Chlodon/Chleric [PRS]

Chloes förtydligande hjälpte inte alls. Inte efter att allting hade blivit bra igen efter torsdagen. De hade ju legat, sovit tillsammans, tittat på film, kyssts massor... Inget av det där tydde överhuvudtaget på att hon tänkte dumpa honom.
Han släppte taget om hennes handled när hon vände sig mot skåpet. Det kändes inte som att hans ord skulle spela någon roll. Hade hon ens en ordentlig förklaring till varför hon gjorde slut? De hade ändå varit tillsammans länge, för att vara tonåringar i alla fall, och då kändes det som att en förklaring hade varit på sin plats. Om han nu varit en ”jättefin pojkvän” kunde han inte alls förstå varför hon gjorde slut. Nej, det där var skitsnack. Han hade gjort något fel, eller hur? Säkert. Men hon var väl för godhjärtad för att bara säga det rakt ut.
Sedan blev han lämnad ensam. Lämnad förvirrad och sårad. Omedveten om att ett par tårar hade börjat rinna nerför hans kinder. Vad hände nyss? Hade han verkligen blivit dumpad?
Sedan kom personen vars skåp han lutade sig mot och då fick han snällt gå undan. Torkade bort tårarna som han blivit plötsligt medveten om innan han pressade fram ett leende och ursäktade sig. Skulle han också dra därifrån, precis som Chloe? Nej, det var inte värt frånvaro. Chloe var säkert förvirrad ändå. Kanske vaknade på fel sida av sängen eller något. Nej, överreagera inte Brandon. Det är lugnt. Hon kan inte ha dumpat dig så lättvindigt.
Ta. Det. Lugnt.

Ut ur skolans entre kom alltså en fri kvinna. Single and ready to mingle, eller nåt. Det kändes dock inte alls så. Som att var fri. Snarare fångad. Som att hon höll på att strypas. Visst var det en lättnad att slutligen gjort det, men den lättnaden dränktes bland alla andra jobbiga känslor. Skuld. Skam. Ånger. Ilska. Saknad. Allt på samma gång.
Vart skulle hon ens ta vägen nu? Ensam? Att vara kvar på skolområdet, där hon riskerade att träffa Brandon, var inte speciellt lockande. Samtidigt var det tveksamt om det skulle hjälpa att gå hem, ensam. Allt gjorde för ont för att det skulle gå att tänka logiskt.

(E.) Dagen till ära började sjuttonåringarna på skolan vid halv nio. Något som de flesta nog skulle uppskatta om en bortsåg från detaljen att det var på grund utav det kommande matteprovet. Erics morgonrutiner rubbades dock sällan av sådant. Det klart att schemat ändrades om lite, men han var uppe tidigt som vanligt. Hann med en löprunda innan skolan. Andra kläder fanns i väskan, så efter att ha blaskat av sig under armarna drogs en annan tröja på och voilà så var han redo för skola. Han styrde stegen bort mot sitt skåp för att låsa in väskan. Blä för prov.

(C) Till slut hade hon kommit fram till att den enda hon ville, eller ens kunde, gråta ut hos var Eric. Visserligen skulle hon aldrig kunna förklara för honom varför hon var så jäkla ledsen för. Att vara intrasslad i lögner hade om möjligt blivit ännu värre nu. Skulle Eric ens vara okej med att vara en axel att gråta ut mot om han inte skulle få förklarat för sig varför hans axel dränktes i tårar? Ingen aning, men förhoppningsvis var han det. Så Chloe gick in i skolbyggnaden igen. Ögonen röda efter tårarna och sminket inte helt hundra. Dock hade hon misstänkt att hon skulle fälla en och annan tår (dock inte såhär många) redan när hon sminkade sig och därför tagit på sig en vattenfast mascara. Slutsats - det kunde varit värre. Sminket, i alla fall.
Hon chansade och hoppades att Eric var vid sitt skåp. Om hon inte mindes helt fel hade han nämnt att han började halv nio, och då skulle hon förhoppningsvis hinna prata med honom innan han var tvungen att gå.
Och se, hon hade chansat rätt. För där stod han, vid sitt skåp. I en annars folktom korridor. Tack gode gud. Hon stegade fram till honom. Osäker på vad hon ens skulle säga. Vad sa man till en kille som man typ var tillsammans med när man nyss dumpat sin gamla pojkvän som den nya pojkvännen trott varit dumpad ett bra tag? Sedär, förvirring. Det gick ju knappt att reda ut den röran.
”Eric”, hälsade hon med svag röst när hon kommit fram till hans skåp. Ställde sig bredvid honom, och började osäkert fingra på sin ljusblå tröja. Vad skulle hon ens säga? Åh. ”Jag öh... Eller- Vad har du för lektion nu?”

