Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Orden som lämnade Iselias läppar var bland de härligaste han någonsin hört, och de lockade fram ett glatt skratt ifrån hans läppar. Hans underbara Iselia - han skulle inte kunna tänka sig att vara här utan henne, så det här kändes som den absolut bästa lösningen. Han skulle ju aldrig kunna tänka sig att gifta sig med någon annan.
"Du får precis vad du vill." skrattade han lätt till, hon var bara alltför härlig.
Men han fick inte förlora sig helt till henne, inte ännu. Inte när hennes far fortfarande var väldigt farlig. Han riktade strax uppmärksamheten till honom istället, och på ett ögonblick lät han svärdet frysa sig fast i svärdsskidan - i takt med att han läkt mer och mer, hade också magin återvänt allt mer.
Det här var den kritiska punkten - det var här det återstod att se åt vilket håll vågskålen skulle tippa. Men det borde vara till Nathaniels fördel - den där förrädaren kunde inte agera hur som helst inför folket. Särskilt inte sedan folket skulle få reda på vem han var.
Såklart skulle han också presentera honom som Hamion Legrand. Han fick väl försöka ta alla chanser han kunde - men Nathaniel tänkte då verkligen inte släppa honom ur greppet så lätt inte.
"Åh, bättre än så kan du. Har inte du ljugit tillräckligt mycket inför folket redan?" frågade han med en antydan till ett flin - ett glädjelöst som istället var nästintill hånande. I samma veva lade han armen om Iselia - både för att han ville vara nära henne och för att reta hennes far lite extra, men också för att han då kunde få henne längst bort ifrån hennes far samtidigt. I samma stund som han vände sig om märktes det på suset som gick att åtminstone några kände igen honom - ögonen var väl svåra att ta fel på.
"Mitt riktiga namn är Nathaniel Beaumont."

Iselia hade inte mycket till val utan hon följde med intill Nathaniels sida med ett lyckligt leende, stod med och iakttog honom. Så stilig, stark och så hennes. Hon försökte fokusera på Nathaniel inte på vad han sa, inte på hur han hånade hennes far. Hennes hjärta brast av det och hon klamrade sig fast med händerna om Nathans midja som för att få någon slags stöttepelare.
Hans namn presenterades av sig själv och susningar gick igenom lokalen och någon som man inte visste vem det var ropade högt ut. " Den riktiga kungen lever!" När det nådde allas öron var det inte bara en utan flera av dem som fallit ned på knä. Men herregud. Iselia ville inget hellre än att gå därifrån, hon såg mot sin pappa som även han knäböjde. "Åh min konung. Vilken fröjd." Sa han med en silkeslen ton.

Än så länge verkade allt ha gått vägen, men det var ändå långt ifrån över. Hennes far verkade ha gått över till att spela med folket, vilket fick Nathaniel att inse att han nog haft rätt tidigare då han gått med på Charlys och Merecs övertalningar.
Det fanns inte en chans att han skulle bara kunna stå här och se på, när han bugade och höll på så utan att säga någonting. Det kändes som ett rent hån, inte minst mot hans föräldrar, att han stod på knä och sade så. Han ville fortfarande på ett sätt skona Iselia, men det fanns inget annat sätt än såhär - han fick bara hoppas med hela sitt hjärta att hon skulle förlåta honom för det.
Han vände blicken till den där avskyvärda mannen, med en blick som speglade allt det hat han kände gentemot honom. Det var väl inte heller särskilt konstigt efter vad den mannen gjort? Efter all smärta han orsakat Nathaniel?
"Så det passar att buga nu, när det inte ens är en vecka sedan du torterade mig? Var det din kung du kallade också min far innan du kallblodigt mördade dem?"

Iselia svalde hårt, blicken var helt dimmig för att tårar som hon försökte hindra från att komma. Hon behövde stå här vid sin fästmans sida för det här men hon behövde också vara hos sin far. Det blev allt svårare att andas. Folket hörde orden och det var högljudda reaktioner. Det var så mycket ilska och hat.
Hennes far såg mot Nathaniel med ett flin på läpparna det var så tydligt att hans drag var över. Såhär brukade han se ut innan han förlorade på spel men detta var med hat så mycket mer hat än han någonsin visat förut.
"Det är inte rätt plats nu Nathaniel. Jag vet vad du behöver göra inget mer annorlunda än vad jag hade gjort. Men min dotter. Ta henne härifrån." Sa han och han hade inte längre hat i blicken utan bedjande blick. Han såg mot Iselia och log kärleksfullt. "Minns vad pappa har sagt, min prinsessa minns det." Viskade han och log. "Pappa älskar dig. " Fortsatte han lågt för att inte resten av folket skulle höra det som sas. Men Iselia hörde allt. "Gör rätt för dig, gör rätt." Viskade hon plågat med tårarna rinnandes för kinder.
Hennes far tittade en sista gång på henne innan han tittade upp mot Nathaniel. "Min dotter." Viskade han igen För att sedan flina. " Du vill väl inte sätta samma spår i henne som jag gjorde i dig? När din kära mamma och din modiga far kvävdes av sitt egna blod. " Sa han och såg hatiskt på Nathaniel innan han utan någon som helst skam i kroppen spottade på honom. Det var bättre att gå snabbt än långsamt det var ju ett som var säkert.

