Vikings PRS Emma07 & wolfy

Asta fick snart sällskap av bland annat Troels. Han var en rolig, om än lite lustig, filur vara skämt och tokiga historier fick henne på andra tankar. Något som hon värdesatte högt. Hon var tacksam över att de flesta accepterade henne. Då Harek dök upp vid hennes sida vände hon blicken till honom. Det faktum att han redan nu ville - eller åtminstone erbjöd sig att de kunde gå hem tillsammans - förvånade henne. Hon nickade och reste sig upp. Eftersom hon kommit på andra tankar så kände hon sig snäppet bättre till mods, men på festhumör var hon inte.


Audun struntade i att ta med sig vapen. Hon behövde lära sig att slåss genom att använda kroppen först, innan han ens tänkte tanken på att låta henne bekanta sig med yxor och liknande. Han sparkade av sig skorna innan han lämnade huset och började gå utan att vänta in Tyra. Med tanke på att hon verkade på betydligt bättre humör nu - vilket gladde honom - så var han övertygad om att hon följde honom hack i häl. Då han kommit fram till en gräsplätt som han tyckte fungerade bra stannade han upp.
"Okej, attackera mig." Han ville först och främst se hur hon nu skulle agera för att bilda sig en uppfattning om vad hon kunde, och vad hon behövde lära sig.

Harek hade visserligen haft det trevligt under den stunden han lagt här, men han hade ändå ingen större lust att festa. Och han ville definitivt inte tvinga Asta att vara kvar där. Visserligen kunde hon väl gå tillbaka om hon ville, men han var inte överförtjust i tanken på att lämna henne själv igen efter vad som precis hänt. Han ägnade mycket hellre kvällen hos henne. Han passade på att prata lågmält med en av männen innan de gick ut, fick förklara lite - trots allt låg det en ihjälslagen man ute och han hade ingen lust att det skulle utbryta nån kalabalik medans han var hemma. Då han var på utsidan igen tog han försiktigt Astas hand, ville försöka stötta henne med att hålla om henne men tog det försiktigt. Kanske skulle hon bara tycka det var obehagligt efter vad som hände - men hon hade ju hållit hans hand på vägen hit, så det borde väl ändå vara okej.


Tyra var mycket riktigt inte sen med att följa efter honom ut, såg riktigt fram emot det här - det hade kommit några sekunders nervositet, men det hade också lagt sig väldigt snabbt. Hon hade ju inget att vara nervös för, hon ville ju prestera bra inför honom men hon hade inte fått tränat sen hon kom hit och dem slogs på ett helt annat sätt. Då han vad henne att attackera honom bet hon sig först lätt i läppen på jakt efter hur hon skulle göra, innan hon provade att attackera honom. Hon hade ju fått en del träning innan och hon var väl skicklig för en engelsk kvinna med den träningen, och hon hade försökt snappa upp det hon sett av hur vikingarna slogs och anpassa sig efter det. Något hon lärt sig från första början var att vara snabb - hon var varken stor eller stark, särskilt inte om man jämförde med vikingarna. Då fick hon försöka kompensera det med att vara snabb. Men jämfört med en viking hade hon ingen aning om hur skicklig hon var - hon fick väl se helt enkelt och hoppas att hon inte skämde ut sig helt, även om hon nästan redan hade svårt att koncentrera sig hundra procent tack vare att det var han.

Tålmodigt väntade Asta på utsidan på att Harek skulle hinna ikapp. Det var rart av honom att följa med henne trots att hon till hundra procent var kapabel till att ta sig hem på egen hand. Det fanns män där ute som tänkte med en viss kroppsdel och hon kunde inte låta det skrämma henne. Hon kunde och tänkte inte tillåta sig att gå runt och vara rädd. Då hon kände en varm hand fatta tag om hennes kikade hon upp på Harek. Trots att hon inte sa något så speglade sig tacksamheten i hennes ögon. De utbytte inte många ord med varandra på vägen hem vilket gav henne en hel del tid till att spinna vidare på sina tankar och funderingar. Tankar och funderingar hon behövde släppa, ju snabbare desto bättre.


Det fanns en hel del brister som Audun okänsligt pekade ut för henne. Hon var inte en engelsk lady längre utan en viking, och det var verkligen på hög tid att de begravde hennes gamla version av sig själv för gott. Han undrade högt flera gånger varför de inte påbörjat hennes träning tidigare - låtsades däremot som om det inte alls var hans fel att det tagit sådan tid. Då hon, i hans ögon och tycke, började begripa hur vikingarna slogs och så vidare bortåt, gick han till attack samtidigt som han förklarade hur hon försvarade sig själv, samt några fula tricks som garanterat skulle komma till användning oftare än hon kunde tänka sig. Trots att han inte ville skada henne så kunde han inte hålla tillbaka alltför mycket heller, för det skulle ingen göra i krig heller. Där slogs man för sitt liv. Tyra behövde lära sig allt den hårda vägen. Då han ansåg dem vara klara för kvällen nickade han uppmuntrande mot henne.
"Vi fortsätter i morgon och så länge framöver tills du en dag imponerar på mig."

Uppenbarligen verkade hans lilla gest ha varit uppskattad, vilket var en lättnad även om han räknat med att den skulle vara det. Självklart så hoppades han ju på att hon inte skulle bli mer vaksam emot honom för det, för själv skulle han då aldrig kunna göra något sånt som den där mannen försökt med. Det fanns bara inte, lite respekt hade han allt i sig. Då de väl var tillbaka inomhus och hemma igen visste han att han kanske tog en rätt stor risk, men det fick gå - han ville få hålla om henne och ge någon slags tröst, så han fick ta risken och försiktigt lägga armarna omkring henne.

Tyra var visserligen tacksam för tipsen hon fick, men hon var ändå snabb med att protestera att han inte velat göra det här förräns nu - hon tänkte då inte gå med på att han lade över skulden på henne, även om hon väl mest agerade retsamt. Hon försökte göra sitt yttersta trots lite koncentrationssvårigheter med honom så nära, och att han ändå verkade rätt nöjd i slutet värmde verkligen. Hon ville ju väldigt gärna imponera på honom, men det fick vänta - kvällen hade ju varit utmanande och hon skulle inte orka med att försvara sig mot honom mycket längre. Leendes nickade hon lite, även om hon som sagt ville imponera så kunde hon heller inte vänta sig att göra det med en gång, det fick ta tid även om hon hade dåligt tålamod.
"Tack." log hon, fortfarande busigt leendes medans hon gick fram och kysste lätt hans läppar - kunde ju inte låta bli nu när han varit så lockande under en stund.