Det tog inte många sekunder att lasta in en skolväska i ett skåp. Typ två, kanske. Max. Ändå lyckades någon stoppa honom under den knappa tiden. Prickade in just det momentet. Nästan imponerande faktiskt. Hmm. Eric tryckte i alla fall in väskan ordentligt innan han blickade upp på personen som pratat. Personen som visade sig vara Chloe. Hur hade han inte känt igen rösten direkt?! Blicken drogs direkt till det smink och rödflammiga spår som gick att hitta lite här och var på det vackra ansiktet. Hade hon gråtit? Ja, klart som fan hon hade! Eric flackade snabbt med blicken ut över korridoren, för att se hur fullt det var. Det vill säga inte fullt alls(vilket nog innebar att han var någon minut sen till provet. underbart.). Skönt. Fokuset återgick till Chloe.
”Hur är det?”, frågade han mjukt, men med en tydligt orolig underton. Någonting var helt klart fel. Jättefel. Och han var rädd att något skulle krossas om han pratade för högt. För hårt. För icke-försiktigt.

Hur är det? Erics röst var mjuk. Jättemjuk. En fantastiskt behaglig röst att lyssna till när man var skör och det kändes som att man skulle kunna bli krossad av något så litet som en lite för hög ton. Chloe uppskattade Eric. Hela honom. Precis som hon hade gjort med Brandon en gång i tiden. Hur länge skulle det vara innan hon blev dum i huvudet här med och glömde bort hur fantastisk Eric var? Åh.
”Jag-... Jag mår inte så bra”, viskade hon, i ett försök att trotsa klumpen i halsen och låta som att hon i alla fall hade en hyfsat stabil röst. (Hint: det misslyckades.) Sedan insåg hon att den äldre inte svarat på hennes fråga och hon ville ju faktiskt veta vad han skulle svarat. För hon ville fråga om han kunde skippa den för att vara med henne istället, men om han hade en viktig lektion eller ett prov typ skulle hon känna sig jättekorkad som frågat. Fan, då fick hon väl vara korkad då?!
”Jag vet inte... vad du har för lektion just nu”, fick hon fram stötvis, genom snyftningarna som inte längre gick att hålla tillbaks. ”...men jag vill inte vara ensam just nu. Snälla.” Blicken, som tidigare vänts ner på golvet vreds nu upp igen. Hon tittade försiktigt på Eric. Skulle han tycka att hon var helt dum i huvudet? Att hon tyckte att hon själv var så mycket viktigare än allt annat?

Det krävdes ingen raketforskning för att förstå att Chloe inte mådde bra. Det syntes ju tydligt. Och det där svaret...det fick Erics hjärta att typ gå i kras. Han ville skydda den yngre från allt det där. Allt som gjorde ont. Allt jobbigt. Och kanske var det en varningssignal, för någon överbeskyddande eller kontrollerande pojkvän ville han absolut inte bli. Men han kände liknande med sina syskon med. Det låg kanske i äldsta brodern Parkers natur.
”Kom här”, mumlade han, lika mjukt som innan. Armarna placerade han tryggt runtom den yngre. Lätt huvudet vila på det blonda håret. Förhoppningsvis var det okej för Chloe. Folk ville ju bli tröstade på olika sätt, liksom.
”Jag har bara matte...det är inte viktigt. Jag tycker vi går hem till dig...och så kan jag brygga te och stoppa om dig med en filt...så tar vi båda en day off liksom. Vad säger du om det, hmm?”, fortsatte han mumlades in mot de blonda lockarna. Chloe kunde ju ändå knappt prata. Nej, det där var nog precis vad som behövdes. Och matteprovet? Nä. En fick ju prioritera. Eric tvekade inte en sekund på vad som var viktigast. Sen så kändes det inte nödvändigt att nämna att det var just ett prov, för han misstänkte att Chloe och han kunde ha delade uppfattningar kring vad som var viktigast.

