna med ett vänligt leende. "Jag har älskat den låten sen jag var liten, jag tycker att den har ett så vackert budskap och dessutom så älskar jag den där delen där de visslar."
"Åh, ja, mycket fint, mycket fint... Varsågod, scenen är din."
Luna hade på något sätt i förbifarten fått mikrofonen i sin hand och ställde sig längst ute på scenens kant och stirrade drömmande ut över folkhavet.
Publiken väntade på att trummisen skulle räkna in bandet precis som de gjort tidigare, men icke då.
Luna började sången A Capella.
___________________________________________
[Fun fact: "Jessie Robinson" är min lillasysters OC-karaktär som hon lånar ut till mina fanfics ibland. Denna lillasyster är även medlem här på Mugglarportalen och hon heter, konstigt nog, Jessie Robinson. Och inte nog med det, hon har varit till väldig stor hjälp när jag skrivit den här ficen!!]

ääääälskar den här! meeeer!

Awesome!