Flowers in the dark [PRS]

Så att fråga hade helt enkelt inte varit behövd. Ansiktsuttrycket på tjugoettåringen är nästintill lite förnärmad, för han hade trots allt helt ett väldigt övertygande tal om att han inte bryr sig om det. Och ändå hade Hayley tvekat och frågat igen. Gnagandes i underläppen nickar hon långsamt, att vara så osäker är inte någonting som händer särskilt ofta. Varför hon plötsligt blivit det har hon ingen aning om, Yaosu lockar fram det där i henne, om det nu är positivt eller inte vet hon inte. Men men. Osäker behöver man väl vara ibland, bara nyttigt. Hon har lust att banka huvudet i golvet av frustation, varför hade hon ens tagit upp det där? Ingenting de två behöver prata om, hon får sluta om hon vill sluta, hon behöver inte förklara sig för honom. Men ja.. den andre har faktiskt gjort henne lite osäker på sitt val.
”Förlåt, du anställde mig nog av bra anledningar, hon fick mig bara att tycka att det kanske inte varit det bästa valet. För dig, alltså.” Försöker hon förklara, men ögonbrynen rynkas bara ihop. Ingenting bra. Nu är hon inte särskilt duktig med ord, men hon brukar vara bättre på det än det hon nu håller på med. Hur som helst, det hon menat var såklart att jobbet varit en fantastisk möjlighet för henne, men att hon säkerligen tvivlar på om det varit rätt val från den andres håll. Men nu behöver hon inte fundera mer på det. Om den äldre vill ha henne, och hon känner att hon kan klara av det, varför skulle hon inte göra det? Samantha kan banka huvudet i golvet, det spelar ingen roll. Med armarna om Chuchu höjer hon upp blicken återigen, fäster den på Yaosu och ett leende stryker sig över läpparna.
”Det är inte patetiskt, det suger verkligen när man tappar sin glass på marken.” Definitivt. Det är inte ett dugg patetiskt att han har en panikattack, långt ifrån. Men vad hon kan göra åt saken vet hon inte. Han ville inte bli rörd.. och ja, hon är inte så duktig på att trösta verbalt varje gång. Kanske hon kan lugna honom lite genom att prata, men som sagt, det är hon inte så duktig på.
”Yaosu, att gå in dit med en panikattack kommer inte göra det bättre.. du behöver vila,” det sista kommer ut som en liten viskning, men det är solklart. Han behöver vila, inte gå in till en massa kostymsnubbar med en kvävande stämning. Rösten tystnar så fort hon känner en panna mot sin hjässa. Hayley kan verkligen inte tyda allt det där, är det okej att krama honom? Hon vill verkligen inte göra något som gör honom obehaglig, det där känner hon igen sig i. Mycket väl.
”Har du många panikattacker i lägenheten?” Det tar en stund för henne att svara, efter hon släppt ner Chuchu på golvet, kopplet fortfarande i handen, så att hon trevande kan slingra armarna om honom. ”Snälla, be inte om ursäkt.”

Allting som Hayley sade resonerade grundligt med Yaosu, som kände sig tyngre och tyngre för varje sekund som passerade. Han hade bra gärna lust att lägga sig ner på marken och ligga där orörd i några timmar. Inte för att han varit sådär jättemunter under morgonen eller så, även om han nu förvisso uppskattat frukosten och sällskapet, men han hade inte förväntat sig att dagen skulle ta en vändning som denna. Men nu hade den gjort det, big time.
”Du behöver inte ens tvivla på det”, mumlade den äldre och rynkade på ögonbrynen. Nej, det behövde hon verkligen inte göra. Hade tjugoettåringen haft sina tvivel om att anställa Hayley så hade han inte gjort det från första början. Eller tja, tvivel hade han kanske haft till en början, men i slutändan hade han valt att gå på magkänslan och det hade definitivt varit rätt val. Han var inte en person som gjorde saker av impuls, däremot hade han gjort det den här gången. Vad hade ens ändrats? Vad var det med den tre år yngre flickan som fått det att klicka till inom honom? Fast varför kände han att det var rätt tillfälle att stå och fundera över det där nu? Tårarna slingrade sig nerför kinderna och verkade inte vilja ge med sig. Ögonen hade blivit lätt rödsprängda och tänderna hade så sakteliga börjat riva upp underläppen.
När hon sedan nämnde det där med glassen kunde han inte låta bli att skratta till. Nu var det i och för sig sant, men det var fortfarande en uppfriskande liten pust med vind. Jovars, det sög verkligen när man råkade tappa sin glass på marken, speciellt om man gått och väntat på att få äta den en längre tid.
”Fast lite patetiskt är det nog ändå”, envisades Yaosu och himlade lite med ögonen åt sig själv. ”Däremot är det ju bra att veta att i alla fall någon kan relatera”, fortsatte han med ett blekt leende. Behövde han kanske faktiskt vila? Hur länge hade det ens varit sedan han andats ut fullständigt och bara släppt allt? Flera år vid det laget, så mycket var han säker på. Men han hade ett möte som inte gick att rymma från. Eller? Kanske han kunde säga åt dem att låsa in henne i källaren för resten av veckan? Inhumant? Jo, men vad hade han för val? Inget.
”Du har rätt, jag är slutkörd”, viskade den äldre och slog armarna runt henne, fortfarande med hakan vilandes mot den blonda hjässan. ”Och jo, men det är väl inte så konstigt att ha panikattacker några gånger i veckan?” Mumlade han därefter och slöt ögonlocken. Kroppen kändes alldeles tung och han ville inget hellre än att lägga sig ner på golvet och däcka i två dygn. ”Tack..”