Nathaniel hade varit väldigt kluven innan med hur han skulle göra, och det var ingen skillnad i det faktumet nu heller. Han önskade på ett sätt att han haft mer tid på sig - men det hade han inte, han var tvungen att agera nu. Men det var så svårt, för det kändes som om han tvingades välja mellan sina föräldrar och Iselia. Vilket i sig var ett omöjligt val - men han visste också att han inte heller hade något riktigt val. Inte här, inte inför allt folk - valde han fel här, valde han Iselia framför sina föräldrar och folket skulle han kanske aldrig bli accepterad som kungen. Han visste också att han aldrig skulle kunna leva med sig själv om han svikit sina föräldrar på det viset - samtidigt som hans hjärta inte ville såra Iselia, det kändes som om det gick i bitar. Men vad kunde han göra? Han fick bara innerligt hoppas att hon någonstans inom sig förstod vad han höll på med.
Först gjorde han det ännu svårare med pratet till Iselia - men det han sade sen fick honom att glömma allt det där medans all den där ilskan och hatet emot honom istället tog över. Det var då något som aldrig ändrats - han hatade innerligt den här mannen med hela sitt hjärta. Nu agerade han utan att riktigt tänka efter, utan på någon sekund hade han kniven i handen för att i nästa sekund ha den begravd i mannen. Utan att han ens tänkt på det hade han åtminstone förhoppningsvis dolt det värsta i och med att han stod framför, och därmed emellan honom och Iselia.
Han förtjänade inte det här egentligen. Han förtjänade en långsam död, en smärtsam sådan för allt han orsakat - men Iselia förtjänade inte att få se det. Nathaniel fick snart lyfta uppmärksamheten lite då några vakter instinktivt närmat sig - de var väl fortfarande lojala till förrädaren - men stannade åtminstone till då de blivit upptäckta.
"Ni närmar er bara er egen död för varje steg." varnade han.

Iselia hörde susningen i salen, kroppen som hårt föll mot stengolvet. Det kändes som om hjärtat bröts i tusen delar och varenda del smulades sönder. Hon hade inte sett men hennes fästman hade dödat hennes far? Hon såg på honom med helt förstörd blick. I just denna situation hatade hon Nathaniel och vinden upptog utanför fönstret. Fönstren skallrade, att det var några som var på väg fram var helt ointressant. Iselia kunde skymta sin fars kropp och utan att tänka en endaste sekund till så tog hon sig förbi Nathaniel och försökte få upp sin far i famnen. Det var så mycket blod men hennes far såg på henne. Han hade inte dött på en gång. Hon smekte honom försiktigt på kinden och försökte le trots tårarna. " Vila nu. " Viskade hon med darrig röst och hon kunde se att hennes pappa försökte lyfta handen för att röra vid henne men han var borta. All förvirrning i rummet, med en hel del ilska verkade riktas mot hennes fars döda kropp. Vakterna, det förvirrade folket just nu var inte ens i närheten av hennes problem. Det enda hon ville göra var att begrava sin far. Få honom härifrån men han var så tung och hon fick helt enkelt ge upp. Han gled ur hennes händer, hon slöt försiktigt hans ögon för att sedan pussa honom på pannan. Utan att ens titta på Nathaniel reste hon sig upp och tog sig ut genom bakdörren.

Alla vakter- antagligen Merecs folk och Nathaniels folk hade slutit upp omkring den riktiga kungen.
Så dörrarna var inte spärrade. Desto fler steg hon tog desto fortare sprang hon. Att de högklackade skorna gjorde att hon föll och antagligen vrickade hennes fotled, var helt ointressant. Hon kastade av sig dem efter tredje gången hon fallit men fortsatte sedan springa och tog sig upp i rummet. Hon la för bommen på dörren. Hon ville inte prata med någon. I panik försökte hon få av sig klänningen men dragkedjan var helt omöjlig. Frustrerat skrek hon, grät och försökte rycka av sig klänningen men hon hade inga krafter kvar utan föll bara ned på golvet och drog upp benen till hakan och lutade pannan mot knäna. Korsetten, hade nästan kvävt henne tidigare men nu? Ja hon brydde sig inte ens.

De som hade gått fram såg helt förvirrad ut men en av dem, en medelålders man tog sats med svärdet höjt och började springa mot han som hade dödat den riktiga kungen för ett sista försök att hedra sin kung.