Åh. Hon förtjänade verkligen inte Eric Parker. Han var ju världens finaste människa. Världens bästa pojkvän(-ish). (Fast var Brandon egentligen så mycket sämre?!) Tänk inte på Brandon. Det får bara fler tårar att rinna och hjärtat att hugga till hårdare. Hon slingrade armarna runt Eric. Hon gillade att bli tröstad sådär. I en varm omfamning och mjuka ord. Åh nej, hon förtjänade verkligen inte det här. Egentligen borde hon väl inte behövt tröst överhuvudtaget - det var hon som varit otrogen, hon som gjort slut, hon som sårat någon - varför i helvete skulle hon bli tröstad? Om någon var det Brandon som förtjänade denna kramen. Inte för att han skulle vilja ha den, dock. Han skulle nog hellre huggit av sig båda armarna än att krama Eric Parker.
”Okej”, mumlade hon med ansiktet tryckt mot hans bröstkorg. Inte med en enda tanke på att hennes smink förmodligen förstörde hans tröja, men åh. Hon fick väl köpa en ny till honom. Om hon hade råd. Chloe, du har inte råd med det. Skärp dig. Hon drog undan ansiktet och började med sitt försök att gnugga bort sminket från hans tröja. Ett hopplöst försök, men ändock.
”Förlåt”, mumlade hon skamset och fortsatte gnugga. Omedveten om att det kanske inte var jättebekvämt för honom att hon gnuggade nästintill frenetiskt över hans bröstkorg. Chloe. Vad. Håller. Du. På. Med?!

Okej. Bra. Oklart vad han skulle sagt om Chloe tyckte det varit ett dåligt förslag. ’nämen då går väl jag in på lektion då. Byeee’. Hon var ju uppenbart instabil för tillfället och Eric hade knappast kunnat lämna henne. Det var ju dessutom hon som kommit till honom, inte tvärtom.
Eric blickade ned på sminkfläcken. Gick sånt där bort i tvätten? Kanske. Det berodde väl på, eller? Smink var inte sjuttonåringens starkaste sida. Något han var säker på var dock att det inte skulle hjälpa att gnugga in allt ytterligare. Så han fångade upp de mindre händerna i sina. Gnuggandet var inte speciellt bekvämt(även om det var just Chloes händer, vilket var en pluspoäng) eller bra på något annat sätt.
”Chloe...”, mumlade han. ”Det är lugnt”. Han försökte få ögonkontakt. Oklart hur bra det gick dock.
”Behöver du hämta något i ditt skåp?”.

Det var inte lugnt. Sminkfläcken kanske, ja, såklart. Men ingenting annat var okej. Hon hade i princip varit otrogen mot Eric också, inte bara Brandon. För trots att hon inte varit tillsammans med den äldre hade hon ändå ljugit och sagt att hon inte alls var tillsammans med Brandon. Hon hade gått bakom ryggen på båda två. I hennes situation fanns det verkligen ingen annan att skylla på än henne själv. Så skulle hon verkligen stå där och acceptera det när Eric sa att det var lugnt? Det han syftade på var okej, det kunde hon acceptera, men INGET annat var det.
”Det är inte okej”, viskade hon och blickade ner på deras händer. Fy vad naivt det hade varit att tro att det dåliga samvetet skulle försvinna bara hon gjorde slut med Brandon. Naivt som fan, Chloe.
”Nej”, svarade hon. Hon behövde ingenting i skåpet. Skolböckerna ville hon överhuvudtaget inte ens titta på, och jackan hade hon aldrig hunnit hänga av sig innan hon sprang iväg.

Nähä? Fast sminkfläcken var ju okej. För Eric då, Chloe fick ju tycka något annat. Men att inget var okej var väl ändå en överdrift. Ofta kändes det ju så när livet var tungt, men det var ju sällan som tankar och känslor stämde helt överens med verkligheten. Mycket kunde ju vara dåligt, men inte allt. Fast okej, Eric, vad sa Chloe egentligen? ’Det är inte okej’. Hon hade inte sagt någonting om att inget var okej. Herrejösses, snacka om att spinna vidare ett par steg för långt. Oavsett så var det nog inte läge att protestera. Sminkfläcken var okej. Punkt slut.
”Okej”, svarade han och släppte försiktigt de mindre händerna. Plockade fram allt det där som för bara ett par minuter sedan hade blivit intryckta i skåpet. Och inte långt därefter var sjuttonåringen redo att gå ut, med jacka och ryggsäck. Han placerade ena handen om Chloes midja. Hålla hand blev kanske lite väl mycket(för Chloe då) men noll kroppskontakt kändes kallt.
”Ska vi gå då?”.