Det underlättar det hela lite grann, att Hayley inte behöver tvivla på det hela egentligen. För det är det enda hon bryr sig om, att Yaosu är säker och kanske inte ångrar sig över att ta med henne, anställa henne. Så varför hon tvekat överhuvudtaget är en bra fråga, men ja, Samantha hade kommit in i hennes huvud och fått upp en massa osäkra små tankar. Plus har de lite annat att tänka på. Tjugoettåringens ögon är rödsprängda, och tårarna stryker sig ner över kinderna gång på gån. Hayley själv hade önskat att hon kunnat stryka bort de där med tummarna, men då han dragit sig bort från henne innan är hon inte så säker på att det är någon bra ide. Bättre att låta honom komma till henne i ett fall som denna, det kommer nog göra det lite bättre för dem bägge två. Plus hade hon fått honom att skratta, kanske bara ett litet ett, men ändå. Hon tar det som en vinn, och han behöver nog få skratta några gånger efter allt som hänt under dagen.
”Förlåt att jag gjorde det så svårt för dig idag, men jag kommer stanna, efter allt det här.” Försäkrar hon i låg ton, med ett blygt leende strykandes över de fylliga läpparna. Inte för att hon är blyg, men skamsen är hon definitivt. Relatera kan hon väl göra, på olika nivåer, men hennes panikattacker brukar byggas upp långsamt över dagen, och sedan bli enorma i slutet. Kanske Yaosus panikattack vilat bakom hörnet ett flertal dagar? Mycket möjligt. Hon själv är lite osäker där de står, armarna om varandra och den andres haka vilandes mot hennes huvud. Det är en rätt stor längdskillnad, hur han orkar böja på sig vet hon inte. Så istället ställer hon sig lätt på tår, bara för att göra det lite lättare, innan hon lutar pannan försiktigt men säkert mot bröstkorgen på Yaosu. Jösses, är det ens okej att vara så nära varandra? De har träffats för några dagar sedan, och hon praktiskt taget jobbar för honom. Hur som helst börjar naglarna stryka sig över ryggen på honom, som en liten massage. Hon själv älskar att bli kliad på ryggen, trots att det kanske kittlas ibland. Förhoppningsvis gillar han det också, naglarna är rätt långa och bra för det dör.
”Det är bättre att inte ha någon panikattack alls i veckan,” kontrar hon. Konstigt skulle hon inte kalla det, men det är långt ifrån alla som får det. Mycket lättare för dem. ”Ska jag gå och säga till dem?”