Hur förbaskat ont det än gjorde så visste Nathaniel med sig att det bästa var att inte ge sig efter henne, utan låta henne vara ifred. Han anade att Charlys och Merec kanske inte höll med honom i den frågan - men han kunde inte tro att hon skulle bli en fara. Inte hon. Kan hända att det var känslorna som talade, men det fick gå. Han hade inte hjärta att lägga något mer på henne efter det här, det var tillräckligt illa att ha utsatt henne för detta.
Men han hade inte tid att tänka på det nu - han behövde koncentrera sig på det som hände här och nu, att försöka stabilisera allting snabbast möjligt. Ju snabbare han kunde säkra sin plats på tronen ju bättre var det för alla - än var den då inte säker iallafall, vare sig förrädaren var död eller inte. Det fanns dem som stått vid hans sida. Mannen som försökte ge sig på honom blev snabbt stoppad av vakterna och blev med detsamma avväpnad och gripen - han hade försökt ge order om att hålla nere dödsfallen. Vad vore det för början på hans styre om en massa dog? På ett vis hade han velat ta hand om mannen själv, men samtidigt var han väldigt glad över männen - hans sår var ännu inte läkta och han kände fortfarande väl av dem.

Merec som stod vid sidan av Nathaniel för att kunna skydda honom lutade sig mot honom och såg förrädarens vakter att ge upp. De alla föll på knä med händerna på huvudet.
"Håll ett tal. " Föreslog han lågt så bara Nathaniel skulle höra innan han tog ett halvt steg därifrån för att inte stå på honom men han ville ändå inte stå längre bort än nödvändigt.

Iselia blev otroligt överraskad när hennes hjälpare kom in från sitt sidorum som låg vägg i vägg med hennes. "Seså flicka lilla. Ett bad kanske?" Föreslog hon och tittade med avsmak på hennes blodiga händer. Iselia hade ingenting att säga utan följde nästan med som i nån slags sömn. Kläderna försvann och hon kunde andas igen. Hon kunde dra djupa andetag och det om nått var välbehövligt. Helt plötsligt befann hon sig i det varma vattnet och hennes hår kammades vänligt ur och hennes hjälpare började vänligt nynna och då började tårarna rinna igen.

Den senaste veckan var svår att beskriva för Nathaniel. Den hade minst sagt varit otroligt stressig - det fanns tusentals saker att ta tag i, det tog aldrig slut på arbetet.
Samtidigt var han fullkomligt slut mentalt. Dels på grund av stressen, men också av allt annat som skedde. Det var hundra gånger jobbigare psykiskt än vad han hade trott att vara tillbaka här - att ha tagit sin fars plats, samtidigt som det självklart var positivt att han blivit av med den där förrädaren så var det tufft. Hur många gånger som helst fann han sig själv vilja fråga sin far en massa. I all stress och i den här miljön kom också sorgen över honom kraftigare än tidigare. Ändå hade han knappt tid att känna efter nu av all stress.
Dessutom allt med Iselia... Vad hade han ställt till med egentligen? Han visste att det inte funnits någon bättre utväg, men det var inte desto mindre hjärtförkrossande för det. Han saknade henne något otroligt, och hur många gånger som helst hade han varit påväg att gå till henne - några gånger hade han till och med funnit sig själv av misstag gå ditåt. Men han var rädd för att bara bli utkörd. Istället hade han fått nöja sig med att iallafall skriva till henne - han hade inte vågat mer än så, hur gärna han än ville.
Kvällen till ära hade han faktiskt inte riktigt lika fullt upp som innan - istället tänkte han försöka börja minska den där enorma högen med brev som behövde besvaras.

Iselia hade till större delen suttit instängd i sitt rum, allt eftersom dagarna gick hade hennes ilska på Nathaniel minskat. Hon visste att hennes far aldrig varit en god man men likväl var det hennes far. Så hon hade sörjt, hon hade bannat honom och allt han hade utsatt henne för och alla andra. Inte minst Nathaniel.
Hon hade dykt upp på några stora middagar för att visa sitt stöd, hon hade suttit vid hans sida och pratat med alla andra för att få dem på bra humör och det hade hon också lyckats med. Hon hade sin far att tacka, han hade lärt henne allt och lite till om hennes plats men också om hur man styrde ett rike.
Men nu var det exakt en vecka sen det där hade skett och hon hade beslutat att prata med Nathaniel. Hennes hår låg i lockar enda ned till midjan. Hon hade på sig en längre kappan utanpå sin ja vad skulle man säga? Oanständiga nattlinne. Hon smög sig tyst och försiktigt bort till hans rum.
Väl utanför så lutade hon örat mot dörren för att lyssna att ingen annan fanns där. Försiktigt öppnade hon dörren, kanske vore det rätta att knacka men hon steg rakt in. Stängde dörren bakom sig och såg på honom, han satt och besvarade brev. Hon log svagt och höjde ena handen som i en vikning. "Hej." Viskade hon och tog sig fram till honom med kappan släpandes utefter hennes fötter. Väl framme vid honom så knäppte hon försiktigt av kappan och lät den falla till marken. Där stod hon i en kort, sidennattlinne som kanske var lite väl genomskinlig. Hon tog sig fram och satte sig försiktigt ned i hans knä och la armarna om hans hals. Pussade hans kind försiktigt. "Får jag sova med dig?" Viskade hon och lutade pannan mot hans axel. Hon ville inte göra något för opassande, absolut inte. Hon ville bara inte sova själv, hon ville återknyta till Nathaniel.