PRS Lupple & wolfy

Då det knackade på dörren reste hon sig upp för att öppna. Att han inte bara bjudit in sig själv var något förvånande, men hon uppskattade att han knackat. En något giftig kommentar vilade på tungan som hon dock valde att svälja, det var inte läge nog för såna dumheter. Holly backade några steg och lyfte upp några paket från golvet för att ställa in dem i garderoben. Det var några dagar kvar till jul och hon var inte klart med allt än. Dessutom var det inte meningen att någon skulle se några paket innan det var dags att öppna dem.

Nikolaj klev in och stängde dörren efter sig och slog sig ned på en stol som fanns i rummet och såg sig omkring.
Det var sig verkligen inte likt och han hade någon kommentar om den men höll den för sig själv.
Han såg på henne och suckade.
"Jag är ledsen för igår Holly. Jag betedde mig jävligt dumt." Sa han och svalde hårt.
"Jag borde inte ha lekt med dig sådär." Sa han ärligt och vände bort blicken.
" Jag vet okej, hur man fäller kvinnor så att säga och jag var sugen. Men det var dumt. Jag skulle inte ha gjort så mot dig." Sa han ärligt och bet sig frustrerat i läppen.
Detta var inte alls vad han hade tänkt säga men det var sanningen och på nått sätt var det väl enda sättet att ta sig ur detta knepiga område de hamnat i.

Holly svarade honom inte genast, istället låtsades hon intressera sig för sina händer och fingrar. Det faktum att han erkände att han hade lekt med henne gjorde ont. Hon skulle ha föredragit en käftsmäll istället. Hon fick nöja sig med att mentalt slå till sig själv istället. Hur hade hon kunnat vara så dum att hon trott att han kysst henne, låtit henne kyssa honom, för att han varit genuint intresserad? Istället hade det bara varit en lek och hon hade varit för blind för att se det.
"Okej." Hon ryckte på axlarna - kunde inte erbjuda honom ett annat svar i nuläget. Hon fick helt enkelt hålla uppe en fasad om att allt var sol och regnbågar. Och hon fick hålla upp den så länge tills hon intygar sig själv om att det genuint var vad hon trodde att allting var.

Tystnaden nästan dödade honom men när svaret väl kom så slöt han ögonen.
Det var fasen värre, ett endaste okej. Hon kunde åtminstone blivit arg.
Slagit honom, skrikit vad som helst hade varit bättre.
Han ville berätta att han hade gillat det, funnit det mer intressant än många andra men visste inte riktigt hur han skulle förklara det.
" Du är min tjej, min prinsessa. Jag skulle bara låtit det stanna där." Viskade han och pillade lite med sin tröja.
" Jag ville inte förstöra allt med dig efter att ha fått tillbaka dig efter bara typ några timmar. Men det är vad jag gör. Jag förstör." Sa han och reste sig upp.
"Jag är så ledsen Holly. " Viskade han ärligt och gick mot dörren.

Fundersamt iakttog hon hans ryggtavla då han vänt sig om mot dörren. Hon visste inte vad som hade hänt honom under de gångna fem åren, vad han hade varit med om som fått honom att måla upp en så dyster bild av sig själv. Holly sträckte ut sin hand för att låta fingrarna sluta sig om hans handled.
"Du har inte förstört någonting." Det faktum att han valt att leka med henne var inte något hon ville se mellan fingrarna på, men hon var naiv nog att göra just det. Hennes hjärta kunde helt enkelt inte ta det faktum att han såg så ledsen ut.
"Stanna." Än kunde han inte gå. Inte sådär bara.

Han kände hennes grepp och svor åt sig själv.
Varför gjorde hon det valet? Han var inte olycklig över det, han var överlycklig över det men ändå.
Vad hade hänt henne som gjorde att hon bara kunde på nått sätt glömma gårdagen.
Han lossade hennes grepp och vände om, sjönk ned på golvet med ryggen mot dörren.
" Visst." Sa han och suckade lågt, bet sig lite i läppen och undvek att titta på henne.
Hon var så vacker, och otroligt lockande.
Och han tänkte inte falla i samma fälla som igår.

Att han inte tittade på henne gjorde henne ängslig till mods. Hon ville skaka om honom, be honom att lyfta blicken och titta på henne. Istället satte hon sig ner på golvet med ryggen mot sängen. Hennes undermedvetna påminde henne av ren ondska om gårdagens kyssar de delat med varandra. Det i sin tur påminde henne om då de som barn lekt i hennes lekstuga, fick henne att tänka på den gång då de övat på deras bröllopskyss. De båda hade snabbt kommit överens om att kyssar var slemmiga och inte någonting för de två vännerna. Så hade det inte känts för henne under gårdagen. Kyssarna hon delat med honom hade varit fantastiska, det var nästan som om läpparna skrek efter mer bara av tanken.
"Firar du jul med din familj?" Holly visste inte hur de skulle bli av med den stela stämningen som vilade över dem men hon tänkte försöka.

Han hörde henne, hörde att hon satte sig på golvet och dragningen mellan dem var nästan outhärdlig.
Varför envisades hon om att vara så nära?
Han svalde hårt och andades djupt.
Vad var grejen med henne? Varför kändes det som om hans blod liksom kokade?
Han nickade stelt.
"Mm. Det gamla vanliga, du då?" Frågade han och bet sig i läppen och under en sekund av oförsiktighet så tittade han upp och han såg henne.
Det krävdes all hans styrka och viljekraft att inte dra henne intill sig, att inte kyssa henne igen.

Det kändes nästan som om han pratade med väggen istället för henne, men hennes hjärta slog ett extra förtjust slag då han mötte hennes blick.
"Det gamla vanliga," upprepade hon, medveten om att hon härmade honom och det hade varit med mening. Det ryckte lite i hennes mungipor och ett litet leende lekte på hennes läppar.
"Men du är välkommen hit också även om det bara är för att utbyta julhälsningar," tillade hon, ville givetvis träffa honom också under julafton. Hon ville öppna klapparna tillsammans med honom under juldagen - precis som de gjort då de varit små.

Det var så varmt i detta rum, som om han skulle kvävas.
Han drog lite panikslaget av sig sin hoddie och såg det där leendet och det var nästan droppen som fick bägaren att rinna över.
"Julklapparna? Erkänn att du tänker på julklapparna nu?" Sa han och flinade lite och tvingade bort blicken från henne.
"Kan vi öppna ett fönster eller nått?" Frågade han ansträngt, var det bara han eller var denna spänning nått även hon kände?