”Be inte om ursäkt, Samantha kan få vem som helst att börja tvivla på sig själv..typ som hon kommer få mig att göra när jag hoppas över det här mötet”, svarade Yaosu och knep ihop ögonlocken. Åh, han ville verkligen inte tänka på det där, men samtidigt var det en verklighet han inte direkt kunde springa från. Gick han in på det där mötet nu, med tårarna strömmandes, rödsprängda ögon och darrande ben, då skulle han ändå bara ge ett dåligt intryck. Och de hade alla träffat honom innan vid åtminstone något tillfälle, så varför behövde han ens vara där? Det var inte så att hela företaget låg enbart på hans redan överbelastade axlar. Bra, då hade han konstaterat det klart och tydligt för sig själv, någonting som tillsynes hade behövts. Tjugoettåringen tog några djupa andetag, andades in doften av Hayleys hår och samlade sig själv en sista gång.
”Hur kan man inte ha någon panikattack alls varje vecka? Jag får dem så ofta att jag blivit van..”, mumlade den äldre och lutade sig tillbaka en aning, så att han kunde betrakta den yngre flickan. Hon hade ställt sig på tå, ganska gulligt ändå. Var det så att Yaosu skulle slippa böja sig så förskräckligt? ”I vanliga fall brukar jag ta av mig halsbandet och gräva ner mig i sängen tillsammans med Chuchu, det brukar vara den bästa boten”, fortsatte han efter ett slag och drog på munnen. ”Du får gärna fortsätta med det där..kliandet..när jag gjort det, tagit av den här alltså..” Yaosu nickade ner mot kedjan och kände hur kinderna hettade till, mitt bland allt gråtande och gud vet vad. Snacka om att vara förvirrad till dess yttersta. ”Om du vill, för du måste inte! Kan bara garantera att det skulle vara ännu skönare”, skyndade han sig att säga och fnös till. Så extremt fjantigt, barnsligt, pinsam. Urk.
Han rätade lite på sig, tog ett steg tillbaka och fiskade upp hennes händer, bara för att sedan stryka dem över de våta kinderna. Hm, nej han hade inte glömt hur hon försökt göra samma sak alldeles nyligen och hur han själv ryggar tillbaka. Det hade inte varit med mening och absolut inte för att han inte ville få tårarna bortstrukna. Kanske det var en gnutta underligt att göra det såhär på efterhand, men men. Bättre än ingenting.
”Är du säker på att du vill göra det? För isåfall kan du säga att jag..ehm..blev matförgiftad?” Föreslog Yaosu och började återigen bita sig själv i underläppen. Nervös? Jodå, men det var han alltid. Lite lågt att låta Hayley gå in och tala för honom, gentemot henne alltså, men benen skakade och tårarna verkade inte vilja sluta falla, så det var nog bäst ändå.

Det är bra att veta, att det inte bara varit Hayley själv som överanalyserat det hela. Däremot är det inte en särskilt trevlig egenskap, att få vem som helst att börja tvivla på sig själv. Gör ju bara så att man inte vill umgås med henne, stackarn. Eller ja, åtminstone i hennes ögon. Sen kan hon hålla med om att hon kanske varit lite för känslig, och inte borde ha tagit åt sig, men det var svårt när man redan tvivlade på sig själv. Sen är hon fjorton veckors gravid också, så hormonerna är lite mer aktiva än de varit i hennes normala läge. Nej, om hon inte varit gravid hade hon nog påpekat det hela och bettet sig rätt ruttet själv. Men ja, hon är glad över att det åtminstone inte skett.
”Det vet jag faktiskt inte.. men det är nog inte så vanligt som du tror.” Nej, i den äldres ögon verkar det lite som att alla går igenom panikattacker flera gånger varje vecka. Nu är det säkert något som de flesta går igenom då och då, men inte så ofta. Det är definitivt inte så vanligt att alla är vana vid att få dem varje vecka, nej verkligen inte. En liten del av henne tror att Yaosu kanske lider av panikångest, men diagnostisera folk kan hon inte direkt göra hur som helst. Det var bara en tanke som dök upp från ingenstans. Hon har ju ingen aning om det egentligen. När han sedan lutar sig tillbaka en aning, gör hon detsamma. Kanske det blev för mycket. Att gräva ner sig under täcket med Chuchu låter fantastiskt, bortsett från panikattacken. Mysigt hur som helst, och förhoppningsvis kommer det att fungera den här gången också.
”Absolut, jag är faktiskt rätt duktig på att massera,” berättar hon med ett glatt litet leende, och ser up hur Yaosu tagit hennes händer och börjat stryka över kinderna igen. Nu verkar det vara okej, så hon låter händerna försiktigt kupa sig runt kinderna, och tummarna rör sig i små cirklar över den rosiga huden. Att klia folk på ryggen med naglarna, och massera, ja det är åtminstone något hon är duktig på. Hm, inte mycket annat tyvärr. Men hon är hundra procent okej med det. Mesta dels.
”Okej, jag säger att du blev matförgiftad. Vill du sitta ner så länge?”

Nej, det brukade ju kunna vara så. Det mesta som Yaosu fann normalt, och för den sakens skull alltid funnit normalt, behövde inte nödvändigtvis vara det för andra. Inte var det heller konstigt att han skaffat sig sådana uppfattningar, alltså rörande hur saker borde och inte borde vara. Under den största delen av uppväxten hade han trots allt hållits med sig själv. Visst hade han haft de yngre bröderna som sällskap, men bara ibland. Fan, det var inte ens konstigt att han var så rubbad som han nu var, inte med tanke på den uppväxten.
”Jag vet, jag är sinnesrubbad”, svarade den äldre och gjorde en grimas. Förmodligen var det helt fel ord att använda, däremot passade det ändå in alldeles perfekt. Att vara sinnesrubbad kunde betyda många olika saker och se ut på otroligt många sätt. Zihao var ju ett prima exempel på en lätt sinnesrubbad person. Hela familjen Huaze var nog en gnutta knasiga i bollen, men det var inget fel med det. Eller? Tjugoettåringen hade ingen aning längre, om sanningen nu skulle fram. Fast som sagt, det spelade inte någon roll och inte heller var det något han kunde ändra på där och då. Det var helt enkelt som det var.
”Kanske anställa dig som massör också, vem vet?” Sade Yaosu och tillät sig själv att le ett äkta, genuint leende. Att ha hennes händer sådär runt kinderna, medan tummarna gjorde små cirklar medan de torkade bort tårarna..det kändes bra, förskräckligt bra. Han förtjänade nog inte att känna så, inte efter allt hemskt han gjort under årens gång. Men just där och då kändes det så behagligt att han återigen inte orkade lägga några tankar på det hela. Hjärnan verkade ha slutat fungera, i alla fall tillfälligt. När den väl drog igång igen, ja då skulle han ångra sitt beteende under förmiddagen.
”Är du säker på att du klarar av att gå dit själv, jag tänker eftersom Samantha säkert kommer slänga ur sig någon dum kommentar”, började tjugoettåringen och snörvlade till. ”Annars kan jag skicka ett ska..nej, gå dit själv..jag kan inte avboka ett möte vis sms, hur tänker jag?” Det där sista nämnde han mest för sig själv, så virrig var han.

Yaosu är väldigt duktig på att få fram rätt märkbara reaktioner från Hayley. Märkligt. Hon har blivit kallad svår att läsa av ett flertal gånger, men det verkar inte riktigt vara fallet i den äldres sällskap. Ansiktsuttrycken blir liksom så himla uppenbara. Nu har ögonbrynen skjutits upp i pannan på den artonåriga flickan, och de kristallblå ögonen vidgar på sig. Sinnesrubbad? Man är inte sinnesrubbad för att man får panikattacker varje vecka, precis som man inte är sinnesrubbad när man mår dåligt. Hon behöver fundera på det där en stund. Nej, av alla människor hon stött på är den andre säkerligen långt ner på listan av mest sinnesrubbade. Lyckligtvis.
”Inte det minsta, om du är det är jag också det.” Det är inte konstigt att ha panikattacker när man gått igenom trauman, vilket det verkar som att den äldre har gjort. Nej, det är inte konstigt att ha panikattacker överhuvudtaget. För någon som inte känner igen sig i det kanske det är svårt att förstå, men ja, så ligger det inte till just nu. Blicken har fäst sig på honom, som att han skulle lita på henne mer om de har ögonkontakt. Det är väl så det brukar vara? Att ögonkontakt brukar ge en sorts tryggad, eller tecken på att personen i fråga inte ljuger. Nu vet Hayley att det inte är sant, men kanske det är någonting som Yaosu åtminstone finner betryggande. Efter hennes barndom hos sina föräldrar, och skitgubbarna som gick i hennes kyrka har hon fått en klar syn på att folk kan vara riktigt duktiga lögnare. Göra allt som man tror är rätt och ändå ljuga en rakt i ansiktet, och man går på det. Inte betryggande överhuvudtaget.
”Kanske, känns som att du skulle behöva avslappning.” Påpekar hon med ett litet, skevt leende. Jo, Yaosu har verkat spänd från nästan första gången hon lagt ögonen på honom, hans axlar, kroppsspråk. Han skulle nog behöva lite massage.
Hayley skakar på huvudet, kan inte hindra sig själv från att himla med ögonen åt bara vida namnet. Drygt av henne? Kanske. Men hon hade inte haft det bästa mötet med kvinnan, och tänker inte ändra sin syn på henne bara för att det är den andres manager. Nope.
”Jag har stött på en del Samanthor i mitt liv, det ska nog gå.” Faktiskt, den listan är lång. Många som ogillar Hayley så fort de lägger ögonen på henne. Sen har väl ryktena i skolan gjort en del också, men men. Händerna glider bort från kinderna, griper istället tag i tjugoettåringens händer för att placera kopplett där istället. ”Vila här så länge.”

Det var inte konstigt att Hayley inte riktigt kunde se Yaosu från den vinkeln - vinkeln som starkt talade för att han var precis som sin yngre bror, om inte ännu värre på vissa plan. Men med tanke på att hon inte kände till hälften av arbetet han sysslade med, förstod han definitivt vad hon menade. Tjugoettåringen var inte sinnesrubbad, bara slutkörd med en viss självförakt. När det sedan kom till resten av aspekterna tänkte han knipa käft. För all framtid. Ingen behövde veta, ingen förutom fadern och Yaosu själv.
”Om du inte redan har insett det verkar du vara tusen gånger mer samlad och stabil än vad jag är..trots att du har en liten bebis som kräver en massa energi och gud vet vad”, sade han tyst och sneglade ner mot skorna. Efter att ha sagt den där meningen kände han sig ännu mer fånig och patetisk. Han var en fullvuxen man och ändå var han den som betedde sig som en unge. Till och med den lilla krabaten som sussade inne i magen på den tre år yngre flickan var säkert mer mogen. Och ja, det kändes av någon underlig anledning väldigt bra att ge sig själv mentala käftsmällar gång på gång.
”Med tanke på att du är betydligt mer stabil än vad jag är för tillfället så litar jag på dig, till hundra procent. Däremot slår jag vad om att hon kommer falla för din charm förr eller senare, trots att det kanske verkar omöjligt”, mumlade Yaosu och sjönk ner på en av bänkarna som stod längs med korridorens vägg. Den var inte särskilt skön att sitta på, definitivt inte ergonomisk, men den dög. Vad hade han annars för val? Golvet? Nej, då var en av de obekväma bänkarna faktiskt bättre. Sedan fanns ju vetskapen om sängen därhemma, som han utan vidare skulle gräva ner sig i medan Hayley kliade honom på ryggen. Det må ha låtit som ett mycket skevt scenario, men det sket tjugoettåringen i fullständigt. Allt han ville göra var ju att rulla ihop sig till en knorrande boll med päls och låtsas som att dagen inte ens hänt, att allting bara var en dröm.
De lätt darrande händerna drogs genom de mörka lockarna innan de istället knäpptes i knät på Yaosu. Ögonlocken var fortfarande tunga, men lyckligtvis hade tårkanalerna äntligen torkat ut. Även om han inte gillade att gråta hade det nog varit bra för honom. Ibland var det ändå bäst att släppa ut allting istället för att gå och hålla på det - någonting han onekligen hade en tendens att göra.
Försiktigt lutade han bakhuvudet mot väggen och lät de där tunga ögonlocken glida igen. Han skulle inte sova, bara vila ögonen en gnutta. Chuchus koppel hade han virat runt en av handlederna och den lilla vovven hade hoppat upp i knät på honom sekunden den långa kroppen sjunkit ihop på bänken. Det kändes nästan som om hon kunde känna av stämningen, som om hon visste att hennes husse var mentalt förstörd och komplett utmattad. Lite läskigt, men så hade hon alltid varit.

Var det lite snabbt av Hayley att ge den ståndpunkten? Att den äldre av de två inte är sinnesrubbad? Kanske, de har trots allt bara känt varandra så länge. Det vill säga, bara några dagar. Men från vad hon sett, än så länge, finns det verkligen ingenting som tyder på det. Åtminstone inte i hennes ögon, och det är allt hon kan jämföra med just nu. När det där andra kommer upp ur tjugoettåringens mun kan hon inte undgå att skratta till. Kanske hon verkar mer samlad och stabil just nu, men det är för att hon inte fått en panikattack. Under varje sekund de varit med varandra innan har han säkerligen varit den mer stabila av de två. De båda två har uppenbarligen sina egna problem, och hon har inte direkt rätt att börja analysera det hela än.
”Du kommer nog få se att jag inte är särskilt samlad och stabil så småningom.” Påpekar hon trevande, jo, samlad skulle hon nog inte beskriva sig själv. Definitivt inte med bullen i magen. Däremot kanske det ser ut som det utåt, hon har blivit rätt duktig på det efter alla år. Blicken flackar mellan Yaosu och den lilla vovven en stund, som skuttar upp i knät på honom. Hon skulle mycket hellre stannat där med dem än att gå och träffa den där kvinnan. Ugh. När hon sedan hörordet charm höjs ögonbrynen upp i pannan återigen, och läpparna spricker upp i ett leende. Vad det är för charm han pratar om vet hon inte, och hon påminner sig om att inte vara så på och fråga, han mår trots allt inte särskilt bra. Behöver inte fundera på det där. Så hon nickar bara som svar, och börjar röra sig mot dörren lite längre bort i korridoren.
Det finns ett litet fönster i dörren, så hon ställer sig på tå och kikar igenom. Bara för att se till så att det är rätt rum, så att det inte är några andra hon kommer och stör. Och det var rätt. Bra. Utan att riktigt tänka mer på det höjer hon handen i en liten boll, och knackar några gånger. Efter att ha varnat sitt inkommande, öppnar hon dörren och kikar in i rummet. Kostymnissar, plus en viss Samantha.
”Ursäkta, men Mr Huaze har blivit matförgiftad, han kommer inte kunna vara närvarande på mötet.”

Till en början var det alldeles knäpptyst i rummet och det dröjde många sekunder innan Samantha ens höjde blicken. De gröna ögonen var fästa på iPaden och läpparna putade precis som de alltid verkade göra. Hon viftade lite med ögonfransarna några gånger och strök en röd hårslinga som rymt från bullen bakom örat, innan hon slutligen vände sig mot dörren.
”Matförgiftad? Han var helt okej för några minuter sedan”, sade hon långsamt, med huvudet lätt på sned. Ögonen hade smalnat en smula och hon smackade otåligt med de illröda läpparna. Det var ganska tydligt att hon inte riktigt trodde på den yngre flickans ord och var måttligt irriterad. För om Yaosu inte var där, då skulle hon bli tvungen att släpa sig igenom hela mötet i hans ställe och ställa in både fotograferingen och intervjun.
”Glöm det, säg åt honom att rycka upp sig och komma tillbaka senast på fredag”, konstaterade hon och vände blicken mot iPaden igen. ”Är han inte tillbaka tills på fredag får vi antingen skjuta upp lanseringen eller så får hans far ta rampljuset, svårare än så är det inte.” Kanske hon var hård, men det var trots allt så det fungerade inom den branschen. ”Och..säg åt honom att krya på sig, oavsett om det nu är verkligen matförgiftning han har eller ej”, avslutade Samantha tyst och viftade lite med handen, ett tecken på att hon ville att Hayley skulle lämna rummet.

Samtidigt hade Yaosu fullt upp med att hålla andningen under styr. En till panikattack? Vad var ens anledningen? Han knep ihop ögonlocken och borrade ner ansiktet i Chuchus mjuka päls.
”Nej, jag mår bra”, mumlade han ner mot de fluffiga hårstråna och drog upp benen under sig, så gott som det nu gick. Jösses, det måste ha sett väldigt underligt ut för alla som passerade förbi - benen var liksom alldeles för långa och det såg bara lite skumt ut att en man i kostymbyxor, skjorta och slips satt och vaggade fram och tillbaka halvt hyperventilerade. Nåja, Hayley skulle i alla fall behålla jobbet och det var det enda som spelade roll i den stunden. Han hade bara varit tvungen att slänga ett temper tantrum för att hon skulle ändra sig. Bara, bara ett temper tantrum. Men det var helt okej, för i slutändan hade det lett till precis vad han ville. Nu skulle han nog ångra sig ganska rejält när han väl lugnat ner sig, men äsch då. För stunden kändes det ändå hyfsat, även om han satt och pep i ett försök att andas ordentligt.
”Men hon stannar i alla fall”, konstaterade tjugoettåringen för sig själv och nickade bestämt.